Det är bra att ha hund

Av många anledningar. Främst för att man blir så glad, förstås! Men så är det ju det också att man kommer ut i ur och skur och när man går med hund, ja då går man kanske inte alltid där man brukar gå, eller att man bara slentrianmässigt traskar runt i stan och in i affärer.

Man kan gå längs med en å, till exempel. Att gå vid vatten, det gillar vi båda två, Loppan och jag. Ingen av oss är väl någon direkt badanka, men visst kan jag häva mig i plurret med jämna mellanrum. Loppan, hon är mer som en viktoriansk miss, hon kan försiktigt kliva i och sprätta lite med tassarna, men sen är det bra. Häva sig i och fräsa runt i crawl? Loppan ryser och säger att nej tack, det är inget för henne. Matte kan inte heller crawla, så där är vi helt överens.

Vill man inte gå vid å-vatten så kan man gå vid havsvatten. Blåser det mycket får man nästan gratis peeling, man blir så där härligt saltstänkt och vindrufsig och tänker att det där med natur, det är ändå en himla bra grej. Blått, grönt, sol, himmel och frisk luft, vad mer kan man egentligen önska sig? Vad som inte syns på fotot är dock att det hade kommit in en hel del tång och gunk som Loppan rullade sig i och blev väldigt smutsig på magen som ju är tämligen nära marken. Nej, nej, det är absolut inte så att Loppan har hängbuk! Men hennes ben är kanske lite underkorta, kan man säga. Inte så begåvad vad gäller benlängd. Alltså blev hon tvångsbadad, vilket hon tyckte var högeligen onödigt.

Andra kvällar tar man sin promenad i Kulturkvadranten. Inte så mycket vatten (heller inte ovanifrån vilket man är tacksam för), men med gatstensgator, låga hus, rosor och atmosfär så att det bara sprutar om det. Då kan det också hända att man blir ikappsprungen av en turist som entusiastiskt tjoar "may I pet your doggie, it is so cu-u-u-t-e!". Och visst får hon klappa, Loppan gillar folk, i synnerhet sådana som kastar sig ner och jollrar med henne. "She is both cute and friendly" utbrister damen stjärnögt då, och sen tar vi farväl och tänker att det var ju en trevlig typ, det där.

Nyligen har vi också tagit promenader i Blekinge när det var dags för träff hos Kristina. Helt enligt traditionen körde jag fel i Bräkne-Hoby, men sen kommer jag ändå fram ändå efter att ha kört längs smala skogsvägar och tänkte att "måtte jag inte få möte här!". Loppan, hon är särskilt inbjuden och hon trivs där!

Sen blir det mat och prat och skratt och vin och kanske lite gin också. Och promenader, så klart! Hit och dit, genom skog och till en liten sjö.

Kvällspromenader fick det också bli, och det kan jag ju säga att det är rätt så mörkt, där ute på landet. Men mysigt liksom, och vad ska man vara rädd för i mörkret? Det är nog troligare att man drabbas av något hemskt inne i stan.

På kvällen (efter vin och gin och allt det där) bestämdes att vi skulle ta ett dopp på morgonen, vilket alla entusiastiskt biföll! På morgonen var det väl lite mer så att man fick omfamna sin inre badanka och strängt säga till sig att man är ju ändå kommen från ett folk av vikingar så visst traskade vi genom skogen och bort till sjön. Den är så djup så man kan inte gå i utan får kasta sig i från stegen, vilket nog var tur för vattnet var kallt. Men härligt och uppiggande och slipper man gå i långsamt och känna har benen domnar bort medan man mumlar för sig själv "ett, tvååå, treee, på det fjärde ska det ske..." så går det ju mycket bättre. Det gick rentav så bra att det blev morgondopp även nästa dag.

Loppan vägrade att bada. Det hade hon deklarerat redan första dagen, men hon höll koll på oss från bryggan. Om nu matte envisades med att plaska runt som en valross, så fick väl hon se till att inget hände. Nu behövde jag inte kontrollera hennes livräddarinstinkter, för jag kravlade mig upp för trappan för egen maskin, men det kände ju ändå tryggt och bra att ha henne där. Nu är vi dock hemma i Lund igen, och om någon timme ska vi iväg och träna med hundkompisarna - ytterligare en grej som aldrig blivit gjort utan hund. Det är ju faktiskt så; livet med hund är så mycket bättre.