Det är bra att ha hund

Av många anledningar. Främst för att man blir så glad, förstås! Men så är det ju det också att man kommer ut i ur och skur och när man går med hund, ja då går man kanske inte alltid där man brukar gå, eller att man bara slentrianmässigt traskar runt i stan och in i affärer.

Man kan gå längs med en å, till exempel. Att gå vid vatten, det gillar vi båda två, Loppan och jag. Ingen av oss är väl någon direkt badanka, men visst kan jag häva mig i plurret med jämna mellanrum. Loppan, hon är mer som en viktoriansk miss, hon kan försiktigt kliva i och sprätta lite med tassarna, men sen är det bra. Häva sig i och fräsa runt i crawl? Loppan ryser och säger att nej tack, det är inget för henne. Matte kan inte heller crawla, så där är vi helt överens.

Vill man inte gå vid å-vatten så kan man gå vid havsvatten. Blåser det mycket får man nästan gratis peeling, man blir så där härligt saltstänkt och vindrufsig och tänker att det där med natur, det är ändå en himla bra grej. Blått, grönt, sol, himmel och frisk luft, vad mer kan man egentligen önska sig? Vad som inte syns på fotot är dock att det hade kommit in en hel del tång och gunk som Loppan rullade sig i och blev väldigt smutsig på magen som ju är tämligen nära marken. Nej, nej, det är absolut inte så att Loppan har hängbuk! Men hennes ben är kanske lite underkorta, kan man säga. Inte så begåvad vad gäller benlängd. Alltså blev hon tvångsbadad, vilket hon tyckte var högeligen onödigt.

Andra kvällar tar man sin promenad i Kulturkvadranten. Inte så mycket vatten (heller inte ovanifrån vilket man är tacksam för), men med gatstensgator, låga hus, rosor och atmosfär så att det bara sprutar om det. Då kan det också hända att man blir ikappsprungen av en turist som entusiastiskt tjoar "may I pet your doggie, it is so cu-u-u-t-e!". Och visst får hon klappa, Loppan gillar folk, i synnerhet sådana som kastar sig ner och jollrar med henne. "She is both cute and friendly" utbrister damen stjärnögt då, och sen tar vi farväl och tänker att det var ju en trevlig typ, det där.

Nyligen har vi också tagit promenader i Blekinge när det var dags för träff hos Kristina. Helt enligt traditionen körde jag fel i Bräkne-Hoby, men sen kommer jag ändå fram ändå efter att ha kört längs smala skogsvägar och tänkte att "måtte jag inte få möte här!". Loppan, hon är särskilt inbjuden och hon trivs där!

Sen blir det mat och prat och skratt och vin och kanske lite gin också. Och promenader, så klart! Hit och dit, genom skog och till en liten sjö.

Kvällspromenader fick det också bli, och det kan jag ju säga att det är rätt så mörkt, där ute på landet. Men mysigt liksom, och vad ska man vara rädd för i mörkret? Det är nog troligare att man drabbas av något hemskt inne i stan.

På kvällen (efter vin och gin och allt det där) bestämdes att vi skulle ta ett dopp på morgonen, vilket alla entusiastiskt biföll! På morgonen var det väl lite mer så att man fick omfamna sin inre badanka och strängt säga till sig att man är ju ändå kommen från ett folk av vikingar så visst traskade vi genom skogen och bort till sjön. Den är så djup så man kan inte gå i utan får kasta sig i från stegen, vilket nog var tur för vattnet var kallt. Men härligt och uppiggande och slipper man gå i långsamt och känna har benen domnar bort medan man mumlar för sig själv "ett, tvååå, treee, på det fjärde ska det ske..." så går det ju mycket bättre. Det gick rentav så bra att det blev morgondopp även nästa dag.

Loppan vägrade att bada. Det hade hon deklarerat redan första dagen, men hon höll koll på oss från bryggan. Om nu matte envisades med att plaska runt som en valross, så fick väl hon se till att inget hände. Nu behövde jag inte kontrollera hennes livräddarinstinkter, för jag kravlade mig upp för trappan för egen maskin, men det kände ju ändå tryggt och bra att ha henne där. Nu är vi dock hemma i Lund igen, och om någon timme ska vi iväg och träna med hundkompisarna - ytterligare en grej som aldrig blivit gjort utan hund. Det är ju faktiskt så; livet med hund är så mycket bättre.

