Nu börjar det likna något

 Efter förra måndagens klagolitania så tänkte jag väl ändå att det värsta var över. Så fel jag hade. Det blev nattliga samtal till 1177, besök hos läkaren på vårdcentralen och sen akutröntgen på sjukhuset, för att se om det var en stressfraktur i den besvärliga foten. 

- Stressfraktur? Det trodde jag övertränade idrottsmän fick, sa maken förvånat och man förstod att det var liksom inte det han förknippade sin hulda maka med. Vare sig "idrottsman" eller "övertränad" var ord som spontant föll honom in när han tänkte på mig, det såg man på hans klentrogna min. Och efter att ha tagit sig upp till akutröntgen på sjukhuset och följt den blåa linjen likt ett maratonlopp fram till röntgen, haltande som en mycket ålderstigen and på väg till stadsparksdammen så fick jag besked på att nix, någon stressfraktur var det inte. "Två alvedon och en ipren när det blir för besvärligt och ta det lugnt" sa man och skyfflade ut mig till den väntande maken. Så han hade ju rätt, det får man ge honom.

Så medan maken har löpt runt med Loppan har jag tagit det lugnt och petat i mig piller. Det är inte min tekopp, att bara vara inomhus det kan jag lugnt säga. Och makens stegräknarapp, den fick nästan fnatt och undrade vad som hänt?! Steg i detta antal?! "Sansa dig människa!!" tror jag att appen tänkte.

Så småningom kunde jag ändå greppa en krycka i ena handen, Loppan i andra handen och hasa mig ut på morgonpromenaden. Lite trixigt att manövrera a) en yster hund på ekorrjakt, b) en krycka och c) en bajspåse när Loppan gjort vad som på henne ankom, men det gick.

Imorse kunde jag faktiskt släppa kryckan. Solen sken och jag kände att livet, det var åter värt att leva. Omisskänneliga vårtecken börjar spira och Loppan och jag inspekterade dem noga. - Åh, vårblommor! sa jag förtjust till Loppan, som mest bara spejade efter ekorrar. Ekorrar, det slår liksom de flesta blommor i Loppans bok.

Sen haltade vi hem och tog oss ut i trädgården. Där blommar snöklockor. Här kände jag att man får inte försitta ett tillfälle att dokumentera att Våren, den är i antågande. Först blev det lite tjorvigt, för Loppan trodde ju att det var hon som skulle vara med på bild, men sen blev det ändå ett litet foto.

Inte för att jag vill jinxa något. Sticka ut hakan och sådär. Men man får väl ändå lite försiktigtvis säga att den här måndagen, den har levererat på ett bra sätt, och att man hoppas att denna goda trend fortsätter.

Måndagen var väl inte så mycket bättre

 ...än fredagen alltså. Avgjort tjorvigt väder. Lika tjorvigt som min hälsena som är på avgjort icke-samarbetsvilligt humör. Så när man väl har gett streptokockerna en match, ja då ska man knappt kunna gå för att hälsenan är överansträngd? Tur man har en snäll man som löper ut med Loppan så hon får sitt.

Men annars kan man ju tänka tillbaka på helgen som ju faktiskt var solig och fin. Loppan och jag, vi plockade in årets första blombukett. Den må var ganska liten och inte så pampig - men nog är det ändå något visst med de där första blommorna som får komma in? Man känner ett hopp om att jo, det blir vår vad det lider. Tulpanerna börjar sticka upp små, små gröna blad. Sen ligger väl i och för sig kirskålen i startgroparna också, men än så länge syns den inte, och då kan man ju låtsas som om den inte finns alls. Man får vara lite vidsynt och kreativ i sitt hortikulturella tänkande.

