Säsongens mat

Nu är det ganska höstigt, det får man väl erkänna. Känns svårt att tro att sommaren bara skulle slå till så där tjoff! med mera värme och sol. Faktum är att vi i helgen gav tappt och hasade in trädgårdsmöblerna i förrådet - det känns lika vemodigt och lite ge-upp:igt varje gång.

Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?

Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.

-  Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.

- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.

Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?

Fredagskväll

...ok, inte än - men ikväll, alltså!

Och jag har en dejt! Jomen. Som dejt betraktat kanske inte en som omedelbart får en att bli svag i knäna och le fånigt, ty detta är en kallblodig, slemmig, glosögd typ med ett avgjort sinistert leende.

Men om man hottar upp honom med lite pepparrot, citron, kryddörter och skirat smör, ja då kanske det blir en kväll att minnas?

För oss i alla fall. Rödingarna kanske inte är inne på det där med kannibalism?

Sommarlunch

Sommarlunch tycker jag normalt sett ska intas i trädgården. Något svalt, något lätt - men nu är det ju inte direkt sommarväder, så då för man taga vad man haver och göra det bästa av situationen. I all synnerhet som man hemsökt sitt västra grannland inte mindre än TVÅ gånger denna vecka.

Alltså får det då bli smörrebröd till lunch.

Och eftersom man lyckligtvis har en systerdotter som gift sig klokt med en man som är en fena på att brygga öl, så får man även ett gott sådant till.

Det kunde varit värre.

Är det för tidigt?

Att prata om julen menar jag. Känns det lite out of season? Blir man kanske rentav lynchad? Men jag tar betäckning här bakom min datorskärm, hukar mig lite och skriver oförtrutet vidare om julens fröjder. Nämligen den del av fröjderna som börjar växa till sig och synas; grönkålen!




Jag har varit väldigt sen med mina sådder i år, jag har ju fnattat hit och dit och det har liksom inte varit någon reda med någonting. Men lite måste man ju odla. Också är det ju det där med maken (jag tycker mig minnas att jag nämnt någon gång att jag har en make? Känns det vagt bekant?).

Maken är hallänning. I Halland äter man grönkål till jul. Maken gillar grönkål. Jag gillar maken. Således odlas det grönkål i huliganträdgården och det resulterar i ett julinlägg redan i juni. Här växer alltså makens (och min, jag tycker det är rätt gott också, mycket bättre än den skånska brun-diton) julefröjd.

...

Fast jag inser att jag nog måste göra lite bot och bättring, man kanske inte kan slänga grönkål i nyllet på folk som snavar in i ens blogg, chocken blir möjligen för stor. Folk bryter kanske ihop, börjar irra med blicken och minns den förfärliga vintern vi hade. Man kan ju inte förneka att julen liksom infaller mitt under isigaste vintertid. Så för att lugna upprörda sinnelag, gjuta olja på vågorna, skänka sinnesfrid och sommarfröjd lägger jag även in en bild på årets första rosenbukett!

Generös som jag är bjuder jag inte bara på Ghislaine de Féligonde och Crown Princess Margareta, ånej, jag slänger in lite kirskål, salvia och romersk malört också. Sån är jag. Givmild liksom.

Kanske bäst att ta en rosenbild till? För säkerhets skull, så att man helt kan förtränga det där med vinter den där avlägsna årstiden ni vet.

Sådär. Nu är det nog lugnt.

Produktutveckling

I förra inlägget skrev jag om en gratis husvärdering som vi fått - men vi har faktiskt fått ännu fler grejer! Tyvärr ingen champagne vilket kan tyckas snålt, rentav lite ogint,  men titta här vad Ica i all sin välvilja skänkt oss, 2 kg gratis mjöl minsann!

 

Jag placerad mjölet på bordet där jag kunde beundra det. Presenter är ju alltid trevliga, så jag kände mig nöjd och belåten. Men sen började jag fundera.

- Är detta den optimala formen för mjöl? frågade jag mig.

Efter att ha funderat ett bra tag, rört, knådat, kavlat och  haft mig så såg mjölet ut så här:

 

Jag kände mig ganska belåten med hur det blivit, så jag tog en närmare titt, och nog är det så att det är bättre än i påse? Va?

