Kallsvettig och utmattad

Huliganen och jag har varit på det lokala djursjukhuset. Detta låter ju rätt odramatiskt, och det är det egentligen också. Om man inte är huligan och har dåliga erfarenheter av djursjukhus.

Det börjas hyperventilera innan vi ens hunnit in i väntrummet. Som för övrigt var överfullt. Det var katter i långa baner, en jättelik rottishane och en liten pimpinett terriertik. Huliganen var så uppstressad att han knappt ens märkte rottisen, vilket faktiskt man kan se som en god sak. I normala fall hade han gastat "kom hit så ska du få på moppe!".

Efter alldeles för lång tid var det vår tur. Då var jag genomsvettig och Huliganen lät som en speedad blåsbälg. Ja, jag vet att man ska kunna koppla av, hitta sitt viloläge. Och hade det bara varit mig det berodde på, så hade jag varit hur lugn som helst, det vill jag ha fört till protokollet.

Huliganen skulle vaccineras. Dessutom skulle han tittas på för han har varit lite dämpad någon tid. Nästan lugn... och då blir man ju orolig! Dessutom har han slickat sig ganska mycket om de ädlare delarna.

Vi träffade en urgullig veterinär som gärna ville hälsa på Huliganen och ge honom godis, men sånt inställsamt tjafs hade han inte tid med. För att göra pinan kort baxade jag upp honom på bordet. Hon kände igenom honom och lät meddela att han hade en rätt kraftig förhudskatarr, men hon skulle spruta in lite desinficerande salva, sa hon och fick det att låta enkelt.

Sprutan kom fram och Huliganen höll på att göra en dubbel saltomortal i pik ner från undersökningsbordet, trots att jag höll i. Herregud vilken närgången människa såg han ut att tänka. Komma där och pilla med stora sprutor i hans manlighet, nä nu fick det väl ändå vara nog!

Det blev dock sprutat salva, och en del hamnade väl på snoppen, en del på tassarna och resten på mig. Men då blev jag ju också desinficerad så det är ju bra, alldeles så där på köpet.

Innan han hann blinka så fick han också en vaccination i nacken och tänderna kollade och sen skulle vi bara vänta på att få betala.

Huliganen rusar ut i väntrummet och gastar "de sprutade salva på min snopp!!!" och man såg hur alla andra hanhundar automatiskt hukade sig och tänkte att måtte detta inte drabba mig. Medan jag väntade vid disken voltade han runt i kopplet och ylade ut sin eländiga misär, ingen kunde missa att här fanns en hund som Matte och Veterinären hade behandlat på nesligaste sätt. Självklart krånglade kortbetalningen då och jag blev varmare och varmare, och svettigare och svettigare. Och mer lomhörd, för Huliganen lider inte i tysthet.

Men titta här, vilken fin krage han fått! Nog borde han vara tacksam mot sin generösa matte?

Litet kulturell inlägg

Medge att ni blev förvånade igår,vavava? Ett helt inlägg utan minsta hundinslag! Kan detta vara möjligt, frågar ni er. Har någon annan tagit över bloggen?

Och tänk, nu blir det ingen hund idag heller!

Idag har jag nämligen varit kulturell. Terminens akvarellkurs satte igång. Med penslar, papper, färger och palettkopp dök jag upp. Jag vill måla blommor, det påtalar jag med emfas varenda gång det diskuteras vad vi ska måla för motiv. Framför allt vill jag inte måla perspektiv. Traktorflak, regnblöt asfalt, vägmaskiner står heller inte överst på min önskelista. Tyvärr har instruktören en stor förkärlek för såväl perspektiv som traktorflak, så jag blir nerröstad varenda gång.

Bistert muttrande får jag ju foga mig fast min trängtan står efter att måla rosor.

Mycket riktigt - idag fick vi måla en dam i djup skugga med lite ljus som kom in genom ett par halvöppna fönsterluckor. Inte minsta lilla tussilago ens en gång. "mörkare, mörkare" hetsade han oss. Enda trösten var att bilden var tagen i samband med en vinprovning, så man kunde ju i alla fall tänka sig ett lite vinglas någonstans där inne i skuggorna.

Förresten var det en hund med på bilden också. Aha säger ni nu, det blir lite hund trots allt. Men nix! En av deltagarna rationaliserade bort hunden helt och hållet. En annan målade något som mer såg ut som en liten räv. Min egen hund såg ut som får. Ett ovanligt spöklikt får med väldigt låg IQ dessutom.