Bakat bröd har jag också gjort, rågsiktsbröd. När jag stod där blev jag nästan lite nostalgisk och tänkte på hur det var när man var liten. Mamma bakade en hel del också, kanske inte så mycket bröd tror jag, men bullar och sockerkakor och sånt. Vi hade ingen frys när jag var liten, jo ett frysfack som mamma och pappa hyrde nere i stan. Dit åkte man och la in sånt som skulle förvaras länge, kött och sånt när det slaktats grisar och sådär tror jag. Men bullar och kakor, de hamnade i kakburkar och låg där och blev torrare och torrare, men så var det och det var inget mer med det. Tänk vilken skillnad nu när man hivar ner allt i frysen och sen plockar fram och tinar allteftersom. Inte precis som nybakat, men nära nog.

Så småningom köptes det faktiskt ett frysskåp som stod nere i källarförrådet. Det jag minns mest av det, förutom att det var mörkt och läskigt att åka dit ner till alla förråden som var avskiljda med hönsnät det var den gång vi hade influensa och någon kom och levererade en fryst kalkon (? - stor pippifågel i alla fall) och den inte gick in och pappa stod där i pyjamasen och stampade på den för att få lårbenen (kalkonens, inte hans egna får jag kanske tillägga) att gå av.

Syrran och jag, vi tog också tillfället i akt och körde ut i solen med voffsen och promenerade runt i Alnarpsparken i mycket sakta och haltigt mak. Inget dumt sätt att runda av helgen på! Med förenade domptörskrafter fick vi också upp flickorna på en trädstam för lite posering. Tänk vad det är bra med hundgodis ändå!

Som sagt; helgen var bra! Men måndagen får kamma till sig och skärpa sig tycker jag.

Regnfredag

 Ute är det murrigt. Murrigt och regnigt och vi hukar oss lite inför hotet om stormen Otto som är på väg att dra in över södra Sverige. Jag är fast besluten att mina enda expeditioner utomhus idag enbart kommer att vara av hundtoalettart. Ibland är man ju nödd och tvungen. Eller nödig, och är man hund, ja då får man vara nödig utomhus. Om man inte är valp, och det är inte Loppan. Snart 7 år, är det klokt det?

Maken är inte hemma, han är på (inomhus, lyckligtvis) golfträning, men har man halsfluss, då får man avstå. Halsfluss, det är nog en 30 år sedan eller så jag hade, men nu var det dags igen. Tecknen var omisskänneliga. Till all lycka bytte vi vårdcentral i höstas, till en mer centralt belägen, inom gångavstånd. Från vår förra var vi vana vid att om man inte ringde exakt kl 8, ja då fick man en automatisk telefonsvarare i örat som sa att man fick försöka igen nästa dag. Om man levde då. Det sas inte rakt ut, men man fick en känsla av att det vore kanske inte så dumt om man kilade hädan och inte störde dem mer med telefonsamtal. Här, här fick jag till min ohöljda förvåning prata med en verklig, livs levande, sjuksköterska. Och inte nog med det, jag fick tid till provtagning och läkarbesök inom två timmar. När jag baxnat färdigt, traskade jag iväg och fick konstaterat att jomen, det kryllade av små elaka streptokocker i halsen.

Nu äter jag antibiotika och mår mycket bättre. Men lite märkligt är det ändå att tänka på att ens hals är rena slagfältet där det dör streptokocker på löpande band, fullt av små streptokocklik ligger det i ens svalg. Jaja, vi ska alla den vägen vandra.

Medan man är lite sjuk sådär så kan man ju ändå, när man vacklat upp ur sängen, roa sig med att sticka till exempel. Raggsockar till maken. De började jag på redan när flickorna var här i helgen och Pyret tittade tveksamt på den påbörjade sockan och undrade "tycker morfar verkligen om det där garnet?". Det var ju vare sig rosa eller lila eller glittrigt. Jag försäkrade henne om att morfar tycker om murrigt grått, och jag kan rapportera att sockarna pryder nu en nöjd makes fossingar.

