Här kommer ett alldeles ostrukturerat inlägg. Inte för att jag vill påstå att alla andra inlägg är så oerhört strukturerade att de borde utnämnas till någon slags role models i bloggeriet, men någon form av röd tråd finns det ibland. Oftast av ullig natur. Eller raggig, om man nu tänker mer i Loppantermer.
Men i alla fall, nu är det sommar och dagarna glider lite behagfullt ihop. Ibland är det strålande varmt och man sitter omväxlande i trädgården och på balkongen. Sitter man på balkongen, ja då kan man avnjuta luktärterna, som såddes av egenhändigt skördade frön av yours truly. Med tanke på att jag inte direkt följt alla fina direktiv om hur man bäst sköter och omhuldar dessa varelser så är jag väldigt imponerad av att de faktiskt presterar små rosa ärtblommor av väldoftande slag. Jag har redan plockat in små buketter och enligt traditionen utropar maken då att "ska du plocka av alla blommorna, då blir det ju inga kvar!" och lika enligt traditionen informerar jag honom vänligt då om att han är en totalt luktärtinkompetent person, så det så. Luktärter gillar att bli halshuggna och skövlade säger jag. Maken ser inte övertygad ut, men själv vet jag ju att de stackars ärterna i ren desperation sprutar blommor ur sig för att det ska bli några ärter i alla fall.
Några dagar är det svalare och regnar, och då kan man på kvällspromenaden få se en regnbåge över Botan. Och med tanke på att det ska finnas guldskatter vid regnbågens slut, så borde det ju finnas två guldkistor om man bara letar lite? Kanske ändå bäst att låta bli, det uppskattas nog inte om man ger sig ut med spaden i högsta hugg i en botanisk trädgård?
Andra dagar är det jättevarmt redan på den hyfsat tidiga morgonpromenaden där värmen dallrar i solskenet och Loppans tunga hänger som en slips. Just denna morgon rände vi runt vid Höje å, och plötsligt hittade jag en ny upptrampad stig. - Här ska vi gå! utropade jag som kände mig äventyrlig och på upptäckarhumör. Loppan var inte den som var den, utan vi rände åstad. Nu tillhör jag ju den generation som är tillräckligt gammal för att ha spelat "Årsexamen i Ruskaby skola" på en uppvisning för föräldrarna någon gång annu dazumal. Själv spelade jag Johanna, en "snäll och artig flicka". Och vad lärde man sig då? Jo att "genvägar äro senvägar min käre Petter". Uppenbarligen inget som fastnade. Men efter att ha gått i närkamp med brännässlor och annat otyg så kom vi fram till den plats där jag tänkte att Loppan kunde slippa kopplet ett tag. Detta tanke reviderades snabbt när jag såg mängden av små skuttiga kaniner som sprätte runt i grönskan. Jag ville inte behöva kasta mig in i fler nässelsnår för att hala ut en Loppa som sjöd av kaninjaktslusta.
Men lite så har vi det. Inte dumt med sommar alls.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.