Vårkänslor

Ja alltså inte om man sticker ut näsan utanför dörren. Där är det isigt, råkallt och snöigt. Men sånt får man sätta sig över - man måste ha visioner!

Just nu ligger våren i startgroparna. Jag är i det där förväntansfulla stadiet när man beställer fröer och tror att det ska prunka som aldrig förr! Snart är det dags att väcka växthuset ur sin törnrosasömn, släpa fram såbrickor, torvbriketter och växtetiketter.

Det är likadant varje år: jag tror verkligen att nu, nu kommer alla fröer att gro, jag kommer att få en trädgård som fullkomligt exploderar av blomsterprakt. Sen blir det som det alltid blir: vissa sorter gror inte alls. Andra blir långa och taniga och rangliga. Någon börjar friskt men ger sen upp andan och kastar in handduken. Några trogna och enkla sorter gror förvisso, men det blir aldrig så många och så frodiga plantor som man har sett för sin inre syn.

Ärligt talat, man kunde lika gärna åka ner till Åbergs direkt och köpa sina plantor. Där säljs inga rangel minsann, där köper man fina knubbiga ekologiskt odlade plantor. Och när man går där och njuter i deras visningsträdgård så kan man ju också passa på att fika i deras trädgårdskafé.

Å andra sidan - jag kan ju fika i mitt eget växthus också! Jag vet - ty jag har provat. Många gånger... ;-)

Nu har jag i alla fall beställt fröer. Glansmalva, blomstertobak, dubbla cosmos. Picknicktomater. Jag kommer att så, plantera om, skola ut dem. Jätteroligt kommer det att bli.

Sen kommer jag att åka till Åbergs och köpa fler blommor. Och fika! Man får inte glömma att fika! Och det blir också roligt. Dubbel glädje, det är väl inte illa?

Häromdagen var jag inne i växthuset. Där stod olivträdet och gjorde åkarbrasor. Apelsinträdet tittade förebrående på mig. Min jättestora Mårbacka hade packat in. Antingen är hon död eller också bara skendöd. Håll ut! sa jag. Snart är det dags. Snart kommer jag att sitta här och äta frukost under vinrankan på helgerna igen. Och jag måste erkänna att jag längtar!

Men titta!

Jag har fått en bloggaward - jag som inte ens visste att de fanns. Jag tror inte att jag blivit så förvånad och glad sedan 1994 när jag mot all förmodan lyckades ta mig runt Lundamilen på under en timme och vann en tjusig medalj!

Det är Lotti som givit mig den - jag kan bara säga tack! Titta in hos Lotti, där kan man njuta av fantastiska bilder från hingstbete i sommargrönska till exempel. Kan verkligen vara något att drömma sig bort till när man snubblat runt bland is och snöknaggel. Detta är en blogg som är personlig, varm och väldigt, väldigt rolig!

Om jag begripit det hela rätt, så ska jag lämna awarden vidare till sju bloggar som jag följer, och då för det bli dessa, helt utan inbördes rangordning:

Gillar man västgötaspetsar - och det gör man såklart! - ja då måste man läsa om Ymer & Gusten. Är man på dåligt humör, och det är man ju ibland, ja då måste man också läsa här då blir man ovillkorligen jätteglad bums! Är man redan på gott humör, så kan man med fördel också läsa här, för då blir man ännu gladare. En blogg för alla tillfällen, således!

Alla hundar är ju inte västgötaspetsar, det finns ju till exempel finska lapphundar också. Och kungen av dem alla, det är Dino, det. Den här bloggen blir man också så glad av att läsa. Dino verkar ha lite västgöte i sig, det är gott gry i den grabben! Kolla in bilderna av Dino som stjärngosse till exempel - blir man inte glad av det, ja då är man en förstoppad surkart.

Ytterligare en hundblogg! Beardisen och Briarden - och snart en liten, liten toaborstnyllevalp. Välskrivet, roligt och fina bilder. Och vem vill inte följa valpens intåg i denna flock? En blogg som är bubblig och festlig som champagne!

Sen gillar jag ju inte bara hundar utan även trädgård. Och då är det bland annat Camellias blogg jag följer. Den uppdateras inte jätteofta, men när den gör det är det alltid en fröjd att läsa och att njuta av bilderna. Dessutom är jag ju lite anglofil så att få läsa om en "svensk" trädgård i England är ju ännu mer njutningsfullt!