Kräftor kräfva dessa drycker

...och inte bara kräftor minsann. Nu ska man inte ta den här bloggen som en uppmaning till ett fördärvligt intag av alkohol (även om jag är den första att medge att maken och jag, vi gillar ett glas vin. Eller två). Men ibland behövs faktiskt alkohol av potent procenthalt. Och då pratar jag inte om de där kräftorna vi åt. Det är synnerligen sällan vi dricker snaps i den här familjen - men ska man äta kräftor så får det ju ändå bli en liten hutt. Och då vill jag ha Hallands fläder, som är den enda snaps som är god enligt min mening. Alltså drack vi Hallands fläder, maken och jag. Flaskan har vi haft lääänge - det går, som sagt, inte åt några större mängder. Men sen upptäckte vi att det var ju inte bara ett (fjuttigt) antal kantareller som vi fått med oss från skogen. - är det något som ser konstigt ut i mitt knäveck? undrade maken och försökte vrida sig runt sin egen ryggrad för att skåda sitt knäveck. Denna akrobatik kan man kanske utföra om man är ung soch smidig och maken är vare sig det ena eller det andra (men ändå en favoritmake, det vill jag med emfas framhålla!). Och jodå, i makens knäveck satt en liten fästingusling. Fästingar står absolut lägst i rang när det gäller djur jag gillar. Ja, jo, pälsängrar tillhör samma vedervärdiga kategori tillsammans med mördarsniglar och vägglöss. Men i alla fall; där satt den illvillige blodsugaren. Vad göra? Man kan ju tro att som hundägare har man fästingplockare, och visst har man det. I Lund. Och nu var vi i Halmstad. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och jag gjorde en liten strypsnara av vanlig tråd och ett antal försök senare lyckades jag snärtigt snara till fästingen. Det var lite rött, det var det, där fästingen suttit, så jag ville ju gärna tvätta med något antiseptiskt. Det har vi också, jodå. I Lund där vi uppenbarligen samlat alla livsuppehållande attiraljer. Under covidperioden hade man ju handsprit i varenda liten hörna, men den tiden är ju också förbi. - Ta alkohol! sa maken som inte är tappad bakom en vagn. - Så smart du är, sa jag och tittade beundrande på honom och sprintade ut i köket efter lite snaps att avvärja fästingfaran med. - Ta inte Hallands Flädern ropade maken efter mig, och det är väl klart att jag inte gjorde. Inte när man har Snälleröds bäsk som nu äntligen kom till lite vettig användning.

Man får vara flexibel

I skrivande stund sitter jag på balkongen och tittar ut över Nissan i kvällssolen. I ugnen gräddas en kantarellpaj och om ett tag ska maken och jag äta kräftor och äta kantarellpaj. Först tänkte jag göra en vanliga Wästerbottenpaj, men eftersom maken föreslog en tur i svampskogen kom jag på den lysande idén att nä minsann, här ska göras kantarellpaj. Fortfarande hör vi ju rapporter om dignande svampskördar så vi var rätt förhoppningsfulla när vi körde ut mot Biskopstorp, naturreservatet där kantarellerna står som spön i backen och är uppfödda på steroider förstod vi. - Kör mot Biskorpstorp! utropade jag som en härförare med kantarell i blick. Och maken, han körde och vi var av på många ställen men antingen ljuger folk eller så är vi totalt odugliga som svampplockare. Maken hittade förvisso ca 97% av de ungefärligen 15 kantareller som skramlade runt i vår korg så det kanske mest är undertecknad som inte har en lysande framtid som svampförsörjare i familjen. Men däremot är jag väldigt kompetent på att kila inom ICA och plocka kantareller där, så således blir det ändå en svamppaj till kräftorna ikväll. Och ja, jag vet; det är inte kantareller på fotot. Så det är inte det att jag inte känner igen herr Kantarell som gör att jag inte får så många med mig hem, men eftersom kantarellerna ligger inne i ugnen i botten på en paj så får det helt enkelt bli kräftor som piggar upp.

För övrigt hade vi fint besök i natt. Kickan har sovit över själv hos farmor och farfar! Hon kom laddad med pussel och spel och mjukisdjur och tandborste och sånt. Farfar och pappa gick på fotboll och såg Halmia få däng, och mamma hade en träff med symaskinen medan Knyttet sov, så farmor och Kickan läste Bamse, blåste upp luftmadrass och borstade tänderna och sen somnade Kickan gott och sov hela natten.

Vid kvart över sex vaknade hon igen och då knallade farmor och hon in till soffan och bäddade ner oss under en filt medan Kickan tittade på Pingu och farmor stickade. Farfar? Han sov fortfarande gott, och inte minst eftersom Kickan bäddat ner en gose-elefant hos honom så att ha inte skulle bli ensam när nu vi försvunnit ut i vardagsrummet. Omtänksamt barnbarn, det där - fast det är alla flickorna, där har vi haft tur!

Så småningom kom mamma, pappa och Knyttet och hämtade hem nattgästen och maken och jag for, som ovan beskrivits, ut i naturen. Fint ändå, får man säga. Trots bristen på svamp.

