...och där försvann den igen!

 I skrivande stund snöar det för fullt utanför fönsterna. Det är ganska dumt, dels för att det ju faktiskt är påsk och man vill gärna ha lite vårvärme och känna hur det spritter av vårlustar, dels för att vi skulle måla ett cykelskjul för andra gången. Men nu är färgen, med det märkliga namnet Falu Rödfärg Svart, av den klena och ömtåliga sort som vill ha en dygnstemperatur på minst 5 grader och då kan man inte gå ut i snöstorm och måla. Alltså har maken hällt sig i soffan och läser historisk bok, och Loppan och jag bloggar och skjulet får förbli utan kulört lager två några dagar till.

Men det har ju inte varit snöyra hela påsken, ånej! Maken och sonen har ju faktiskt kunnat bygga cykelskjulet i ganska fint och soligt väder ändå. När man bygger ett cykelskjul får man börja med att stå still och planera. Plankor hit och plankor dit. Mått i alla väder. Befintliga plintar som kunde suttit rakare. Ja det är mycket att tänka på.

Sen går man in och styrker sig med fika i uterummet och det är varmt och ljuvligt! Loppan fick ingen bulle, vilket hon tyckte var i snålaste laget. 

Här ser man nyttan med kanelbullar - styrkta av dessa reste maken och sonen raskt och flinkt stommen till cykelskjulet. Alla grannarna kom förbi och sa ungefär samma sak; "oj så fint" och "oj så stort, där kunde man flytta in". Lite luftigt kanske, men varför inte.

Medan sonen och maken hängde i krokig arm och spikade, målade svärdottern och jag pinnar. Denna bild på min hand, fläckade av Falu Rödfärg i svart kulör, är det enda bildbeviset på att jag faktiskt också hjälpte till. Lite färg fick jag nämligen även fäst på pinnarna (slanorna?, panelbräderna?, läkten? - himla tekniskt det där med bygge). 

Loppan? Ja hon var kanske inte så mycket till praktisk hjälp, men hon ägnade sig åt sitt. Rymma in till grannen, upp på deras altan och vara på god väg in i huset innan matte fick hejdat henne. Hälsa på Solveig. Solveig var tyst. Loppan gastade i högan sky, och undra på det, så skräckinjagande som Solveig såg ut. Då gick vi ner till havet, det är alltid lugnande för själen.

Så kom taket på och det firades med årets första grillmiddag i uterummet. Smakade utmärkt! Sen somnade alla tidigt, det tar på krafterna att vara ute hela dagen och bygga och måla och rymma lite och skälla på Solveig.

Rätt vad det var, var det dags att måla självaste skjulet. Sonen, maken och jag for runt med penslarna i högsta hugg medan svärdottern for iväg och köpte det som saknades; fler penslar till exempel. - Jag målar inte undersidan av taket! deklarerade jag bestämt och sedan maken och sonen inspekterat alla mina 159 cm medgav de att det nog vore bättre om jag höll mig närmare golvnivån. Lite färg hamnade i håret, lite färg hamnade på magen, rätt mycket hamnade på skyddspappen men en hel del fastnade ändå där den skulle. Sen spikades det slanor (pinnar? panel?) så det stod härliga till och rätt vad det var så stod det där i all sin glans. - Det är fullbordat! sa sonen (inte - men det passar väl ändå bra med en liten biblisk referens så här i påsktider?) nöjt.

Cyklarna fick flytta in, och kolla så fint det blev! Kallt, men fint. Och så här lite på håll ser det ju väldigt välmålat ut får jag säga. Så trots att vi inte fick målat idag så kändes det tjusigt ändå. Och målar man inte, ja då har man ju tid till andra saker. Klia Loppan bakom öronen till exempel, vilket hon tycker är en nog så bra sysselsättning.

Sen började det snöa! Alldeles vitt. "Snön ligger vit på taken", gnolade jag (inte) och tänkte att det vore ju en ypperlig idé att löpa ut och ta ett foto på cykelskjulet med snöig mössa. - Bra idé, då slipper jag gå ut och titta själv, sa maken och sjönk ner ännu djupare i soffan. 

Tja, det var nog en bra idé. I teorin. Men så var det ju det där med de 159 centimetrarna.... så hur taket ser ut täckt av snö, ja det får man helt enkelt tänka sig. 

Och nu haglar det också. Då är det rätt skönt att sitta inomhus, lyssna på fransk musik, känna doften av nybakat bröd och vara varm och torr.