Det är mycket väder kan man säga

Loppan och jag har precis varit ute på en morgonpromenad. Solen visar sig, inne i Botan börjar narcisslökarna sticka upp och man hör fåglarna kvintilera. Man tänker att "okej, det är fortfarande januari, men visst är det lite vårkänslor i luften?". Ryktet går om snödroppar som setts, om jakten på de första vintergäcken. Dessa visar sig tydligen dock leva upp till sitt namn och gäcka vidare. Förra veckan, ja då var vi i Halmstad och det var -17 och massor av snö. Då var det inte så mycket vårkänslor kan man säga.

Och i måndags, ja då rände Loppan och jag runt på Kungsmarken med Susanne och labbeflickorna. Vi hade tänkt gå vid Krankesjön, men så varnade de för blixthalka på radion, så då blev det Kungsmarken som är betydligt närmare och med större väg dit, som vi räknade med var inte så hal. Det var den inte heller. Att köra dit var liksom ett icke-problem. När jag kom fram till parkeringsplatsen var Susanne redan där och hon tittade på mig och sa "är vi inte riktigt kloka egentligen?". Och det kan man ju fråga sig, i snålblåst, duggregn och isiga vindar på tvären - men hundarna skulle ju ändå ut, och vi hade mycket att prata om. Och dricka kaffe. Mycket viktig punkt på agendan. Det var rätt tomt på golfbanan, det var det. Det var vi och....tja, ingen mer faktiskt. Mer än is. Och snö. Och massor av vatten. Framför vallen på ettans fairway porlade det en smärre å, där det tidigare inte funnits minsta lilla rännil. Just där vi skulle gå. Det gick inte att gå runt. Det gick inte att hoppa över. Det var bara att knalla på och redan där blev jag så blöt om fötterna att det sen inte ens var lönt att försöka gå på det som med god vilja kunde kallas "torrare mark". När det porlar muntert inne i ens kängor, ja då är det bara att plaska på. Så då gjorde vi det, vi halkade och balanserade och höll på att blåsa omkull vid ett tillfälle när man stod på ett ben och letade efter en mindre knögglig och isig plätt att sätta ner det andra på. Då kom en rejäl kastvind och det var enbart med tanke på att man inte ville ramla raklång i blötan när man bara kommit halvvägs på rundan som fick en att med en akrobatik som man inte trodde sig om hålla sig kvar i någorlunda upprätt ställning. Men hur det än är, så är det ändå härligt att komma ut och rasta hundarna och sig själv, och sen dricka lite kaffe, äta en bulle - och sen köra hem till en varm dusch och tjocka raggsockar. Och sen, sen har det fortsatt med variationen. Det har nästintill stormat. Det har regnat och töat och lite sol och sen regnat igen. Isen inne i Botan och i Lundagård är ett minne blott (det tackar vi för), det är grått och brunt och fuktigt och - som idag då - emellanåt lite våraktigt. Så mycket väder är det, annat kan man inte påstå. Man blir lite osäker på vad man ska ha på sig; heltäckande våtdräkt? Broddkängor? Gummistövlar? Mössa? Icke-mössa? Men det som är säkert, det är att vi ska gå på 6-årskalas idag för Pyret som nu uppnått denna aktningsvärda ålder. Klart att solen ska lysa på Pyrets kalasdag!

Prinsessan på ärten

Fast utan prinsessa, och utan ärta också när jag tänker efter. Det har alltså kommit lite möbler till våningen i Halmstad, och bland annat våra sängar! Ja, det är verkligen värt ett utropstecken. Maken har ju sagt att det sett ute lite som en campingplats i sängkammaren, men nu står den där, vår nya säng. Och jag måste ju säga att sängar blir bara högre och högre, så det är med nöd och näppe jag kastar mig med ett pantersprång upp i sängen vid läggdags. Ska det fortsätta på det här sättet kommer jag snart att behöva en liten trappa för att ta mig upp. Maken föreslår att jag ska lägga mig på magen och kravla upp som en skalbagge, men där någonstans går gränsen tycker jag.

När jag tänker efter lite igen, så var det ju ändå en liten prinsessa i sängen. En som hoppade och studsade och gav sängen klart godkänt. Det får nog bli en studsmatta till Kickan till sommaren tror jag.

Himla tur att Kickan och hennes familj var på besök, för det var ju inte bara sängarna som kom, ånej. Nu har vi blommiga fåtöljer också, och Kickan skruvade med stil och schwung fast benen på fotpallen medan pappa och farfar skruvade fast dem på fåtöljerna. Farmor kunde lugnt bara luta sig tillbaka och sprätta lite med tårna. Maken och jag hade ju en plan för hur möbleringen skulle vara, men Kickan hade egna planer och möblerade runt med alla stolar och fåtöljer och till slut blev det hela en buss där alla fick ta plats och sen åkte vi till en lekplats bestämde Kickan.

