När jag var ung var jag mycket mer ordentlig och präktig än nu. Bland annat var jag alltid ute i god tid. Att komma för sent, ja om man inte drabbats av en liten snöstorm eller tornado, eller mött en flock hungriga vargar som jagade en, ja det var helt otänkbart. Sen gick det bara utför. Det är tämligen ofta jag kommer flåsandes i sista sekund - eller rentav efter sista sekund.
Men det är ju så där, även en gammal hund och så vidare. Inte för att jag direkt ser mig som hund, mer som hundälskare, nu har jag dock hunnit i tid. Ett helt år i förväg, det måste väl ändå räknas som att man inte är sen?
Förra året skulle vi ju gå på doktorspromovering med efterföljande bal. Bal, ja då behövs ju långklänning (och säkert en ny handväska också, tänkte jag illslugt). Sen kan det ju vara lite svalt när man ska traska hemåt på höga klackar genom ett försommar-Lund, så då kan man ju behöva en liten schal. Alltså började jag sticka en liten schal. Sen kom ju pandemin och inställt allting, så då sköts promoveringen upp ett år. Nu skulle den gått av stapeln i veckan - men eftersom pandemin inte smittat färdigt, blev det uppskjutet igen. Okej, man kunde få välja på en digital promovering, men hur kul är det? Och en digital bal? Näe, det kan väl ändå inte vara så festligt. Så då får vi vänta tills nästa år.
Dock överraskade jag mig själv med att faktiskt sticka färdigt min schal i tunnaste och lättaste Equisite från West Yorkshire Spinners. Så jag är beredd minsann. Jajamen. Promoveringsbal, here I come.
Fast jag behöver ju skaffa en långklänning också, att bara vara iklädd schal blir väl lite i svalaste laget. Och en liten handväska kanske. Men för övrigt är jag så makalöst klar i tid så att det är en ren fröjd.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.