Jag har faktiskt sytt också! Det har varit lite stiltje på den fronten, men igår fick jag ett lite sy-sug, och då får man slå till. Då är det också himla skönt att ha ett pysselrum, inte bara för att där finns färger och pärlor och papper och sånt, men också för att jag har ett lite lager med tygstuvar och tråd och vliseline och det som behövs när den kreativa ådran slog till. Så voìla! Ett par nya bordstabletter, sydda av tygrester från när syrran, systerdottern, dottern och jag sydde sommarväskor för en hoper år sedan. Man ska inte granska dessa tabletter med lupp, men jag känner mig nöjd. Nöjd, rekorderlig och ser helgen an med förhoppning om mer stickning, lite skidor på tv:n och lite god mat.

Efterlängtat besök

 Äntligen var det dags! Dottern och svärsonen skulle mycket förtjänstfullt på galej i Göteborg och vad passar då bättre än att flickorna sov över hos mormor och morfar? Vi laddade upp! Med köttbullar och pasta och tomma toarullar och hushållspappersrullar och pennor och färger - ja lite av varje. Får man besök av två flickor med svart bälte i pysslandets konst, ja då måste man stå beredd.

Loppan, hon blev helt till sig av extas när hon hörde vem som var i antågande och när de väl vällde in genom dörren utbröt ett rejält kramkalas. Sen? Ja sen satte vi igång!

Det pärlades och pysslades och jag tror det var Pyret som sa att morfar, han är väldigt lik Skalman. - Ääähhh???, svarade mormor då, som inte tycker att maken är vare sig grön eller har ett skal på ryggen. - Han tycker om att ta det lugnt som Skalman, också är han väldigt klok. Klok som en bok! sa Pyret då. Hon meddelade också att Skalman, han är minsann ett geni, och då undrade maken om inte han också möjligen var lite genialisk? Men så långt ville Pyret inte sträcka sig. Nåja, det är väl gott nog att vara klok som en bok.

Pyret fick också prova mössan som mormor stickat, eftersom julklappsmössan visat sig vara lite sticksig. Sticksiga mössor vill man inte ha! Nänä. Denna fick dock godkänt betyg, så det var ju jättebra.

Innan det var dags att dra igång med köttbullarna och allt det där så var det ju läge att gå ner i pysselrummet. Där finns det utrymme att ha mer svepande drag med färgen, och man vill ju inte hämma de artistiska anlagen. Men sen var det ändå dags att dra igång köttbullarna, så medan mormor hade kökstjänst var flickorna moderna digitala barn. De lånade våra nya sängar och mormor hissade upp dem så att de satt bekvämt. Båda flickorna ville prompt ha såna sängar hemma också - just sayin', alltså, om nu föräldrarna läser här.

Sen kollade morfar och Grynet på en film från det fina modelljärnvägsmuseet i Hamburg som spelade muntra trudelutter på vattenfyllda glas. Det finns mycket att upptäcka här i världen!

Så småningom, måhända en aning senare än hemma, var det ändå läggdags. Och efter några små diskussioner som vem som petade på vem och vem som väckte den andra som försökte sova, ja då somnade båda flickorna. Mormor också.

Sen kom ju en ny dag! Den fylldes av mera pyssel, Grynet hon pysslade ihop en julkrans till Nissen minsann. Det gäller att vara förberedd - och det är Grynet. Sen blev det, som av en slump, plättar till lunch. Jaja, kära dotter, om du läser här så vet jag att du ler lite och kallar mig en Crowd pleaser. Inget fel i det, vill jag då hävda.

Man blir dock mätt av plättar, så då beslöt vi kollektivt att nu, nu krävdes lite frisk luft. Maken vallade runt Loppan i Botan medan flickorna klättrade runt på klätterträden med mormor som beundrande åskådare. Maken och Loppan gjorde små pitstop och kollade läget med jämna mellanrum, och till slut var det dags att gå hem - men tänk, då hade maken ränt iväg igen en liten runda. Ingenstans såg man till vare sig en morfar eller en Loppa. - Oj, det var ju synd på en sån utmärkt morfar, sa jag då. - Tänk om han inte kommer tillbaka? Då tittade Pyret allvarsamt på mig och sa att "om morfar inte kommer tillbaka mormor, då får du ju börja jobba". ??!!?? sa jag då. Vem hade minsann trillat alla köttbullar? Gräddat varendaste liten plätt, vavava? Pyret höll med om att mormor jobbar kanske lite hon också. Det var ju skönt att höra.

