Morgonstund har guld i mund

 Visst är det så, i alla fall sådana här dagar. Ja, jo, knäna knarrar och gnisslar, en hälsena beter sig så dumt att den helt enkelt borde kamma sig och skärpa till sig - men vad gör det när man kan ta sin hund, sina stavar, en god vän och hennes hundar och halta ut för en tidig promenad när solen har börjat titta fram, och de där små minusgraderna enbart känns uppfriskande?

Vi gick en sväng ner mot Krankesjön. Det var vi och en massa fåglar ute på sjön. Vinterbadare, hela högen. De låg där och guppade fridfullt, och sen är jag säker på att de tänkte kila upp och publicera hurtfriska inlägg på välbekant influencermaner på allehanda sociala medier om hur himla uppfriskande det är med ett kallt bad mot simhuden. 

Själva nöjde vi oss med att knata upp i fågeltornet för att inte gå miste om minsta lilla vy av denna fantastiska morgon. Vindstilla, alldeles tyst och med ett underbart ljus. Vovvarna knatade med oss upp, men var väl mer intresserade av att få belöning för att de satt så fint på bänken. Klart de fick! De skulle ju också njuta av morgonen.

Efter att ha insupit all utsikt som erbjöds traskade vi ner igen och fortsatte vår promenad. Det enda som möjligen störde tystnaden var vårt ihärdiga prat och ett eller annat skall från en eller annan hund som tyckte att vore det inte dags för en ny liten hundgodis nu? Va? Fridfullt är rätta ordet. 

Ända tills det dånade till så att marken skakade och det dundrade loss med en massa skjutande. Uppenbarligen hade försvarsmakten gnuggat sömnen ur ögonen och bestämt sig för att denna ljuvliga morgon var ett passande tillfälle att ge sig ut på Revinge hed och brassa loss med bandvagnar och ett ihärdigt skjutande. Då begav vi oss hemåt igen, det kändes som att morgonstunden hade slut på det där guldet för tillfället. Dessutom började det kännas dags för en liten kopp kaffe - som maken så geschwint serverade när Loppan och jag dök upp igen, fulla av solsken och vinterluft och med ett eller annat torrt löv som fastnat i pälsen.