Det är inte enda gången vi varit ute i det gröna nu i veckan. Häromdagen gick vi på en kombinerad stads- och naturvandring vid Folkparken och Laxön. Det var nog en av de kortaste vandringar jag gått på och inte fick vi gå ut till Laxön som jag bespetsat mig på - men vi lärde oss ändå en hel del om bokar och brakved och invasiva arter och Freckman som gjorde mycket med Sommarlust som Folkparken hette förr. Nu, nu heter den nog Fallfärdigt Ruckel, vilket ändå är synd. Maken och jag, vi har ju ändå dansat där på Galejan som låg i Folkparken, och det är väl bara en 45 år sedan eller så. Maken hade dessutom pussat en flicka vid namn Ann-Christin där när han var i 15-årsåldern upplyste han mig om. Så hur kan man ha låtit denna plats förfalla så helt? En minnesplakett är väl det minsta man kan begära? Men som sagt; det var både kultur och natur.

Biblioteket, det får väl också sägas representera kulturen? Och när man då ser biblioteket spegla sig i Nissan så att det liksom blir dubbelt, ja då måste väl det bli dubbelt så kulturellt? Men nu ringde timern, pajen är klar, kräftorna är upplagda och Hallands Flädern ligger på kylning så nu får bloggandet ta farväl för denna gång.

Barn och hundar

Jag tycker att det finns saker som på något sätt hänger ihop; garn och stickor. Maken och böcker. Sommar och glass. Listan kan göras lång, men en av sakerna är barn och hundar. Då kan man ju tycka att det är märkligt att jag inte skaffade hund förrän jag var 46 år gammal och mina barn vuxna, men så är det; ibland ser man inte Ljuset förrän det liksom dänger en i huvudet. Och i mitt fall var det ju då att jag hade en ridinstruktör som hade en västgötaspets vid namn Oliver. Det var Oliver som fick mig att inse att hundar, de borde vara en del av mit liv och det pronto! Det var på så sätt Huliganen kom in i mitt liv. Och vilket liv det blev sedan!

Egentligen var det nog ändå rätt bra att dottern och sonen var ganska vuxna, för Huliganen var nog inte en så bra barnhund ändå, han var bufflig och väldigt mycket ordningspolis och pekade med hela tassen och säga vad man vill om barn, men särskilt ordningssamma är de sällan. Ändå var Huliganen på många sätt min absoluta favorit och han är varmt saknad!

Sen kom ju barnbarnen - och då kom också Loppan in i familjen. Och Loppan, hon är en utmärkt barnhund. Loppan gör förvisso lite som hon själv tycker är bäst och ingen kan påstå att hon är särskilt ordningssam, men Loppan, hon gillar barn! Vilket är ömsesidigt, för flickorna, de gillar Loppan. Grynet och Loppan, de är nästan precis lika gamla och har känt varandra i stort sett hela livet. En eller annan leksak har väl Loppan behandlat lite väl destruktivt genom åren, men det har Grynet haft överseende med.

Sen kom ju Pyret in i bilden, och Loppan hon blev jätteglad! Två flickor som bara var hennes, hur bra är inte det?! - Loppan är en snäll hund, mormor, säger Pyret och mormor, hon kan inte annat än hålla med.

Numera finns det ju ännu fler flickor som vill hjälpa till att hålla i kopplet när vi går ut, som kastar bollar till Loppan eller bara vill mysa lite med henne. Kickan, till exempel. - Loppan pussar mig, farmor, säger hon och farmor säger att det är för att Loppan tycker så mycket om henne. Så klart.

Och så kom en ny liten knallhatt som börjar tycka att det där med hundar, det är en himla bra grej! Knyttet klappar Loppan, men än så länge får Loppan inte slicka på Knyttet, ånej, där går liksom gränsen. Men jag tror att Loppan, hon känner att hon är en himla lyckligt lottad hund som har fyra så fina flickor i sitt liv. Och matte, hon känner sig lika lyckligt lottad. Tänk vilken tur ändå, att jag mötte Oliver, då för en himla massa år sedan!

Två flugor...

...i en smäll. Fast jag menar ju inte direkt flugor, ja om man inte tänker det lite mer bildligt talat alltså. Bildligt - som i flugsvamp. Det är nämligen såhär att maken och jag är tillbaka i Halmstad. Ett himla rännande kan man ju tycka, och maken var ju så fast förankrad i OS-tittarfåtöljen. Men så visar det sig att folk har orimligt liten förståelse för att när det är OS, ja då är man inne i sin egen bubbla. En bubbla med en stor "Stör Ej-skylt" på. Men sånt förstår inte folk. Nänä. Ideligen mailas det och rings och vill kommas och be maken fixa saker. Nåja, det är ju lätt avhjälpt när man kan dra sin kos. Alltså sitter maken belåtet och insuper diverse sportaktiviteter, alldeles ostörd förutom när jag ilar in och flöjtar i milda toner "vill du ha en kopp kaffe?", eller när Loppan smyger fram och belåtet lägger sig och snarkar på hans fötter. Sånt, det stör ju inte alls. Tycker maken.

