Vi har ju förmånen att bo precis bredvid botaniska trädgården - och inte nog med att man alltid kan ta en blommig promenad där med raggfian, så kan man dessutom köpa sommarblommor som är kraftiga och fina plantor, sånt som de får över är de sår för sina egna sommarblomsrabatter. När vi bodde i huset sådde jag alltid en massa fröer och det blev väl rätt taniga plantor till att börja med, men det var ändå något tillfredsställande med att stå där i växthuset och gallra och pilla och vattna och ha sig. Nu sår jag inte själv längre, dels för att jag inte har någon bra stans att dra upp plantor, dels för att det är liksom inte så värst lönt när vi har så liten trädgård och då är det utmärkt att bara knalla över gatan och pynta ut en slant för lite blomfägring.
I år köpte jag sammetstagetes, "gammalt kulturursprung" minsann. Stora och härligt orange och prunkande. Jag har gått där och belåtet tittat på blomprakten ända tills jag en morgon förfärat studsade bakåt; vad var det för sorgmodiga skelett som stod där och såg eländiga ut?
Jag har nu förstått att sniglar älskar tagetes, och det kan jag förstå - men måste de tugga i sig dem? Runtomkring frodas kirskålen och den kan man ju faktiskt äta, det var ju därför munkarna började odla den en gång i tiden. Big mistake. Så varför mula i sig mina tagetes? Jag funderar nu på att sätta upp en liten vägvisande skylt, men tror kanske inte att det hjälper. Jag tror inte det blir fler blommor här faktiskt, de har nog passerat point of no return.
I trädgården hade vi också två dvärgsyrener som blommat fint varje år. Ända tills i år, då den ena liksom ställde tofflorna, åtminstone halva busken. Då klippte jag ner den del som gått till sina fäder och tänk - då kom det upp skott med vanlig syren! Och det har vi inte plats för i våra rabatter. - Vi gräver upp syrenen och planterar något annat, sa maken och jag till varandra. Detta sa vi med jämna mellanrum och nickade instämmande mot varandra och kände oss handlingskraftiga. Att ta steget till att greppa spaden, det blev liksom inte av. Idag provade vi därför en helt ny metod; vi gick bara ut och grävde upp den utan att säga så mycket om det i förväg. Revolutionerande metod, eller hur?
Men nu blev det ju en tom yta. Redan tidigare hade jag sagt att jag ville ha en ros där. Rosor, det är liksom grejen det. Och nu, nu öppnade sig ju en möjjlighet att få mer rosprakt i trädgården. En 'Ingrid Bergman' ska vi ha! sa jag till maken som tyckte att det väl bra. Tjusig skådespelerska, det måste ju pryda vilken rabatt som helst. Alltså fräste vi iväg till plantskolan, men där var det helt tomt där Ingrid skulle befinna sig. Bredvid den icke-befintliga Ingriden stod en annan röd ros. En 'Isabella Rosselini'. Mor-dotter.... close enough sa jag, som tycker att jag är tämligen flexibel (man kan också benämna det otålig, har jag åkt iväg för att köpa ros så vill jag inte komma hem utan minsta lilla kronblad). Alltså fick Isabella följa med hem och nu står hon där, och jag hoppas hon kommer att trivas hos oss. Och att hon blir lite italienskt temperamentsfull om sniglarna börjar kasta lystna blickar på henne.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.