Efter en rasslig och rosslig och febrig vecka kändes det som att man behövde en liten uppfräschning. Och var fräschar man upp sig bättre än på ett spa? Där får både själen och kroppen sitt. Som tur var, hade maken bokat in oss och syrran på Tylösand, jo för maken kände dessutom ett behov av att få bonda lite med sina halländska rötter.
Eftersom det är ordning och reda med maken hade han dessutom fixat ett strålande väder som log emot oss när vi klev in i hotellrummet - ja dvs, vädret var ju utanför och log, men titta på utsikten! Den gick inte av för hackor.
Efter ett tag kom vi på att ja, jo, det är nog så bra att stå och titta på härligheten inifrån, men varför inte gå ut i densamma? Så då gjorde vi det. Befinner man sig nära ett hav (och inte vill befinna sig i dess alltför få grader), ja då vore det ju fånigt att inte ta chansen till en promenad.
Fast om man nu är på ett spa, då ska man ju inte bara promenera, då bör man ju spa:a lite också. Det fanns ett gym dessutom, men det passerade vi raskt förbi. Synnerligen raskt. Sedan sjönk vi med en belåten suck ner i varmt vatten, både inomhus och utomhus och kände hur själen liksom skrynklade ut sig och friden sänkte sig.
Så småningom var själen kanske alldeles skrynkelfri, men skrynklorna hade hamna på tårna i stället och man kände sig liksom genomspa:ad och då var det dags att byta om och äta en utomordentlig middag.
Under middagen kom vi att prata om artikeln som maken håller på att färdigställa och inte minst pratade vi om slutklämmen, som är en dikt som en medeltida frälsedam hasplat av sig. Just för tillfället sviker mig minnet av vilken specifik dam det var (sorry, maken). Då utbrast syrran, som just pratat om haikudikter på en kurs att "jamen, varför skriver du inte en haiku om det här?". Och efter att ha klargjort haikuns inneboende natur, med antal stavelser och det ena med det andra, och styrkta av ett glas vin (eller om det var två?) så kreerade vi med gemensamma krafter följande mästerverk:
Frälse fru i Lund
Tänker på sin hädanfärd
Giver gård till munk
Nu ska man ju inte förklara poesi, men maken har påpekat att för att riktigt förstå storheten i det hela så bör man kanske veta att haikun handlar om Domina Lucie som 1266 skänkte sin gård i Lund till Svartbrödraklostret. Sådär, nu blev det både finlitteratur och folkupplysning i 3 små rader.
Vi blev alla mycket nöjda med vår skapelse, men maken trodde nog ändå inte att den skulle få komma med i artikeln, så då får den väl odödliggöras här i bloggen i stället.
Sen gick vi och lade oss, så mycket tankemöda blir man trött av. Ute var kvällshimmeln lysande vacker och inne susade luftkonditioneringen störande högt. Inte gick den att stänga av heller, så jag ringde receptionen som raskt skickade upp tvenne damer med en hög stege. De höll med om att ljudet var lite högt och inte gick att stänga av - om man inte lyfte på innertaket för där uppe, där satt avstängningsknappen. Den hade vi aldrig hittat, eller nått för den delen, på egen hand, så det var ju tur att kavalleriet ryckte ut. Det blev saligt tyst och sen sov vi gott ända tills morgonen grydde.
Loppan? Hon hade haft det utomordentligt bra hos Kickan. Det kom en bild från Kickans mamma där hon meddelade att en slarver i stolen och en opportunist på golvet, det var en bra kombination!
Så efter frukosten körde vi hem till Kickan och drack kaffe, hämtade vovve och lekte lite.Och när vi lekt färdigt, ja då vinkade vi farväl, tog Loppan och tog en sista promenad längs havet innan vi styrde kosan mot Lund igen. Alldeles väldigt rena och med en alldeles nyupptäckt poetisk ådra.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.