Men flugsvamp var det ju. Det var där jag började innan jag kom på avvägar. När vi kom till Halmstad i morse så sjönk ju maken ner i sin fåtölj medan jag åkte och handlade lite förnödenheter. Det krävs ju ett visst kaloriintag för att orka med all OS-sport. Och eftersom jag ändå var iväg passade jag på att gå in på Clas Ohlson och och köpa lite förvaringsburkar (en svaghet jag har) och in i djuraffären för att köpa lite hundgodis och där snavade jag över den. Leksaken! Maken och jag har ju en längtan efter att plocka svamp, massor av kantareller vill vi ha. Ja inte nu under OS, det säger ju sig själv! Hur skulle Truls och Armand & Co klara sig om maken inte stöttade dem genom sitt tittande? Men det kommer ju andra tider. Och då vore det väl bra att ha tränat Loppan lite att leta svamp? Och hur bra är inte det här? Leksak OCH svampträningsmojäng i en och samma grej. Här gällde det att slå till, det kände jag bestämt.

Och Loppan, hon tvekar inte! Hon har gärna dragkamp. Nu får vi se hur det går i svampskogen. Helst vill jag ju att hon ska koncentrera sig på kantareller och Karl Johan - inte så mycket flugsvamp. Färglada, jodå. Men kanske inte ändå vårt förstaval.

Halmstaddagar

Alltså, det ser ju inte riktigt klokt ut när man läser rubriken. Fast när man tittat till inser man ju vad det står; dagar i Halmstad. Och det är precis vad syrran och jag har haft medan maken bevakat OS från skånsk horisont.

Vi har haft några riktigt fina dagar, Halmstad visade sig från sin finaste sida. Om än något blåsigt, men nog är det härligt att traska längs havet med vinden i håret ändå? Man var i och för sig glad att man inte hade peruk, för den hade nog flugit iväg. Man fick också hålla hårt i kaffekoppen, men trots att det knastrade lite av sand mellan tänderna var det ändå mysigt med en liten fika vid havet.

Rätt vad det var där, så kom det ner en häst som skulle bada. Jaja, det är ju hundstrand, och häst...hund... det är ju nästan samma sak. Om än i olika format.

Sen åkte vi hem och drack bubbel, man måste ju fira att det är lite semesterfeeling! Bubblet drack vi alldeles utan minsta lilla sandkorn mellan tänderna.

Vi gjorde bara sånt som vi hade lust med; lite shopping, en himla massa prat och promenader längs Nissan till exempel. Däremellan tog vi igen oss lite.

En eftermiddag hängde vi med Kickan och Knyttet. "Idag kommer farmor och Annika som är farmors syster" hade föräldrarna berättat. Såna påhitt gick ju inte Kickan på; farmor är farmor och Annika är "min Annika", så det så. Oavsett hur det hängde ihop med släktskapet så hade vi en mysig eftermiddag med vovvar och flickor i trädgården! Städade gjorde vi också, ordentliga som vi är.

En annan kväll klädde vi upp oss i klänning, jomen! Då knallade vi ner till restaurangen runt hörnet och satt i solen och tittade ut över Nissan medan vi åt tapas och drack vin. Vi enades om att man kunde ha det värre. Mycket värre. Det är väldigt trevligt för alla tre vovvarna vet hur man beter sig på restaurang, så de låg stillsamt under bordet och såg så allmänt rara ut att de flesta började jollra runtomkring oss och tittade stjärnögt på vår gulliga hundar. Då var jag rätt glad att det inte spatserade en katt förbi, för då hade nog gullighetsfaktorn sjunkit avsevärt.

Sen kom sista dagen som vi inledde med ytterligare en blåsig promenad längs havet där hundarna for runt som nypoppade popcorn innan vi åkte hem och åt lunch för att sedan ta en sista liten tripp upp till Galgerget som är som ett mycket litet Skansen, eller kanske Kulturen? Fint, i alla fall. Vi tittade in i de små husen (där hundarna till deras förtrytelse inte fick följa med in), gungade på gungbräde, red på hästar och åt glass. Det kan hända att det enbart var Kickan som red, men så är hon nog betydligt sportigare än både farmor och "min Annika". Därefter ställde vi kosan mot Lund igen, där maken blev glad när vi kom hem. Det hade varit rätt tyst och tomt förstod vi så då blev han säkert glad när vi kom hem och ohämmat pratar mitt i alla sportevenemangen.