Som present betraktat...

..så var det väl inte direkt det jag hade önskat mig. Jag är inte besvärlig; lite fint garn, någon rolig pryl till baket, ett eller annat smycke, en eller annan dyr handväska, tja lite så - jag är tacksam för det mesta. Men att få en rejäl påskförkylning i present? Nä, där får han nog tänka till maken. Så den där trevliga påskaftonslunchen på kvarterskrogen med vinprovning och sånt, tja, den får väl vänta till ett annat år. Men trots allt; mellan snörvel, hostningar och feber så hade vi ändå rätt mysigt i Halland. Ibland blir det inte som tänkt, men det kan ju bli bra ändå.

Det blev promenad längs havet - och jag får ju säga att kuststräckan i Halland är enastående vacker! Där ligger Lundåkrabukten i lä. Väldigt mycket i lä. Vacker och varierad. Den här gången traskade vi mellan Tjuvahålan och Sandhamn - och sen gick vi tillbaka igen.

Eftersom flåset kanske inte var det bästa så var det ju himla bra att man ville stanna med jämna mellanrum och bara njuta av utsikten. Emellanåt blev vi förbigångna av folk som hurtigt utropade "vi är ute på powerwalk!". Vi nickade vänligt, önskade glad påsk och tänkte att det kanske inte var så mycket power över vårt walkande, men skönt var det ändå.

Jag ska erkänna att jag var nog lite trött när vi närmade oss att komma tillbaka till bilen igen, men så såg jag en bänk som hägring vid horisonten, en med utsikt över Rhododendrondalen. "Åh perfekt, där kan vi sitta och visualisera blomsterprakten som kommer om några veckor" utropade jag. Fast kanske inte det ändå... men man får ju ändå erkänna att det var något oerhört estetiskt och vackert över denna bänk. Lite som en betraktelse över livets förgänglighet (har man en mansförkylning är det lätt att man hamnar i de tänkebanorna), eller kanske att även det som gammalt och slitet är kan vara väldigt vackert.

Men sen fick det vara nog med det filosofiska, sen åkte vi hem och åt långsamkokta revben med kantareller och bacon. Kanske inte så påskaktigt, men himla gott!

Nu har vi varit tillbaka i Lund några dagar, och idag var jag med Loppan och fyllde på leptospiros- och kennelhostevaccinet. Detta tyckte Loppan var ett oerhört övergrepp på värnlös liten terrier och trots att jag vet att det är för hennes eget bästa så fick det ändå bli en liten leksak som plåster på (de obefintliga) såren. Illrosa och med pip. Jag hoppas jag är förlåten.