 

Men sen så kom jag på hur jag ytterligare kunde förfina konceptet! Man tror kanske inte att det går, men skåda här! Bullfika i växthuset med maken.

 

Nu känner jag att bättre än så här blir det nog inte?

Botemedel mot rusk

Idag har det varit rackarns ruskväder, hela dagen. Blåst och regn och snöslask och rusk... inte direkt inbjudande, det kan man inte påstå. En av de där dagarna när man helst vill kura inomhus. Och när jag säger "kura inomhus" då menar jag ju inte direkt på jobbet.

Då är det betydligt trevligare att komma hem och hitta rosor på bordet.

 

Genast spratt det till i livsandarna. Blommor är nämligen ett osvikligt spritt-medel.

Inte nog med det, sedan var det dags för mat. Gudskelov, dagen hade dittills mest bjudit på havregrynsgröt och det är nog så bra, men nu kände jag att det var dags för något helt annat. Och detta "helt annat", det serverades i dessa skålar som fick följa med oss hem från vårt förra besök i Glasgow:

Jag är lite svag för le Creuset-grytor ända sedan jag köpte vår egen - jag känner mig alltid så himla fransk och chic när jag lagar mat i den! Det är nästan så jag tror att jag ska börja brista ut i tungomål, och då närmare bestämt fransyskt tungomål, när jag lagar mat i den. Detta vore i och för sig högst oväntat eftersom min kännedom om det franska språket är ganska begränsad.

I vilket fall som helst, i Glasgow finns en butik som enbart säljer le Creuset-grytor i alla modischanger och dit in klev vi. Trygga i förvissningen att vi ändå inte kunde ta någon med hem, de väger för mycket för att ta i handbagaget. Vilket vi tyckte var ganska bra, med tanke på att de inte direkt är gratis.

Men så stod ju de här små raringarna där! Och det gick ju itne att motstå, fast jag oroligt kved att "de kommer inte att få plats i resväskan", medan maken hur trosvisst som aldrig det försäkrade att det gjorde de visst det! Och nu vet jag inte om jag ska vara nöjd med att han hade rätt och att vi fick hem de här små grytskålarna, eller om jag ska reta mig på att han hade rätt och jag hade fel? Nåväl, strunt i det nu!

Lyfte man på lockat så hittade man dagens kvällsmat, fisksoppa!

 

Och det var väl där någonstans som jag kände att den här dagen, den är en rackarns bra dag. Regnrusk till trots.

Anna Weckerin

...det var en kvinna som visste vad hon gjorde. 1598 gav denna rekorderliga kvinna ut Ein Köstlich neu Kochbuch. Uppenbarligen en rasande succé, eftersom den kom ut i reviderad upplaga 1609, utökad med ett kapitel om pastejer. Fast nu struntar vi i pastejerna och går rakt på the hard stuff.

Jo för vad vore mer passande att utfodra en historiskt lagd fölsegris till make med än lite historisk mat. Fast jag vill ju inte laga gristassar och sånt, utan huvudrätt fick bli kalvlever anglais - gott, nyttigt och... tja... gott!

Till desserten ville jag dock ha lite av historiens vingslag, så då fick det bli Päron och Vinbärskaka. Till all lycka finns det någon behjärtansvärd människa som översatt dessa recept till lite mer begripliga instruktioner. Frau Weckerin visade nämligen ett sublimt ointresse för att ge några som helst måttangivelser. Eller för den del gradtal och tid i ugnen. Baka den mör och inte för torr skriver hon, och det är ju en nyttig uppmaning, fast kanske något knapphändig instruktionsvis.

I denna kaka ingår - som den listige redan räknat ut - päron och vinbär. Och ingefära, muskotnöt och kanel. Väldigt god om jag får säga det själv i all blygsamhet.

Det finns ju gränser för hur mycket kaka man orkar äta, även om jag medger att kakätningskapaciteten är hög. Således fanns det kaka kvar. (Obs! fanns).

Och jo, den var god idag med!

