Flora och fauna

Vi har ju förmånen att bo precis bredvid botaniska trädgården - och inte nog med att man alltid kan ta en blommig promenad där med raggfian, så kan man dessutom köpa sommarblommor som är kraftiga och fina plantor, sånt som de får över är de sår för sina egna sommarblomsrabatter. När vi bodde i huset sådde jag alltid en massa fröer och det blev väl rätt taniga plantor till att börja med, men det var ändå något tillfredsställande med att stå där i växthuset och gallra och pilla och vattna och ha sig. Nu sår jag inte själv längre, dels för att jag inte har någon bra stans att dra upp plantor, dels för att det är liksom inte så värst lönt när vi har så liten trädgård och då är det utmärkt att bara knalla över gatan och pynta ut en slant för lite blomfägring.

I år köpte jag sammetstagetes, "gammalt kulturursprung" minsann. Stora och härligt orange och prunkande. Jag har gått där och belåtet tittat på blomprakten ända tills jag en morgon förfärat studsade bakåt; vad var det för sorgmodiga skelett som stod där och såg eländiga ut?

Jag har nu förstått att sniglar älskar tagetes, och det kan jag förstå - men måste de tugga i sig dem? Runtomkring frodas kirskålen och den kan man ju faktiskt äta, det var ju därför munkarna började odla den en gång i tiden. Big mistake.  Så varför mula i sig mina tagetes? Jag funderar nu på att sätta upp en liten vägvisande skylt, men tror kanske inte att det hjälper. Jag tror inte det blir fler blommor här faktiskt, de har nog passerat point of no return.

I trädgården hade vi också två dvärgsyrener som blommat fint varje år. Ända tills i år, då den ena liksom ställde tofflorna, åtminstone halva busken. Då klippte jag ner den del som gått till sina fäder och tänk - då kom det upp skott med vanlig syren! Och det har vi inte plats för i våra rabatter. - Vi gräver upp syrenen och planterar något annat, sa maken och jag till varandra. Detta sa vi med jämna mellanrum och nickade instämmande mot varandra och kände oss handlingskraftiga. Att ta steget till att greppa spaden, det blev liksom inte av. Idag provade vi därför en helt ny metod; vi gick bara ut och grävde upp den utan att säga så mycket om det i förväg. Revolutionerande metod, eller hur?

Men nu blev det ju en tom yta. Redan tidigare hade jag sagt att jag ville ha en ros där. Rosor, det är liksom grejen det. Och nu, nu öppnade sig ju en möjjlighet att få mer rosprakt i trädgården. En 'Ingrid Bergman' ska vi ha! sa jag till maken som tyckte att det väl bra. Tjusig skådespelerska, det måste ju pryda vilken rabatt som helst. Alltså fräste vi iväg till plantskolan, men där var det helt tomt där Ingrid skulle befinna sig. Bredvid den icke-befintliga Ingriden stod en annan röd ros. En 'Isabella Rosselini'. Mor-dotter.... close enough sa jag, som tycker att jag är tämligen flexibel (man kan också benämna det otålig, har jag åkt iväg för att köpa ros så vill jag inte komma hem utan minsta lilla kronblad). Alltså fick Isabella följa med hem och nu står hon där, och jag hoppas hon kommer att trivas hos oss. Och att hon blir lite italienskt temperamentsfull om sniglarna börjar kasta lystna blickar på henne.

Plötsligt händer det

 Inte för att jag på något sätt vill klaga på vintervädret; när man läser i tidningarna om extremhetta i många länder, om bränder och folk som verkligen lider under vansinniga temperaturer, ja då är man ändå rätt nöjd med ett betydligare mer modest antal grader. Ingen kan väl dock neka till att det vände vid midsommar och efter det har det varit ganska blandat; regn och sol och, som sagt, inte jättevarmt. Jag tycker inte att det gör så mycket, solen skiner ändå emellanåt och man kan hitta på en hel del. Fördelen med att vara pensionär; man tänker lite att jaja, om solen inte skiner idag så gör den väl det en annan dag? Det var ju lite värre när man tillhörde det arbetande folket och hade sina få dyrbara veckor, då var det lite svårare att på den 18 dagen av strilande regn hurtigt utropa att 'det vänder nog snart!'.

Trots denna filosofiska inställning har jag väl ändå lite saknat att sitta i trädgården och fika och prata med maken, rycka ett eller annat kirskål, grilla och dricka vin. Eller, för den delen, sitta på balkongen i en ljummen kväll och titta på kyrktornen och sticka lite. 

