Efter förra måndagens klagolitania så tänkte jag väl ändå att det värsta var över. Så fel jag hade. Det blev nattliga samtal till 1177, besök hos läkaren på vårdcentralen och sen akutröntgen på sjukhuset, för att se om det var en stressfraktur i den besvärliga foten.
- Stressfraktur? Det trodde jag övertränade idrottsmän fick, sa maken förvånat och man förstod att det var liksom inte det han förknippade sin hulda maka med. Vare sig "idrottsman" eller "övertränad" var ord som spontant föll honom in när han tänkte på mig, det såg man på hans klentrogna min. Och efter att ha tagit sig upp till akutröntgen på sjukhuset och följt den blåa linjen likt ett maratonlopp fram till röntgen, haltande som en mycket ålderstigen and på väg till stadsparksdammen så fick jag besked på att nix, någon stressfraktur var det inte. "Två alvedon och en ipren när det blir för besvärligt och ta det lugnt" sa man och skyfflade ut mig till den väntande maken. Så han hade ju rätt, det får man ge honom.
Så medan maken har löpt runt med Loppan har jag tagit det lugnt och petat i mig piller. Det är inte min tekopp, att bara vara inomhus det kan jag lugnt säga. Och makens stegräknarapp, den fick nästan fnatt och undrade vad som hänt?! Steg i detta antal?! "Sansa dig människa!!" tror jag att appen tänkte.
Så småningom kunde jag ändå greppa en krycka i ena handen, Loppan i andra handen och hasa mig ut på morgonpromenaden. Lite trixigt att manövrera a) en yster hund på ekorrjakt, b) en krycka och c) en bajspåse när Loppan gjort vad som på henne ankom, men det gick.
Imorse kunde jag faktiskt släppa kryckan. Solen sken och jag kände att livet, det var åter värt att leva. Omisskänneliga vårtecken börjar spira och Loppan och jag inspekterade dem noga. - Åh, vårblommor! sa jag förtjust till Loppan, som mest bara spejade efter ekorrar. Ekorrar, det slår liksom de flesta blommor i Loppans bok.
Sen haltade vi hem och tog oss ut i trädgården. Där blommar snöklockor. Här kände jag att man får inte försitta ett tillfälle att dokumentera att Våren, den är i antågande. Först blev det lite tjorvigt, för Loppan trodde ju att det var hon som skulle vara med på bild, men sen blev det ändå ett litet foto.
Inte för att jag vill jinxa något. Sticka ut hakan och sådär. Men man får väl ändå lite försiktigtvis säga att den här måndagen, den har levererat på ett bra sätt, och att man hoppas att denna goda trend fortsätter.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.