Trettondagen

Egentligen en sån där lite meningslös helgdag tycker jag, fast vem är jag att skåda given ledig dag i munnen? För ingen kan ju neka till att det är rätt så skönt att få en mjukstart på 2011 års arbete.

Alltså vaknade man full av tillförsikt imorse. En ledig dag, den skulle nog kunna tillbringas på bästa sätt. Ens tillförsikt dämpades något när man var tvungen att knuffa upp ytterdörren för att ta sig ut - kung Bore hade uppenbarligen varit på frikostigt humör i natt. Men man tröstade sig med tanken på att maken alldeles gratis skulle få ett träningspass, maken till vältränad make (sic!) som det kommer att bli efter någon månad av det här vädret, det har världen sällan skådat!

Huliganen och jag, vi plöjde oss runt morgonrundan. Sen slog man sig, fortfarande full av tillförsikt, ner vid frukostbordet och ögnade igenom gårdagens tidning. Tänkte att man kunde ju kolla tv-programmen, vem vet, det kunde ju visas någon spirituell och romantisk film med en västgötaspets i en av de bärande rollerna?

Men nä. Inte det. Det var skidor på längden och på tvären, sportspeglar och fotbollar och mera skidor. Skidor skidor skidor. Missförstå mig inte. Skulle jag någon gång vilja vara en idrottsman så skulle jag nog vilja vara längdskidåkare, jo för de verkar vara så otroligt starka! Jag är ju dock inte dummare än jag inse att att denna styrka, den kräver mycket träning. Hård träning. Svettig träning. Jag kommer således aldrig att bli skidåkare.

Maken, däremot, han skuttade ut och skottade så snön yrde, kom sen lyckligt in och tänkte beskåda skidor dagen lång. Jag tittade på Huliganen. Huliganen tittade på mig. Sen tog vi det gemensamma beslutet att fly detta skidinferno och traskade i stället hem till syrran och våldgästade henne. Mycket trevligt! Huliganen fick julskinka och jag fick små goda chokladkakor. Detta slog skidorna med hästlängder kan jag ju meddela.

Nu är vi hemma igen, och nu ska vi snart äta lammstek långkokt i olivolja. Dricka ett gott shiraz.

Så jo, trots denna myckenhet av såväl snö som skidsport så blev dagen utmärkt i alla fall.

Äta bör man

Sägs det ju. Det har jag tagit till mig, jag äter gärna och mycket. Lite för gärna kanske, men det gäller faktiskt att hålla svältdöden på avstånd så gott det går.

Maken äter också gärna, men kommer väl inte så gärna loss bland kastrullerna själv, däremot hejar han glatt och entusiastiskt på när jag svingar stekspadar och förskärare.

Nu har jag ju då varit borta. Maken skulle själv stå för mathållningen under inte mindre än tre (3)  kvällar.

- Klarar du dig? undrade jag lite ängsligt. Maken nickade förtroendeingivande och sa att det var inga som helst problem, han skulle nog vara vid liv även när jag återkom till hemmet (och spisen...).

Mycket sent fredagkväll återkom jag till Huliganhemmet. Huliganen himself knöt nästan knut på sig under det att han utförde en liten välkomstdans kring mina ben så att jag nästan stod på näsan över tröskeln. Bredvid stod maken och såg också glad och välkomnande ut. Glad... och lite hungrig.

- Har du ätit de här kvällarna? undrade jag misstänksamt. Jajamen svarade maken och fortsatte sen "jag har ätit knäckebrödsmackor med ost!". Jag borde ha kunnat räkna ut det, maken anser att bre Bregott på knäckebrödsmackor och sen hyvla ost på är kok-konst i den högre skolan.

- Men på fredagkvällen gjorde du väl ändå något annat, du kunde väl inte äta ostknäckemackor då också? frågade jag strängt.

Maken insåg att jag inte var så värst imponerad, så  han svarade lättat att nejdå, han hade inte livnärt sig på ostmackor då.

- Osten tog slut, fortsatte han sen. Så då blev det knäckemackor med bara bregott.

En himla tur att jag inte var borta 14 dagar i sträck, börjar jag tycka.

