Underbart är kort och man måste passa på. Och något som verkligen är underbart, ja det är vitsippstiden. Att hela skogen blir vitskimrande och ljuvlig, all denna växt- och blomsterkraft gör en lite småsalig faktiskt. Det vet maken, så en dag förra veckan mitt i all trötthet och rosslighet, ja då tänkte han att det som ska till, det är lite vitsippor! Det piggar upp! tänkte maken och tog med sig Loppan och mig ut i naturen.
Och tänk, det hade han alldeles rätt i! Klok man, det där. Man kunde säkert rentav dikta en liten haiku om honom, nu när jag tänker närmare efter.
Men i alla fall, sen blev man liksom ännu mer uppiggad, för sen kom det bilder från dottern. Där man såg både sina fina dotterdöttrar och en massa vitsippor! Ljuvlighet i stora mått, således. Jag tror nog att det var det som fick febern att ge slaget tappt och inse att den hade inget mer att hämta.
Vitsippstid alltså. Man kan verkligen inte klaga på den.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.