När vi åkt buss färdigt och alla ben var på plats gick Loppan och jag ut en kall kvällspromenad - och sen gick vi ut en ännu kallare morgonpromenad. -17 grader och Nissan började frysa mer och mer. Inte bara Nissan, förresten, även jag frös rätt ordentligt trots alla lager med ylle.

Nu när det börjar bli lite mer beboeligt så kan vi ju ägna oss åt lite andra saker än att fara runt och leta duschdraperier och lampor och sånt. När det är så härligt och soligt väder, ja då vill man ju ut! Ut till havet och få springa lite fritt nu när det är tillåtet för alla hundar att fräsa runt på stranden. Det är ju inte så många som ville ge sig ut och bada, vi såg faktiskt inte minsta lilla vinterbadare, vilket inte förvånade mig får jag säga. Loppan njöt av allt; rulla sig i snön, speja ut över havet och tigga godis av matte. Tänk så skönt att Loppan mår bra igen och att den där snåla matten nu har öppnat godisbutiken igen!

Lite kultur hann vi också med, både kropp och knopp ska ha sitt. Vi bor ju nära det ganska nya biblioteket som skjuter ut över Nissan, men än har vi inte hunnit in där för att skaffa lånekort - men nu är det gjort! Väldigt ljust och fint och med en tjusig flygel med utsikt över vattnet. Kanske vi kan gå på en konsert någon gång? Vi kommer alldeles säkert att gå ditt med flickorna, för barnavdelningen verkade väldigt trevlig. Och har man bokmalar i familjen ska ju sånt uppmuntras! Själv ser jag framför mig hur jag kommer att sitta i en blommig fåtölj med en bok och en kopp te, det blir bra. Så det var lite så vi haft det; sängar och snö och promenader och bibliotek. Nu är vi i Lund igen, och jag uppvisar en kvinnlig simultankapacitet; bakar bullar, bloggar och tittar på skidstafetten samtidigt. Effektivt och bra.

Om kavlar och champagne

Det är ganska ruggigt ute. Snön har till stor del försvunnit, men det är isigt och halt och fuktigt och - tja "räligt" är väl det som närmast faller en in att beskriva det som. Men vad gör det? Här är det bubbel och feststämning! Inte så att maken och jag sitter och kolkar champagne en vanlig söndag sådär, men min champagne cardigan är klar i all sin bruna elegans. Den har faktiskt varit klar ganska länge, men så var det ju det där med att pallra sig iväg och köpa knappar. Och sen är det ju inte bara att köpa knapparna, de ska ju sys i också. Vilket nu är gjort!

Ta ett foto på min nya kofta, sa jag till maken och placerade mig bredvid Loppan. Jag tänkte att det kunde vara ett litet snyggt brunt tema över ett sådant foto - men när jag fick se fotot blev jag tveksam. Loppan syns ju och det är ju bra, men vad är det för en hösäck som sitter bredvid? Det sved lite, men det fick bli ett Loppanfritt foto där man kunde sträcka på sig i alla sina 158 centimetrar.

Koftan är varm och skön och det passar ju väldigt bra nu, det vore ju väldigt dumt om jag hade väntat med de där knapparna till i juni/juli sådär. Maken, Loppan och jag har varit ute på golfbanan och traskat runt. - Tycker du det är skönt? frågade jag maken medan snålvinden blåste kring öronen. Maken sa att han hade föredragit 20 plusgrader och sol, men att han såg fram emot att komma hem till eftermiddagskaffet. Och då passade det ju bra att jag ägnat förmiddagen åt att baka; tekakor och banankaka. Och då kan man skåda min nya kavel (den gamla emigrerar till Halmstad). - Köpte du den bara för att den är snygg, frågade syrrans, som känner mig väl, när hon var här senast. - Inte alls! svarade jag då. Fast visst är det så att jag omedelbart greps av ett habegär när jag såg den på bild. Som tur är, är den faktiskt väldigt bra också. Och snygg. Vad mer kan man begära?

Men nu blir det snart lamm som jag lagar i lergryta. Maken har varit ute och sniffat i köket och utropat att "jag är hungrig!", så det är väl tur att det snart är dags för mat då. Bra söndag, det här. Vi är väldigt avslappnade allihop. Loppan inte minst.

