Kräftor kräfva dessa drycker

...och inte bara kräftor minsann. Nu ska man inte ta den här bloggen som en uppmaning till ett fördärvligt intag av alkohol (även om jag är den första att medge att maken och jag, vi gillar ett glas vin. Eller två). Men ibland behövs faktiskt alkohol av potent procenthalt. Och då pratar jag inte om de där kräftorna vi åt. Det är synnerligen sällan vi dricker snaps i den här familjen - men ska man äta kräftor så får det ju ändå bli en liten hutt. Och då vill jag ha Hallands fläder, som är den enda snaps som är god enligt min mening. Alltså drack vi Hallands fläder, maken och jag. Flaskan har vi haft lääänge - det går, som sagt, inte åt några större mängder. Men sen upptäckte vi att det var ju inte bara ett (fjuttigt) antal kantareller som vi fått med oss från skogen. - är det något som ser konstigt ut i mitt knäveck? undrade maken och försökte vrida sig runt sin egen ryggrad för att skåda sitt knäveck. Denna akrobatik kan man kanske utföra om man är ung soch smidig och maken är vare sig det ena eller det andra (men ändå en favoritmake, det vill jag med emfas framhålla!). Och jodå, i makens knäveck satt en liten fästingusling. Fästingar står absolut lägst i rang när det gäller djur jag gillar. Ja, jo, pälsängrar tillhör samma vedervärdiga kategori tillsammans med mördarsniglar och vägglöss. Men i alla fall; där satt den illvillige blodsugaren. Vad göra? Man kan ju tro att som hundägare har man fästingplockare, och visst har man det. I Lund. Och nu var vi i Halmstad. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och jag gjorde en liten strypsnara av vanlig tråd och ett antal försök senare lyckades jag snärtigt snara till fästingen. Det var lite rött, det var det, där fästingen suttit, så jag ville ju gärna tvätta med något antiseptiskt. Det har vi också, jodå. I Lund där vi uppenbarligen samlat alla livsuppehållande attiraljer. Under covidperioden hade man ju handsprit i varenda liten hörna, men den tiden är ju också förbi. - Ta alkohol! sa maken som inte är tappad bakom en vagn. - Så smart du är, sa jag och tittade beundrande på honom och sprintade ut i köket efter lite snaps att avvärja fästingfaran med. - Ta inte Hallands Flädern ropade maken efter mig, och det är väl klart att jag inte gjorde. Inte när man har Snälleröds bäsk som nu äntligen kom till lite vettig användning.