Vissa dagar har det också varit så att precis när jag har hunnit halvvägs på rundan med Loppan så har himlen öppnat sig; i helgen var vi blöta både hon och jag hela tiden, och till slut klagade jag hos maken och sa att nu orkade jag inte bli mer blöt. Denne praktmake, han rände då ut med Loppan på kvällspromenaden, och då var det han som kom hem och droppade på hallmattan. "Hygglo!" utropade jag och ilade fram med handduken för att torka av den där blöta golvmoppen som satt på hallmattan och tiggade godis.

Men så, igår, fram emot kvällen, ja då började solen titta fram och temperaturen spruttade på sig upp till angenäma 22-23 grader. Det blev både stickning, lite rosé och mackor med hembakat bröd på balkongen och jag kände att det var rätt så skönt ändå. Man vill ju ändå tanka lite sommarkänslor innan novemberrusket sätter in. Men nu ska vi inte tänka på november, nu när det fortfarande är juli och sommar.

Inte konstigt att man kan bli lite trött

 Loppan, maken och jag åkte till Halmstad, det var ju mycket som skulle hinnas med! Lilla Knyttet skulle få sina välkomstpresenter, Kickan som nyss fyllt hela 2 år skulle få sina presenter och rent allmänt skulle vi umgås och ha det trevligt!

När vi kom sov Knyttet gott i mammas bärsjal, så Kickan fick hjälpa till att öppna alla presenterna. Eftersom Knyttet har den farmor hon har, var det mycket stickat - koftor och mössa och byxor och klänning. Något var virkat; 2 stora kaniner, en till Kickan och en till Knyttet. Farfar bidrog såklart med en bok som handlade om Bebbe som plaskar. Vatten, det är roligt det, så Kickan har redan läst boken flera gånger och det är ju bra för då kan hon läsa för Knyttet sedan. Själv fick Kickan också en bok som hunden som (inte) hette Stopp, också fick hon en vattenleksak som var mycket rolig. Egentligen en uteleksak, men med tanke på det med förlov sagt pissiga vädret så höll vi oss inomhus. Gjorde alls inget! Kickan körde runt med båten, lastade containern, snurrade på vattenhjulet och lilla flodhästen fick åka rutschkana ner för rampen. Kickans och Knyttets mamma sa att om det är så roligt nu, hur roligt blir det inte sedan när den är fylld med vatten? Nästan så man blev sugen att fylla i vatten... men sen sa det sunda förnuftet att det kanske ändå inte var en så bra idé. Ibland är det lite småtråkigt att vara gammal och förnuftig.

Syrran hade sytt ett fint lapptäcke till Knyttet, precis som Kickan fått när hon var liten och inte så stor som hon är nu. Kickans docka fick också ett täcke, men här tänker vi utanför boxen. Räckte precis till Kickan, minsann. 

Eftersom det fyllts år, så blev det finfika! Rulltårta med flaggor, hallon och grädde. Det fanns också ett mycket fint sugrör som sonen demonstrerade för oss. Kickan åt rulltårta med stor entusiasm och viftade med flaggan som sig bör när det är födelsedagskalas.

Emellanåt vaknade Knyttet till och spanade in farmor och farfar, innan hon tog sig en tupplur till. Hon fick ingen rulltårta, men det går ingen nöd på henne! Hon hade gått upp 6 hg på 3 veckor och det är bra jobbat minsann. Då får man så runda goa kinder som en fjollig farmor bara vill nypa lite i, även om hon behärskar sig rätt så bra. Man vet ju aldrig om barnbarnen växer upp och nyper tillbaks, menar jag.

Emellanåt spruttade vädret till sig och då ville Kickan gå ut och "gunga lite". Detta var en kod, och betydde egentligen "gunga mycket". Och har man fått en gungställning i present, ja då vill man såklart gunga rejält!

Vad är det nu som farfar, Kickan och Knyttet tittar så intresserat på? Jo, det skulle ju möbleras om lite, så bokhyllorna skulle ner i källaren. Knyttet måste ju så småningom få ett eget rum. Tänk att sonen nu, vår lille lintott till illbatting, lite som vår egen Emil i Lönneberga, nu är tvåbarnsfar! Hur fort gick inte det? Ska det gå så här fort, ja blir man väl snart morfarsmor och mormorsmor - för att inte tala om att maken blir morfarsfar och farfarsfar!

