Skärtorsdag. Har inte sett minsta lilla påskkärring på väg till Blåkulla, men det gör inget. Loppan och jag tog en förvånansvärt mild promenad på Gullåkra mosse.
Det var sådär liksom lite milt och disigt och, tja, mossigt kan man väl säga. - Det är ändå rätt vackert sa jag till Loppan, men hon var mest upptagen med att jaga sork och brydde sig inte så värst om det estetiska. Jag tror att hon tänker att har man tagit en sork, ja då kan man ta flera!
- Jamen titta på slånet ('slånen'?) som blommar, sa jag entusiastisk då och tänkte att det måste väl ändå Loppan tycka var fint? Men i samma ögonblick började det regna så smått. Jag vet när makterna är emot mig, så då ångade Loppan och jag mot bilen och körde och köpte strumpgarn i stället. Och det är det jag menar med att vara ute i god tid; det är ju mycket smartare att sticka ullstrumpor nu, så är man beredd när novemberrusket sätter in. Ska man börja från början då, ja då får man kanske frysa om fossingarna. Rödmönstrat och blåmönstrat garn köpte jag, inget till maken alltså. Men han fick nyss ett par härligt gråa strumpor, så han är nog nöjd ändå.
Med strumpgarnet i högsta hugg åkte vi sedan hem, och då tänkte jag att jag tar väl ett litet påskfoto på Loppan. Vi har inte mycket påskpynt, faktiskt, men ett par höns och några ägg finns det. Jag arrangerade hönsen och äggen på golvet och de var medgörliga och satt still. Sedan tänkte jag arrangera Loppan vid hönsen, men Loppan var mycket misstänksam mot de där små figurerna och försökte gömma sig hos husse. Med lock och pock (och frolic!) fick jag henne ändå att posera på ett, får jag väl medge, avgjort oentusiastiskt sätt.
Jaja, Loppan, maken och jag, vi säger i alla fall Glad Påsk! Man får tänka sig att inombords är Loppan fylld av påskkänslor. Och utombords kan man inte tro att ca 1 timma före fotot togs blev hon kammad. Att vara välstajlad är inte Loppans stil.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.