En annan blogg som måste få en award, trots att den är helengelsk är Nutty Gnome. Bara namnet! Fantastiska bilder från Yorkshire och en humor som är så där ljuvligt engelsk. En ren fröjd! Jag tycker det är oerhört tilltalande när man inte tar sig själv eller trädgården på så blodigt allvar.

Det är ju inte bara själen som ska ha sitt, man får tänka på det lekamliga också. För några veckor sedan hittade jag den här matbloggen - och där har jag hittat många roliga recept, så den vill jag varmt rekommendera!

Vill man läsa om livet med häst och sprillans ny Ellenbebis ska man titta in här. Detta är en blogg skriven av en rapp kvinna med ett tålamod lika långt som Huliganens svans! ;-) Hennes betraktelser om livet som   nybliven mamma, blandat med en träningsdagbok är välskrivna och personliga och ärliga.

Sist, men inte minst, måste jag nämna systers blogg. Hon är en fantastisk handarbetare och än så länge syns det kanske inte så mycket av det i hennes nya blogg om quiltar och silver, men lita på mig: hon gör fantastiska grejer och förhoppningsvis kommer det fler bilder vad det lider.

Kära bloggare, ni som fått denna award; om ni vill, kopiera den, länka tillbaka till mig, lämna vidare till 7 andra bloggar och skriv sedan 7 saker om er själva.

Vilket jag alltså ska göra nu då. Sju saker, det är ju jättemycket. Finns det så mycket att säga om mig som jag inte redan nämnt?

1. Jag ser bara med vänsterögat och var en gång medryttare på en enögd häst. Som också bara såg på vänsterögat - vi blev lika överraskade när något dök upp till höger!

2. Jag läser väldigt snabbt - men kommer inte alltid ihåg vad jag läst...

3. Jag är otroligt och ogenerat morgonpigg. Jag kan mycket väl vara den där odrägliga personen som dyker upp vid frukostbordet och hojtar "Morgonstund har guld i mund!!". Å andra sidan är jag således väldigt kvällstrött. Ingen partypingla precis.

4. Jag gör en fantastisk creme brulé

5. Jag tjuter som en gris åt sentimentala filmer med djur och barn

6. Dessutom gråter jag alltid när små barn sjunger Den blomstertid..

7. Jag sjunger jämt och ständigt små fåniga trudelutter när jag tror att ingen mer än maken och hunden hör..

Träning, mat och vin - lite blandat helt enkelt

En ganska ruggig helg har det varit och eftersom jag inte vill överanstränga Huliganen har vi inte pulsat runt i alltför djup snö. Då måste man ju roa sig med andra saker, ja förutom att äta god mat och dricka gott vin. Tja och lite vin till, om man nu ska vara skrupulöst ärlig.

Alltså, Huliganen får ju inget vin, han är faktiskt helnykterist den gossen, även om man visst kan tro att han är lite i hatten när han fnattar runt som värst.

Så vi har tränat vidare på lite fix och trix. Ett slag tänkte jag övermodigt att jag tar och slänger ut min nyckelknippa i en snöhög så ser jag om Huliganen kan hitta dem - men sen ryckte jag i det sunda förnuftet och lät bli, men tanken var frestande!

Det går framåt! Jag har gömt nycklarna i vedkorgen, i sovrummet, i soffan - och han hittar dem och numera så plockar han också upp dem och kommer med dem. Förvisso brukar han släppa dem på fötterna på mig, så någon regelrätt apportering kan man inte kalla det, men jag tycker han är jätteduktig ändå, mattes lille plutt.

Kan den illsluga matten ha gömt nyckelknippan under filten?

Det är en häftig grej, den där klickern! Tänk vad man kan åstadkomma med hjälp av denna lilla manick, och att få honom att göra det av egen fri vilja. Huliganen tycker fortfarande det är rätt läbbigt att ha nyckelknippan i munnen, så han är mycket noga med att plocka upp den i den lilla ringen av gummi (min fina Georg Jensen-nyckelring, och den låter jag hunden ha i munnen, hundmänniskor är nog inte kloka...).

Voila!

