Vänner

 Nu när Loppan och jag är tillbaka på banan igen återgår livet så smått till det normala. Och till det normala, ja där ingår att träffa vänner!

Alltså åkte Loppan och jag till Saxtorp där vi sammanstrålade med Susanne och Lisa. Innan vi hann säga vare sig bu eller bä hann Lisa och Loppan med att a) ta ett raskt dopp, b) bli intresserade av att hälsa på en svan som simmade i sjön med sin unge (SÅ inte en bra idé tyckte deras mattar) samt c) rusa fram till två som stod och trasslade med sina metspön i godan ro och tjoa "tjena! vad gör ni?!".

Men så är det när livslusten är på topp och det liksom spritter i benen av livsglädje. Vi ropade in våra fyrbeningar och strosade runt såväl badsjön samt fågelsjön under ihärdigt pratande. Loppan och Lisa tog ett antal bad till, bara för att liksom, medan Susanne och jag pratade i munnen på varandra. Så småningom började vi ändå tycka att en liten fikapaus kanske vore på sin plats. På långt håll såg vi att vid "vårt" bord satt en farbror och tittade på fåglar. Eller något annat. Eller han kanske bara begrundade livet och meningen med det hela? Vid vårt bord!! Förmodligen kände han våra ogillande blickar för när vi närmade oss reste han sig upp och traskade iväg och Susanne började packa upp fikat under överinseende av Två Svältande Hundar.

Men sen kände vi att den där kalla vinden, den hade liksom fritt spelrum här. Och bordet var, förvisso estetiskt tilltalande och allt det där, placerat rakt under en björk som bara väntade på att frikostigt sprida sitt pollen. Så då packade vi, under hundarnas veklagan (jamen våra tuggpinnar då?!) ihop igen och knallade vidare till nästa rastplats, som faktiskt också är "vår" när jag tänker närmare efter. Där var det alldeles farbrorfritt och mycket lä:igare och ingen pollenbjörk i absoluta närområdet. 

-  Här fikar vi! utropade vi då, och sen gjorde vi det och voffsen fick tuggpinnar och kanske en eller annan godbit till och vi drack kaffe och åt kanelbulle och pratade på innan en viss heshet började infinna sig och det var dags att åka hem till våran husse igen.

Idag var det åter dags att träffa vän - och inte vilken vän som helst, utan Kristina som jag lärde känna när vi var 16 år och började i samma klass på gymnasiet. Numera är vi inte 16, utan lite till, och det där med skolgång ligger som ett nostalgiskt och väldigt avlägset minne i ett töcken. Lika roligt har vi ändå när vi träffas!

Idag gjorde vi en utflykt till Landskrona, bara en sån sak! Själv skulle jag titta på skor, maken och jag ska ju på galej nästa vecka (om gudarna är med oss, för maken till inställda evenemang i kölvattnet av makens disputation, det är nog svårt att finna). Då kan man behöva skor. Nu har jag väl i och för sig, gammal och klok som jag är, bestämt mig för att ha ett par gamla, ingångna skor. Kanske inte så flärdfulla, men vem ser det under en hellång klänning? Orka ha skoskav, typ. Så det blev minsann inget högklackat, men ett par slip-in som säkert kommer till användning i sommar. Sen strosade vi genom parken bort mot Citadellet för att äta lite lunch, och då fick vi minsann oss lite kultur till livs på vägen, alldeles utan ansträngning.

Sen blev det laxsallad och prat i stora mängder innan det var dags att köra söderut igen. Det är alldeles väldigt vad man kan bli upplivad av en liten utflykt i försommartid. Vänner. Det är bra, det! Och nu blir det snart lite vildsvinsstek, och det är minsann bra det med. Man kan behöva möta helgen mild och blid till sinnes, för nu drar det stora Valborgsraseriet igång och det byggs scener inne hos Malmö och Göteborgs nationer. Så det är tur att man har lokaliserat sina öronproppar. De lär behövas.