När vi kom upp hade Grynet och morfar en viktig arbetsuppgift. Maken är ju, som tidigare framhållits, klok som en bok, och uppenbarligen arbetar han också (inte för att mormor är bitter, ånej), och nu fick han ju en faktabok om Månmöss i julklapp av Grynet. En som hon själv författat och illustrerat och nu ville han ha hjälp med att hitta rätt plats till boken. Morfar trycker nämligen inte in böcker på första bästa plats. Jag tror den fick stå bredvid en bok om astronomi - kan väl passa bra när det handlar om möss på månen?

Men sen kom mamma och pappa som virrat runt på försenade tåg, och vi fikade och åt muffins och sen åkte de hem. Det blev väldigt tyst. Men när jag skulle ut med Loppan på promenad, ja då hittade jag ett litet, litet spår av våra pyssliga flickor på hallpallen.

Senare på kvällen bevisade mormor att även hon har en mycket skarp hjärna, om nu någon tvekar alltså. Det fanns lite grädde kvar sedan plättätandet. Man ville gärna ha något varmt. Vi har en flaska whisky som inte öppnats (den köptes senaste 2012, för då reste dottern hem igen från sina år i Glasgow). Mormor slog ihop 1 + 1 + 1 och landade i Irish coffee. Så nu är flaskan öppnad. Befunnen god. Man kan dock sluta sig till att några whiskydrickare av storformat, det är vi nog ändå inte.

Morgonstund har guld i mund

 Visst är det så, i alla fall sådana här dagar. Ja, jo, knäna knarrar och gnisslar, en hälsena beter sig så dumt att den helt enkelt borde kamma sig och skärpa till sig - men vad gör det när man kan ta sin hund, sina stavar, en god vän och hennes hundar och halta ut för en tidig promenad när solen har börjat titta fram, och de där små minusgraderna enbart känns uppfriskande?

Vi gick en sväng ner mot Krankesjön. Det var vi och en massa fåglar ute på sjön. Vinterbadare, hela högen. De låg där och guppade fridfullt, och sen är jag säker på att de tänkte kila upp och publicera hurtfriska inlägg på välbekant influencermaner på allehanda sociala medier om hur himla uppfriskande det är med ett kallt bad mot simhuden. 

Själva nöjde vi oss med att knata upp i fågeltornet för att inte gå miste om minsta lilla vy av denna fantastiska morgon. Vindstilla, alldeles tyst och med ett underbart ljus. Vovvarna knatade med oss upp, men var väl mer intresserade av att få belöning för att de satt så fint på bänken. Klart de fick! De skulle ju också njuta av morgonen.

Efter att ha insupit all utsikt som erbjöds traskade vi ner igen och fortsatte vår promenad. Det enda som möjligen störde tystnaden var vårt ihärdiga prat och ett eller annat skall från en eller annan hund som tyckte att vore det inte dags för en ny liten hundgodis nu? Va? Fridfullt är rätta ordet. 

Ända tills det dånade till så att marken skakade och det dundrade loss med en massa skjutande. Uppenbarligen hade försvarsmakten gnuggat sömnen ur ögonen och bestämt sig för att denna ljuvliga morgon var ett passande tillfälle att ge sig ut på Revinge hed och brassa loss med bandvagnar och ett ihärdigt skjutande. Då begav vi oss hemåt igen, det kändes som att morgonstunden hade slut på det där guldet för tillfället. Dessutom började det kännas dags för en liten kopp kaffe - som maken så geschwint serverade när Loppan och jag dök upp igen, fulla av solsken och vinterluft och med ett eller annat torrt löv som fastnat i pälsen.

