Underbart är kort (och ett litet klarläggande)

Nu är det den tiden. Den som är ljuvligast av alla på året, hur mycket höstälskare man än är. Och det är man ju. Äppelblommens tid. Det finns inget som är så hjärtskärande vackert, hur många ljuva rosor och pampiga pioner man än viftar med. Inget ont om dem, absolut inte - men slår de äppelblommen i skirhet? Ljuvlighet? Tveksamt.

Trädgården börjar onekligen prunka nu. Tulpanerna är nästan på väg att blomma över, vår lilla gnome drunknar nästan i ormöga, pionerna börjar sticka upp, rabarbern har jag redan skördat av. Underbart är rätta ordet. Jag är så glad för vår lilla trädgård, är man van vid att rota runt i myllan hade det varit svårt att vara helt utan (helt utan kirskål hade jag dock kunnat tänka mig att vara). Men den är lagom stor när man börjar bli lite stel och orörlig och inte med ett jubelrop kastar sig ner på knä och rycker ogräs så att det yr om öronen på en.  Den förser oss med en plats att njuta av sol och grönska, att dricka kaffe och äta kanelbullar, att belåtet skåda ut över sitt eget minimala lilla kungarik, och - viktigast av allt - den har ett litet äppelträd.

Vi har redan haft några varma dagar där man kunnat sitta utomhus och fika och sticka och titta upp mot himlen genom äppelträdets grenar där det började knoppas för fullt. Detta var häromdagen när knopparna precis började slå ut och var sådär vitrosaljuva. De såg inte ut att ha läst Karin Boye, det där med att visst gör det ont när knoppar brister, nej de såg ut att ha det alldeles förträffligt i vårsolen trots att det inte hade någon stickning att roa sig med.

Idag, ja idag ser det redan ut så här. Trädet är alldeles vitblommigt och kronbladen börjar så smått snöa ner på gräsmattan. Så visst är underbart kort, men trots allt underbart och det är ju bra så. 

Maken och jag bokade in oss på en coronasäker tur på Moderna museet i Malmö idag för att titta på modernismuställningen. Lite roligt att kalla det "modernism" när de flesta verken närmade sig 100-årsstrecket. Mycket fint där också, människor med blåa ansikten till exempel. Eller avskalade kvinnoporträtt av Tora Vega Holmström. Lite Sigrid Hjertén, en eller annan Grünewald på det. Men gick det upp mot äppleblom? Tja, det tål att tänka på.

Ja, också var det det där med klarläggande. I förra avsnittet skrev jag något om att slå klackarna i taket på Sacre Coeur. Dottern, som är en ordentligt ung dam som tycker att nu ska väl ändå rätt vara rätt, sms:ade och undrade om inte Sacre Coeur är en kyrka. Och visst har hon alldeles rätt i det, och det kan vara så att jag egentligen trodde att jag åsyftade en sketch med Hasse-å-Tage, men den verkar jag mest ha fabulerat ihop för mig själv. Typiskt fake news med andra ord. Men å andra sidan, som jag prompt påtalade för henne, så är det ju maken som var inblandad, och då är det inte så konstigt att man valsar runt i en kyrka eller två. För att inte säga många. "Det är sant - det är definitivt där pappa slår klackarna i taket!" svarade dottern då. Så det blev ju rätt ändå, fast det var fel.