Premiärturen

 Lund har ju blivit med spårvagn. Detta går ju snabbt att skriva men processen att komma så långt var minst sagt just det; lång. Det tycktes saker från alla håll och kanter, det skrevs insändare och överklagades och när det var överklagat färdigt skulle spåret byggas. Det tog ju sin tid, för man gräver ju inte ner spår hipp som happ, i all synnerhet inte i en stad som är fullknökt med kulturlager. Själv arbetade jag på den tiden uppe på Ideon där spåret skulle dra fram mot sin slutdestination vid ESS och det var lera och avspärrningar och trängsel och förvirring i åravis. 

Men så var det då äntligen dags i december; premiär! Nya fina vagnar som alla döptes med någon form av Lundaanknytning hade köpts in. Först planerades en dag med pukor och fanfarer och gratisåkande, men det var ju pre-pandemi det. Dock skulle det ju invigas och det skrevs artiklar och fotograferades och folk frågade varandra upphetsat att "har du sett den? Va!?". 7 vagnar var beställda och anlände lite pö om pö. Lokalpolitikerna, ja inte de som verkligen inte vill ha spårvagn såklart, turades om att mysa och pysa i tidningsartiklar, nu, nu skulle minsann Lundaborna få åka spårvagn!

Sen blev det lite vajsing. Uppenbarligen kunde Lundaborna inte hantera det där med spårvagn. Dessa blev tvungna att bromsa för ostyriga skåningar. O ve! Och då, då fick vi lära oss ett nytt ord - "bromsplattor". Spårvagnshjulen klarade inte av att bromsa utan då fick de platta hjul och det säger sig ju självt, platta hjul rullar inte så bra som runda hjul. Då kan man ju tycka att det borde väl bara vara att fixa till, för det där med spårvagnar, det är ju inte direkt en ny och oprövad teknik? Men tänk, då fanns det ingen svarv som fixade detta. Jo, i Oslo visade det sig så småningom. Kul för Osloborna, men mindre praktiskt för oss.

- Gör ingenting alls! Vi sätter in ersättningsbussar! sa lokalpolitikerna handlingskraftigt då. Och ja, jo, det är väl bra med buss - men om man nu vill köra buss, varför då gräva upp halva Lund först? (Nu kan man tro att jag är en bakåtsträvare som inte såg nyttan med spårvagn, men så är inte fallet. Nix, jag var definitivt för - men jag tycker ju att om man ska ha spårvagn så ska det inte vara buss. Det skaver.). 

Maken och jag, vi hade ju tänkt prova på nymodigheterna, en dag när det var lite passagerare och sådär. Man vill ju vara med och testa ny (nåja) teknik. Men att hitta en spårvagn som gick, det var minsann inte det lättaste. Till slut var det bara trogna Åsa-Hanna (Elin Wägner) som puttrade fram, alla andra stod av en eller annan anledning. Så nu frågade fortfarande Lundaborna "har du sett den? Va?", för det där med spårvagn, det kändes mest som en hägring i öknen.

Så småningom kom även Inferno (Strindberg, jajamen han bodde också i Lund ett tag) igång och det kan ju vara ett passande namn. Att posera med spårvagn i tidningen stod heller inte längre överst på lokalpolitikernas agenda. Lite skämmigt att propagera för spårvagn också när det mest bussar som kör runt.

Men maken och jag, vi iklädde oss minsann munskydd och äntrade Åsa-Hanna en eftermiddag. Loppan var med så då blev det i alla fall någon till i vagnen som var tämligen glest befolkad. Så nu har vi gjort det, begått vår spårvagnspremiär! Hela sträckan åkte vi, från Clemenstorget ut till ESS. Sedan åkte vi tillbaka direkt med vändande vagn, så vi slapp nesan att åka ersättningsbuss tillbaka. Dessutom var det mest leråker därute på Brunnshög så det var inte så mycket sightseeing att göra.

Och hur var det då? Alltså, kanske något av en, tja inte direkt besvikelse - men jag hade ju förväntat mig att efter alla dessa år av planering och grävande och tidningsartiklar skulle man mjukt och fint susa fram över den skånska myllan. Men det var mer dunk-dunk-dunk-dunkelidunk över skarvar kändes det som. Lite som att åka buss kändes det nog också. Och ingen konduktör som knallade runt med läderväska på magen och klipptång i näven.

Men nu ska vi väl ändå vara positiva och tycka att det är ju trots allt bra att man någon gång då och då i alla fall ser en grön spårvagn glida förbi Allhelgonakyrkan. Och om då Lundaborna kan lära sig att absolut inte tvinga spårvagnarna att bromsa, så kanske vi kan undvika det där med bromsplattor.