I skrivande stund sitter jag på balkongen och tittar ut över Nissan i kvällssolen. I ugnen gräddas en kantarellpaj och om ett tag ska maken och jag äta kräftor och äta kantarellpaj. Först tänkte jag göra en vanliga Wästerbottenpaj, men eftersom maken föreslog en tur i svampskogen kom jag på den lysande idén att nä minsann, här ska göras kantarellpaj. Fortfarande hör vi ju rapporter om dignande svampskördar så vi var rätt förhoppningsfulla när vi körde ut mot Biskopstorp, naturreservatet där kantarellerna står som spön i backen och är uppfödda på steroider förstod vi. - Kör mot Biskorpstorp! utropade jag som en härförare med kantarell i blick. Och maken, han körde och vi var av på många ställen men antingen ljuger folk eller så är vi totalt odugliga som svampplockare. Maken hittade förvisso ca 97% av de ungefärligen 15 kantareller som skramlade runt i vår korg så det kanske mest är undertecknad som inte har en lysande framtid som svampförsörjare i familjen. Men däremot är jag väldigt kompetent på att kila inom ICA och plocka kantareller där, så således blir det ändå en svamppaj till kräftorna ikväll. Och ja, jag vet; det är inte kantareller på fotot. Så det är inte det att jag inte känner igen herr Kantarell som gör att jag inte får så många med mig hem, men eftersom kantarellerna ligger inne i ugnen i botten på en paj så får det helt enkelt bli kräftor som piggar upp.
För övrigt hade vi fint besök i natt. Kickan har sovit över själv hos farmor och farfar! Hon kom laddad med pussel och spel och mjukisdjur och tandborste och sånt. Farfar och pappa gick på fotboll och såg Halmia få däng, och mamma hade en träff med symaskinen medan Knyttet sov, så farmor och Kickan läste Bamse, blåste upp luftmadrass och borstade tänderna och sen somnade Kickan gott och sov hela natten.
Vid kvart över sex vaknade hon igen och då knallade farmor och hon in till soffan och bäddade ner oss under en filt medan Kickan tittade på Pingu och farmor stickade. Farfar? Han sov fortfarande gott, och inte minst eftersom Kickan bäddat ner en gose-elefant hos honom så att ha inte skulle bli ensam när nu vi försvunnit ut i vardagsrummet. Omtänksamt barnbarn, det där - fast det är alla flickorna, där har vi haft tur!
Så småningom kom mamma, pappa och Knyttet och hämtade hem nattgästen och maken och jag for, som ovan beskrivits, ut i naturen. Fint ändå, får man säga. Trots bristen på svamp.
Det är inte enda gången vi varit ute i det gröna nu i veckan. Häromdagen gick vi på en kombinerad stads- och naturvandring vid Folkparken och Laxön. Det var nog en av de kortaste vandringar jag gått på och inte fick vi gå ut till Laxön som jag bespetsat mig på - men vi lärde oss ändå en hel del om bokar och brakved och invasiva arter och Freckman som gjorde mycket med Sommarlust som Folkparken hette förr. Nu, nu heter den nog Fallfärdigt Ruckel, vilket ändå är synd. Maken och jag, vi har ju ändå dansat där på Galejan som låg i Folkparken, och det är väl bara en 45 år sedan eller så. Maken hade dessutom pussat en flicka vid namn Ann-Christin där när han var i 15-årsåldern upplyste han mig om. Så hur kan man ha låtit denna plats förfalla så helt? En minnesplakett är väl det minsta man kan begära? Men som sagt; det var både kultur och natur.
Biblioteket, det får väl också sägas representera kulturen? Och när man då ser biblioteket spegla sig i Nissan så att det liksom blir dubbelt, ja då måste väl det bli dubbelt så kulturellt? Men nu ringde timern, pajen är klar, kräftorna är upplagda och Hallands Flädern ligger på kylning så nu får bloggandet ta farväl för denna gång.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.