Plötsligt händer det

 Inte för att jag på något sätt vill klaga på vintervädret; när man läser i tidningarna om extremhetta i många länder, om bränder och folk som verkligen lider under vansinniga temperaturer, ja då är man ändå rätt nöjd med ett betydligare mer modest antal grader. Ingen kan väl dock neka till att det vände vid midsommar och efter det har det varit ganska blandat; regn och sol och, som sagt, inte jättevarmt. Jag tycker inte att det gör så mycket, solen skiner ändå emellanåt och man kan hitta på en hel del. Fördelen med att vara pensionär; man tänker lite att jaja, om solen inte skiner idag så gör den väl det en annan dag? Det var ju lite värre när man tillhörde det arbetande folket och hade sina få dyrbara veckor, då var det lite svårare att på den 18 dagen av strilande regn hurtigt utropa att 'det vänder nog snart!'.

Trots denna filosofiska inställning har jag väl ändå lite saknat att sitta i trädgården och fika och prata med maken, rycka ett eller annat kirskål, grilla och dricka vin. Eller, för den delen, sitta på balkongen i en ljummen kväll och titta på kyrktornen och sticka lite. 

Vissa dagar har det också varit så att precis när jag har hunnit halvvägs på rundan med Loppan så har himlen öppnat sig; i helgen var vi blöta både hon och jag hela tiden, och till slut klagade jag hos maken och sa att nu orkade jag inte bli mer blöt. Denne praktmake, han rände då ut med Loppan på kvällspromenaden, och då var det han som kom hem och droppade på hallmattan. "Hygglo!" utropade jag och ilade fram med handduken för att torka av den där blöta golvmoppen som satt på hallmattan och tiggade godis.

Men så, igår, fram emot kvällen, ja då började solen titta fram och temperaturen spruttade på sig upp till angenäma 22-23 grader. Det blev både stickning, lite rosé och mackor med hembakat bröd på balkongen och jag kände att det var rätt så skönt ändå. Man vill ju ändå tanka lite sommarkänslor innan novemberrusket sätter in. Men nu ska vi inte tänka på november, nu när det fortfarande är juli och sommar.