Lundaliv

Det är väl inte direkt så att man vaknar på morgonen och inte vet var man befinner sig, men det har varit ett väldigt flängande mellan Lund och Halmstad. Denna veckan har vi dock varit mestadels i Lund och har ägnat oss åt sånt som man gör här. Till exempel har jag sytt lite, och det var ju ett tag sedan. Det var väl inte direkt avancerat, inte mer än att lägga ner ett par gardiner och att sy några bordstabletter men det var ändå roligt att stämma träff med symaskinen. Inte minsta lilla trådtrassel uppstod heller!

Sen har Loppan och jag varit ute med våra kompisar också! Igår rände vi runt vid Krankesjön med aussieflickorna och det var ett glatt återseende, även om vovvarna ser mest högtidliga ut på fotot. Det var ett tag sedan Loppan fick fräsa runt i naturen så hon var en synnerligen glad vovve. Idag var vi ute vid golfbanan med labbeflickorna och där gick det lika vilt till. Vi blev inte heller störda av minsta lilla skidåkare så det var fritt fram att blåsa fram över fairways. Det kan ha bidragit att dimman dragit in och det var ganska fuktigt och rått, men vad gör det när man är i gott sällskap? Nu är Loppan trött och sover sött på sin pall. Maken och jag, vi firar hans födelsedag med ett glas vin och senare blir det gös med sandefjordsås. Livet på en pinne, alltså.

De stora flickorna började skolan den här veckan. Nu är ju skolan så märkligt inrättad att de börjar terminen med ett par dagars studiedag precis efter en ledighet - men det var ju himla bra för maken och mig det, för då fick vi hänga med Grynet och Pyret. Vi pysslade och spelade spel och stickade (mormor) och spelade på plattorna (flickorna) och dessemellan hann vi med pannkakor och fika och allt annat som ska till. När vi satt där och åt kom vi att prata om vem som lagade maten - och i den här familjen är det ju mormor det. Grynet meddelade att hemma hos dem är det pappa som lagar den mesta maten. - Så är det inte här, sa morfar belåtet då. - mormor lagar mat och tvättar och sånt, så där som det var förr. Och det vet man ju, att morfar, han gillar sånt som var förr i tiden. - Men vad gör du morfar, undrade Grynet och Pyret då, och morfar såg vederbörligen lite generad ut. - Men du har ju jobbat, morfar, sa Grynet tröstande då, varpå mormor harklade sig så att hon slog knut på gomseglet innan hon meddelade hon att även hon arbetat, så det så. Sen diskuterade vi vad männen gjorde förr i tiden, när kvinnorna slet med barn och mjölkning och byka tvätt och sånt. Men Grynet visste ju så klart, hon som är ett historieintresserat barn; de åkte ju på vikingafärder såklart! Så måste det ju ha varit, kvinnorna slet och männen kryssade iväg till varmare länder. (Obs! detta är min tolkning). Igår, när maken höll på att retas lite med mig, tittade jag svalt på honom och undrade om det inte var hög tid att han gav sig iväg på en vikingafärd så att jag fick lite lugn och ro. Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog ändå sakna honom. Och vem skulle jag annars laga mat till?

Mycket att fira!

Vi har varit i Halmstad några dagar. Soffa och bokhylla skulle levereras och då passade det ju bra att vara på plats. Medan sonen och maken gick loss med slagborren i betongväggarna höll Loppan och jag svärdottern, Kickan och Knyttet sällskap ett tag. Svärdottern, som är en svärdotter av prima slag, ägnade sig åt att baka tårta. Främst var det nog för att sonen ju nyss fyllt år, men nog kunde det passa med tårtkalas när den första boken skulle få flytta in på riktigt och inte bara ligga nerpackad i en flyttlåda.

Nu ska man inte tro att svärdottern fick slita helt och hållet själv, ånej. Hon fick rekorderlig hjälp av Kickan, och även farmor petade dit ett hallon eller två.

Precis när alla hallon och blåbär var på plats ringde sonen och meddelade att nu var hyllorna uppe så då fräste vi iväg till lägenheten. Ja, fräste och fräste; när man ska ha med sig en 2,5-åring och en baby med alla attiraljer, plus en tårta och en hund och lite lunchmat så är det inte gjort i en handvändning att slänga sig i bilen och susa iväg. Men iväg kom vi och vi fick också lastat av varenda pinal innan vi kom upp i lägenheten och skådade Bokhyllan i all sin prakt. Maken var så exalterad att han Själv greppade dammsugaren och dammsög upp allt damm som det ju blir när man borrar. Sen skulle ju det högtidliga ögonblicket ske när 'Halländska gårdar' skulle upp på hyllan (jag kan möjligen ha lite fel på titeln, men det var en tjock och präktig skrift som handlade om detta, så close enough skulle jag vilja säga. Kickan hade dock andra planer och premiärboken blev faktiskt "Fem myror är fler än fyra elefanter". Kanske inte så mycket halländskt tema, men ändå en bra bok. Tja, och sen flyttade visst en Monica Bratt-grunka in där också, men till slut kom ändå det högtidliga ögonblicket!