Jag undrar om inte Enya är trött idag?

 Inte nog med att hon var på kalas i helgen, dessförinnan var hon ju och tränade på brukshundsklubben för första gången!

Lunds brukshundsklubb har en fin innehall man kan träna i, och det är ju rätt skönt när det är kallt och viner kring öronen. Dit åkte vi i torsdags för att träna lite Hooper med kompisarna. Vissa är duktiga och fokukserade, andra far runt som lätt förvirrade popcorn, men har roligt ändå. Indy och jag, vi tillhör nog mest popcorn-falangen får jag väl säga.

Det var väldigt roligt att träffa kompisarna igen. Det tyckte alla hundarna och ljudnivån var hjärtlig och hög!

 

När någon annan  springer banan får man vänta på sin tur. Enya satt och tittade intresserat på när alla de andra hundarna sprang genom hoops, rundade tunnor och tog sig förbi staket. Uppenbarligen är detta en mycket begåvad liten tös, för när vi andra tyckte att "jamen det är väl klart att Enya ska prova också!" så for hon runt banan med mamma Poppy som en riktig naturbegåvning - trots att hon inte gått minsta lilla hooperkurs.

Jag vet nog inte vem som var mest trött efteråt - Enya som gjort sin första träning på klubben, eller syrran som fick dirigera två hundar genom banan...

Vi tar det lugnt ikväll

Jo, för det har ju varit partaj i helgen! 5-årskalas för Pyret, minsann. Äntligen blev det av, för Pyret, hon fyller ju år på nyårsafton - och sen har förkylningarna haglat och folk har fallit som furor för virusar och annat elände, så planerade kalas har fått ställas in. Men nu, nu vara alla friska och kalassugna!

Vi packade bilen full med hund och paket och oss själva och sen anlände vi i en enda kakafoni av människor som tjoade "Grattis!" och en hund som tjoade "var e' katterna, det är vad jag undrar!" och det var inte bara en hund utan syrran var där med Poppy och Enya, så katterna, de höll sig klokt nog utom synhåll. Ett milt kaos, med andra ord, precis som det ska vara när någon fyller år.

Allt var precis som det ska vara på kalas! Pyret öppnade paket med benäget bistånd av Grynet och Kickan, hon tittade beundrande på alla de fina sakerna. Pyret for fram som ett litet rart jehu på sin nya sparkcykel, hon är en fartfylld tjej!

Sen fick vi tårta som farmor och Grynet bakat med gemensamma krafter och bullar som pappa och Pyret bakat, och Kickan åt vindruvor och det mesta av mammas bulle. Alla åt så att de blev proppmätta - fast först sjöng vi för Pyret såklart! Jamåhonleva-hurra!!! skrålade vi så att vovvarna förskrämt hukade sig under bordet.

Sen spelade Grynet och mormor spel om fåglar, och trots att mormor så småningom fick mycket kompetent hjälp av Pyret, så förlorade hon stort. Ja så kan det gå - men nu har jag i alla fall lärt mig ett och annat om nötväckor och finkar och allt vad det nu var. Om jag kommer ihåg det alltså - sånt är ju inte alltid helt säkert när hjärnan börjar bli gammal soch skrynklig som ett russin.

Det var första gången Poppy och Enya var på kalas hos Pyret och Enya lät sig välvilligt klappas på av födelsedagsbarnet och bli kliad under hakan av Kickan. Det är roligt med hundar, det är jag säker på att alla flickorna tycker.

Sen fick vi middag och alla åt tills de var proppmätta och vissa fick på sig pyjamas för att sedan åka hem, och andra drack lite rom och åt choklad innan de också åkte hem, mätta och belåtna. Ja det var ett riktigt kalas, det! Precis som det ska vara när man har en 5-åring i familjen.