Maken, Loppan och jag har flyttat hem igen. Hem till min Ankarsrum! "My preciousss...." mumlar jag och kastar misstänksamma blickar på maken, ifall han möjligen tänkt sig att sno åt sig den. Men sen kommer jag på, det är ju Maken vi pratar om, en bra och rekorderlig make som inte stjäl hushållsassistenter och som för säkerhets skull mest ägnar sig åt att äta det som jag bakat/lagat, inte jonglera runt med hushållsattiraljer själv. Då blir jag lugn igen och ägnar mig åt att baka långpannebröd med solrosfrön och linfrön. Nog för att jag bakat en del under vår sejour som kringresande teatersällskap, men det har ju inte varit i en Ankarsrum. Och framförallt inte i en röd sådan. Rött piggar upp, så är det bara.
Vi har haft det så bra och är så tacksamma för våra snälla och gästfria barn och svärbarn - för att inte tala om Grynet och Pyret! - som försäkrat oss om att vi är så välkomna att stanna så länge vi vill. Det är ju också så roligt att få delta i vardagslivet och inte bara träffas när det är kalas och sånt, att få hjälpa till med cykelskjul och förskolehämtningar och dito -lämningar. Att få läsa godnattsagor och bygga kulbanor och sitta i uterum och umgås. Det där med familj, det är grejen det!
Vi kommer att sakna alla härliga promenader längs havet, och det är vi inte ensamma om. Loppan har haft fullt ös under tassarna och har njutit av att få sätta av i full sprätt över sanden. Emellanåt har hon stannat upp och förundrat sig över surfarna, som ligger och paddlar runt i långeliga stunder för att sedan svisha in mot stranden på några sekunder. Men, men, vi blir alla saliga på vår fason.
Vi kommer att sakna två små flickor som ser till att det är full rulle varenda minut. Livet, ja det är ju till för att levas, såklart!
Med det sagt, så är det ändå skönt att flytta hem. Hem till sin egen säng, till sina prylar som man (någorlunda) vet var man har och inte ha allt nerpackat i väskor och kassar och aldrig där man tror att det befinner sig.
Kom vi då hem till ett färdig badrum? Nja, inte direkt.
Men vi har toalett, och det är ju en bra sak. En rejäl engelsk sak där man trycker till med pondus på spolknappen, inga touch-knappar här inte. Med en självstängande toasits i tungt trä som elegant och tystlåtet glider på plats (och inom parantes kostade lika mycket som en standardtoalett bara den - men är man anglofil så är man).
I ärlighetens namn har vi numera dusch också. Inget handfat eller bänkskiva, ånej. Ingen belysning, jo en temporär med en lång sladd som gör att man inte kan stänga om sig och vara lite privat sådär, ingen handdukstork och ingen målning av tak och översta delen av väggarna än. Men allt det där, det är ju petitesser och kommer att bli klart i sinom tid. Vilket kan bli mycket "sinom" ty stenskiveleverantören är av en mer maklig typ, men å andra sidan är det väldigt duktiga. Och den som väntar på en stenskiva, hon väntar aldrig för länge. Eller jo, det gör hon, för hon är ju lite otålig av sig, men ge det bara ett par tre veckor så ska det nog bli klart.
Och medan jag väntar på det så kan jag ju alltid baka lite mer bröd eller bullar i min Ankarsrum. Den röda.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.