Genvägar äro senvägar

Igår eftermiddag tog jag Huliganen med mig för att rasta honom, mig och den älskade frisbeen på den näraliggande och praktiska golfbanan. Jämrans så mycket snö! Jag pulsade och pulsade. Huliganen omvandlades till kanin och skuttade och skuttade med sin kära frisbee i munnen. Svetten lackade.

Sen skulle vi tillbaka till bilen. En ganska lång bit skulle vi då gå längs en knagglig och isig gångväg för att sedan komma ut på mer snöröjda vägar. När jag överblickade topografin insåg jag att vi kunde ju snedda över ett fält, det blev mycket kortare väg!

Så smart jag är, tänkte jag självbelåtet och pulsade iväg. Det stack upp små växtrufsor ur snön så jag tänkte att markytan var nog inte så djupt begravd. Herregud, det måste ha varit bergsbambu eller nåt, för djupt det var just vad det var. Och det blev djupare och djupare... När jag trampade ner i snö upp till knäna i varje steg blev jag allvarligt oroad för att fastna där ute och bli tvingade att sitta kvar till allmän beskådan som en bild över Hur Korkad Man Kan Bli ända tills jag töade loss, så jag vände med stor möda om för att ta mig tillbaka.

Då får jag syn på Huliganen som kämpar tappert i snön - han brukar ju skutthoppa fram, men här gick det inte - skaren bar inte och snön var för djup. Han försökte gå i mina fotsteg, men de hålen var ju avgrundsdjupa så där fick han inget fotfäste. I hans blick ser jag något som jag sällan skådar hos denne kaxige plutt, nämligen en viss oro, ""HUR ska det här gå? Och "matte, hur tänkte du här, är du verkligen säker på att det här var en bra idé?". Ändå försökte han tappert följa sin (korkade) matte - man blir ju så rörd så man blir nästan tårögd.

Vi kämpade oss tillbaka, och fick ta den längre och knaggligare vägen.

På kvällen insåg jag att det här vara inte bara korkat, utan rentav jättejättekorkat. Huliganen har nämligen pålagringar i ett bakben och en liten, liten lös benbit. Vi håller det i schack genom att inte låta honom bli för tung och genom att ha får röra sig mycket, får specialfoder och så, och det funkar bra, men att kämpa så hårt, det blev nog en liten överansträngning för honom.

På kvällspromenaden var han avgjort stel och lite halt till att börja med, men det blev bättre sedan och jag tyckte att morgonrundan var ännu något bättre. Lite stel, men inte SÅ farligt.

Lille plutt, vilken matte du har! Kom nu så ska vi gå ut i köket och se om inte matte hittar en bit alldeles extra god ost till dig.