Alltså käre make, detta är inte Huliganen i soffan. Jag medger att det ser ut som en västgötaspets i en grön soffa, men i så fall är det en annan hund (vad gör den i min blogg??) i en helt annan soffa. Och OM det skulle vara Huliganen (vilket jag blånekar till) så är bilden photoshoppad såklart. Huliganen skulle väl ALDRIG sitta i vår soffa med en nyckelknippa i munnen. Ånej.

(Puh! Nu fick jag nog det bortförklarat)

Vad annat har vi hittat på? Stickat en vante. Fikat med syster. Köpt nya vinglas. Sovit i fåtöljen. T.o.m jobbat lite, vad nu det skulle vara bra för.

Mat, det är däremot bra det!

Det ser väl inte så dumt ut?

Creusetgrytan har fått lufta sig igen. Denna helgen blev det boeuf bourguignon - det frästes, bryntes, hackades och koktes så att dimman låg tät i köket. Fyra timmar senare var det klart och resultatet blev mycket väl godkänt! Blev inte sämre av att serveras med ett rhônevin, en Crozes Hermitage.

Genvägar äro senvägar

Igår eftermiddag tog jag Huliganen med mig för att rasta honom, mig och den älskade frisbeen på den näraliggande och praktiska golfbanan. Jämrans så mycket snö! Jag pulsade och pulsade. Huliganen omvandlades till kanin och skuttade och skuttade med sin kära frisbee i munnen. Svetten lackade.

Sen skulle vi tillbaka till bilen. En ganska lång bit skulle vi då gå längs en knagglig och isig gångväg för att sedan komma ut på mer snöröjda vägar. När jag överblickade topografin insåg jag att vi kunde ju snedda över ett fält, det blev mycket kortare väg!

Så smart jag är, tänkte jag självbelåtet och pulsade iväg. Det stack upp små växtrufsor ur snön så jag tänkte att markytan var nog inte så djupt begravd. Herregud, det måste ha varit bergsbambu eller nåt, för djupt det var just vad det var. Och det blev djupare och djupare... När jag trampade ner i snö upp till knäna i varje steg blev jag allvarligt oroad för att fastna där ute och bli tvingade att sitta kvar till allmän beskådan som en bild över Hur Korkad Man Kan Bli ända tills jag töade loss, så jag vände med stor möda om för att ta mig tillbaka.

Då får jag syn på Huliganen som kämpar tappert i snön - han brukar ju skutthoppa fram, men här gick det inte - skaren bar inte och snön var för djup. Han försökte gå i mina fotsteg, men de hålen var ju avgrundsdjupa så där fick han inget fotfäste. I hans blick ser jag något som jag sällan skådar hos denne kaxige plutt, nämligen en viss oro, ""HUR ska det här gå? Och "matte, hur tänkte du här, är du verkligen säker på att det här var en bra idé?". Ändå försökte han tappert följa sin (korkade) matte - man blir ju så rörd så man blir nästan tårögd.

Vi kämpade oss tillbaka, och fick ta den längre och knaggligare vägen.

På kvällen insåg jag att det här vara inte bara korkat, utan rentav jättejättekorkat. Huliganen har nämligen pålagringar i ett bakben och en liten, liten lös benbit. Vi håller det i schack genom att inte låta honom bli för tung och genom att ha får röra sig mycket, får specialfoder och så, och det funkar bra, men att kämpa så hårt, det blev nog en liten överansträngning för honom.

På kvällspromenaden var han avgjort stel och lite halt till att börja med, men det blev bättre sedan och jag tyckte att morgonrundan var ännu något bättre. Lite stel, men inte SÅ farligt.

Lille plutt, vilken matte du har! Kom nu så ska vi gå ut i köket och se om inte matte hittar en bit alldeles extra god ost till dig.

Lördag, jahapp!

En ledig dag, vad ska man förgylla den med?

Man kan ju vara lite seriös. Får ju tänka på sin image, vill inte framstå som någon flamsa utan sans, vett och besinning.

Man kan:

plugga oregelbundna verb
lära sig italienska - alltid bra om man vill åka till Toscana och köpa vin
städa garderoben (ständigt denna garderob!)
Läsa något djupsinnigt, deprimerande och ohyggligt kulturellt

Fast verkar det kul?!

Nä, det får bli matlagning, bus med liten vätte, pussa på maken och lite blogg. Kanske hemsöka systern en sväng.

Seriös, det får bli en annan dag. I en avlägsen framtid.