Kallt om öronen

 

Maken och jag kände att det var dags att leva lite storstadsliv. Få oss lite kultur serverat, och helst också lite god mat och kanske rentav lite gott vin? Alltså bokade vi tågbiljetter till Stockholm, och för första gången med Snälltåget. Synnerligen prisvärt och med riktig restaurangvagn - där man blev serverad vid bordet på Riktigt Porslin och med Riktiga Glas. Förvisso inga vita dukar, men det kändes ändå som en välkommen återgång till det Förr som var Bättre. Allt var inte bättre förr, men vissa saker var det onekligen.

Mätta och belåtna och en aningens försenade klev vi sedan av i Stockholm och tog tunnelbanan till Gamla Stan där vi hade för avsikt att bo. Sen, ja sen var det ju dags att börja promenera, för det är det man gör när man är i Stockholm. Först traskade vi genom Gamla Stan och ner mot Strandvägen för att titta in på Svenskt Tenn. När vi hade tittat oss omkring och inte hittat något soffbord upptäckte vi att de hade stängt sin Tesalong. - Men!!! sa vi med många utropstecken och tittade ogillande på det kontor som verkade ha brett ut sig där man tyckte att det skulle serveras scones och te med alla trimmings.

Vi hann också bli antastade av en turist som undrade om vi svenskar? Och om vi i så fall kunde upplysa henne om var hon fick tag i de bästa köttbullarna? Alltså nog för att det är gott med köttbullar, men det är inte det jag åker till Stockholm för, så tyvärr - det hade vi ingen aning om.

Sen ville maken gå och titta på Kungliga Biblioteket, han är ju lite lagd åt det hållet. Så vi traskade upp längs Birger Jarlsgatan och jag försökte lite utstuderat nonchalant sådär locka in honom på en av lyxbutikerna där, men maken hade rosor på kinden och böcker i blick, så det gick inte att lura honom på avvägar. Kungliga Biblioteket var en trevlig bekantskap ändå, och jag fick stifta bekantskap med Codex Giga, som jag måste erkänna att jag inte haft någon som helst aning om tidigare. Men nu har jag sett informationsfilmen, så nu vet jag att den kallas Djävulsbibeln, väger 70 kilo och är makalöst vackert textad och illustrerad. Och det, det hade jag ju aldrig fått reda på om vi hamnat på Louis Vuitton i stället. 

Efter allt traskande och boktittande kan man bli lite trött och hungrig, så då ramlade vi inom Zum Franziskaner, och där åt maken lever och jag åt vegetariskt - inga köttbullar i sikte där inte.

Morgonen därpå var solig och svinkall. Eftersom jag, som skrivits tidigare, snott åt mig den mössa jag egentligen stickat åt maken fick han ha sin gamla så han inte förfrös öronen innan vi nådde målet för dagen, vilket var Nationalmuseum. Där har vi inte varit sedan det renoverades, så det var verkligen på tiden!

Knappa 6 timmar senare traskade vi på ömma fötter ut igen. Då hade vi hunnit titta på den fina utställningen om Swedish Grace, hade gått igenom konstutställningarna från massor av århundraden och ätit lite lunch i den nya restaurangen, som inom parantes inte var lika bra som den som fanns på Nationalmuseum tidigare. Allt var inte bättre förr.

På Swedish Grace-utställningen kunde man också beskåda en Madonnaknyppling av Greta Sandberg. Då blev man lite pinsamt medveten om hur mycket det finns kvar att lära sig om knyppling.

Efter att ha vilat ben och fötter ett tag på hotellet var det dags att knalla iväg och äta middag. Det är viktigt med kolhydratuppladdning när man håller på med kultur! Vi traskade tillbaka mot Smålandsgatan där vi bokat bord på KB. På vägen vinkade vi åt Karl XII som stod där med fiskmås på huvudet och pekade mot Ryssland - förmodligen ville han ta Putin i örat och det rejält ändå!

Dagen därpå var det dags att ta tåget hem igen, men inte förrän vi lagt ett antal timmar på Moderna Museet. Och ja, jo, så länge vi pratar om 20-tal och 30-tal sådär, då är jag med - men när man börjar prata om konceptuell konst och lägger en orimlig massa tid på att teoretisera om något som man samtidigt inte ska ha någon fastställd agenda om, ja då börjar jag (filistée som jag är) gäspa lite förstulet.

Det fanns ju ändå ljuspunkter (förutom de två Sigrid Hjerten vi såg, som inte är så rasande nya ändå), en illblå tavla till exempel, med ett avskalat trä (separat konstverk) lite lagom konstnärligt i närheten.

Efter en stärkande lunch (nänä, inte köttbullar) var det dags för en sista promenad runt Kastellholmen och genom Gamla Stan innan vi bordade Snälltåget igen. Det tog lite tid, för det var banarbeten, och tåg före oss som gick sönder och folk på spåret vid Hässleholm, men oss gick det ingen nöd på.

Loppan? Hon hade det jättebra hos syrran där hon får ligga i soffan och tigger ohämmat. Nu är hon hemma igen och det känns bra. Hon och jag har precis varit ute i naturen en sväng och strax ska jag börja på maten. Det blir fiskgratäng på havskatt och räkor och vitt vin och det blir förhoppningsvis minst lika bra som köttbullar.