Medan maken nöjt placerade böcker hängde vi andra i den nya röda soffan, som fick med beröm godkänt, innan det var dags för tårtkalas. Det var tårtljus och Kickan var behjälplig med att blåsa medan Knyttet ägnade sig åt att hålla Råttan i svansen. Hon har ännu inte begripit storheten med tårta. Alla åt tårta tills de var fyrkantiga, och sen tog vi en promenad i det synnerligen kalla vintervädret för att göra plats för middag lite senare.

Det börjar arta sig! Det saknas lite fåtöljer och lite lampor och en eller annan matta kanske, men nu börjar det ändå se beboeligt ut. De första tavlorna satte maken och jag upp idag också - när vi väl skrivit kontrakt på lägenheten var det det första vi letade upp på en nätauktion, litografier av Sven Jonsson. Klart man ska ha Halmstadgruppen på väggarna när man bor i Halmstad! TV är också inhandlad och maken har Själv, utan att svära alltför mycket, installerat den med appar och fan och hans moster medan Loppan och jag beundrande tittade på. Detta skedde i fredags, och jag tänkte att vi kunde ju premiärtitta på På Spåret, men tänk, då skulle det vara final i juniorhockey-VM. Va?! En alldeles utmärkt fredagkväll med ny TV och allt, den skulle förslösas på hockey. Hur tänkte de där? Förmodligen inte alls. Det ryktas att sängarna också är på ingång och det vore ju en välgärning får jag säga. Det är nog så bra med luftmadrasser. I alla fall när andra sover på dem, men själv föredrar jag en mer konventionell säng.

Torsdagskväll med språkliga funderingar.

4 januari. I köket puttrar det som ska bli fransk löksoppa på spisen. Egentligen skulle vi haft laxsoppa, men så stod det en artikel i tidningen idag om billig januarimat och där nämndes just löksoppa. Bums greps jag av en lust att hellre äta löksoppa än laxsoppa och man är väl flexibel nog att ändra sig? Franskt, det låter ju så himla mycket mer frivolt och uppiggande. I köket är det också något annat som låter; nämligen Loppan som fräser runt och påtalar att hon är hungrig. Eller rättare sagt; HUNGRIG!!! Hon har gått från att vara en hund som lite förstrött kikar ner i skålen och tar sig en kula eller två när andan faller på, till att stå och stampa mig på hälsenorna om det inte går fort nog att få fram maten. Eftersom vi fortfarande tar det lugnt i efterdyningarna av Den Stora Diarrén blir det fler och mindre mål över dagen, där vi fasar in de vanliga kulorna i skonkosten. Uppenbarligen gör detta Loppan till en mycket hungrig hund, och en som inte drar sig för att påtala att servicen på det här stället är urusel.

För övrigt tar vi det ganska lugnt. I all synnerhet nu när vintern slog till med full kraft och folk fastnade på vägarna i stora drivor. Då vill man inte ge sig ut på vägarna. Man kan ju tänka på våra vänner småfåglarna, hur ska de nu hitta någon mat? Hos oss är det i alla fall framdukat, jo för jag fick fina fågelmatshängen av Grynet och Pyret i julklapp. De hänger nu nere i trädgården till våra befjädrade vänners fromma. Den stora födelsedagsperioden har också påbörjats. Häromdagen fyllde Pyret 6 år, är det klokt det?! Och igår fyllde sonen 39, och jag undrar om det är lika klokt det? Skrämmande ju som åren bara rusar iväg som om de hade eld i baken.

När jag inte ägnar mig åt att grubbla över årens framfart sitter jag och tittar på Tour de Ski och stickar. I min värld är stickning och skidåkning fast sammanlänkade - i alla fall om jag ägnar mig åt okulär skidåkning. Jag misstänker att det vore orimligt svårt att kombinera det i verkliga livet. Så då är det ju tur att det inte är jag som far fram där nere i Davos. Medan jag stickar funderar jag på tröjan jag stickar. Här sitter jag, skånsk kvinna i mina bästa år, och stickar en tröja med franskt namn (nämligen Celeste), med mönster av den dansk kvinna, med italiensk uppläggning och med German short rows på ryggpartiet. Internationellt så det förslår.