Medan sonen och sonhustrun jobbade, slet och bar och skruvade och hade sig så spelade Kickan och jag fotbollsspel. Ingen av oss hade så mycket hum om reglerna och vissa hade lite svårt att nå upp - men vi spelade med stor entusiasm och jublade så fort det blev mål. Regelmässiga eller ej.

Ja det var full aktivitet hela tiden! Loppan skulle lekas med, man skulle göra pasta av lera (inte visste jag att en vitlökspress har ett sånt brett användningsområde), och klistermärken skulle klistras och flyttas och under tiden ägnade sig Knyttet åt sånt som knytten gör; sover och äter. Ja och bajsar lite också, om vi nu ska vara helt transparanta.

Sen tyckte farmor att det vore roligt att ha ett foto på hela familjen. Fast först måste ju Kickan "gunga lite" och under tiden ville ju Loppan också hälsa på den där lilla nya; och jag måste säga att Loppan är en fantastisk hund att ha i närheten av barn. Snäll och rar och lektålig och nuförtiden tuggar hon inte (lika ofta i alla fall) i sig en eller annan leksak. Fast osvuret är bäst, får man väl ändå säga.

I en paus i gungandet fick farmor ändå taget något familjefoto, och sen var det dags att vinka farväl efter ett par aktiva och roliga dagar och åka hem till Skåne igen - men vi hoppas att vi ses snart igen!

Ett historiskt uppdrag i spänstens tecken

 Kulturen behövde hjälp, och då rycker såklart Grynet och Pyret ut. Årets historiska uppdrag gällde gymnastikens fader, nämligen Per Henrik Ling som ju faktiskt bott i ett av husen på området. Och gäller det spänst och styrka, ja då kan man inte få bättre hjälpredor än dessa flickor. Vi möttes av en trupp gymnaster från 1923 iförda tjusiga gympadräker utan minsta lilla elastan inblandat.

Men vad bestod då uppdraget i? Jo, att komma på vad Lings hemliga formel var för att man skulle få ett långt och friskt liv! Och det vill väl alla ha? Utanför Lings gula hus fick gymnasterna reda på att det kunde vara så att Dr. Södergran, han kunde sitta inne på svaret! Alltså ilade hela flocken till Dr. Södergran som delade ut kartor och berättade att om man kunde utföra sina uppdrag på fyra olika stationer, ja då fick man fyra nyckelord - och fick man det, ja då kunde man komma tillbaka till honom och berätta.

Grynet och Pyret kilade raskt bort till fäktmästare Kålhuvud, där de först fick lära sig rätt position och hur man gjorde utfall, och sedan fick de med en riktig värja fäktas med fäktmästaren. Historiskt mycket korrekt, ty Ling, han var ju fäktmästare vid Lunds Universitet back in the days. Båda flickorna fäktades med schwung och fick därför första ordet; fokus. 

Sen gick vi till en annan station där man fick vifta med färgranna band, gå på balansbana, klättra på ribbstolar och lyfta jättetunga tyngder, vilket såklart båda flickorna klarade galant. Är man både stark och smidig, ja då är det ju lätt som en plätt! Här var ordet rörelse.

Nästa station, ja det var i trädgården vid Thomanderska huset. Där fick man göra både 'armarna uppåt sträck', böja på ryggen och prova på rockring, vilket i synnerhet Pyret fixade med ackuratess! Mormor fick lära sig utgångspositionen i tänkarställningen, och tänk så bra man tänkte då! Mormor tänkte raskt "glass" och det var väl en bra tanke? Ordet här var återhämtning. 

Sen var det bara en station kvar. Där fick flickorna lära sig att vika en pappersbåt, och om den flöt, ja då fick man det fjärde ordet. Flickornas båtar flöt hur bra som helst, så därför vet vi att det fjärde ordet, det var harmoni.

Nu hade vi ju alla orden, så nu visste vi vad som var Lings hemliga trick för att man skulle få ett långt och frisk liv; man skulle hitta en harmoni mellan rörelse och återhämtning, man skulle vara fokuserad i det man gjorde. Så nu vet vi det, och nu gäller det bara att leva upp till det här!

Men först gick vi till doktor Södergran och flickorna rapporterade vad de kommit fram till. Dr Södergran tyckte att de varit väldigt duktiga och de fick diplom och en kola, övervakade av själve Per Henrik Ling.

Och eftersom nu mormor varit så duktig och tränat på första tänkarpositionen och därmed tänkt en bra tanke om glass, ja sen gick vi och åt just det. Det är man väl värd när man utfört ett historisk uppdrag!