Antibiotika

Det finns faktiskt botemedel mot the-sista-semesterdagen-blues. Typ färsk pasta med kyckling, karl-johansvamp, salvia, vitt vin och parmesan tillsammans med en tio år gammal premier cru bourgogne i växthuset.

Jo, det hjälpte!

För varmt för matlagning

Det sägs att det ska bli svalare... och det kanske det blir. I november eller så. Fast ok, nu kanske man inte ska vara spydig, för då blir väl augusti regnig och uppnår inte en grad över huttriga 14 och då kommer man att ångra sina hårda ord och böna och be om lite sommarvärme igen.

I alla fall, när det är så här varmt, då orkar man inte slamra med grytor och kastruller, brässera, koka, sautera, fräsa och ha sig. Inga långkok här, inte. Ens lust att göra plommonjärpar är helt obefintlig. Tanken på att trilla köttbullar får en att rysa.

Mat vill man ju ändå ha. Är man riktigt listig, ja då blir man bortbjuden och får sitta på Ellenfamiljens nya altan och äta en massa god mat. Det hade man ju i och för sig kunnat göra många kvällar... men de vill väl kanske inte ha gäster jämt, kan man tänka? Igår var dock en sån lycklig dag, och njöt man av bubbel, vin, grillat, sallad, melon och lufttorkad skinka och basilikaskorpor. För att inte tala om efterrätt. Ellenbebis fick inget av det här, utan nöjde sig med att gnaga på majskrokar, vilket i ärlighetens namn såg rätt smaklöst ut, men hon var lika glad för det.

Idag var dock en sån där dag då man var utlämnad åt sig själv och sina kastruller.

Då blev det sallad med quinoa, räkor, kräftstjärtar och avokado, och det slank ner, det med.

Belåtet stånk och stön...

... är vad som hörs från Huliganhemmet ikväll.

Fredag. Underbara dag. Och inte nog med att det är fredag, det är liksom inte vilken fredag som helst. För det första: snickar-Anders (han som byggde vår vinkällare) har låtit avhöra sig! Och i dessa ROT-avdragstider är en avhörd snickare något i likhet med den obefläckade avelsen, något sällsynt som det bara ryktas om. Sen var det löneförhandling. Man är nöjd. Nöjd och glad. För det tredje var det dags att prova detta recept från Anders Öhman som jag gått och klurat på några dagar. Och för det fjärde ville maken prova någon flaska av alla de 142 som vi ömsint och försiktigt fraktat hem från Frankrike.

Alltså kom jag loss med fläskkarrén och chorizon. I receptet stod det att grytan skulle stå i ugnen 3-4 timmar, jag tog nästan 5 för säkerhets skull. Sedan stod det att man kunde eventuellt ha i 1 dl vin i grytan när man ungskokte hela konkarongen. Nu är det så här, i Huliganhemmet tar man inga risker vad gäller mat, så självklart hällde jag i 1 (dryg...) dl vin.

Blev det gott? Herreduminskapare, det blev så makalöst gott och smakrikt och aromatiskt att ärkeängeln Gabriel kunde gråtit av fröjd. Precis den där typen av rustik husmanskost som vi gillar så mycket.

Om det nu är så att ärkeängeln Gabriel lämnar er tämligen kallsinniga, så kan jag tala om att Huliganhunden satt som klistrad vid våra stolar och försökte besvärja oss att även bjuda honom på en smakbit. (Gjorde jag det? Milde tid, är solen gul? KLART jag gjorde!!)

Sen var det ju vinet. En premier cru från Chateau Mersault där vi vandrat i källarvalven och provsmakat ett icke föraktligt antal viner, där vi sniffat på rosor, tittat på konst, njutit av livet - ett vin som balanserade det mogna vinets jorddofter och karaktär, men där fortfarande det unga vinets fruktighet kunde anas.

Ytterligare en anledning att vara glad; titta på serviettringen. Dessa fick vi av syrran i bröllopsdagspresent, visst är hon en duktig silversmed?! Tyvärr är närbilden lite suddig. Jag skyller på vinet!

Nu sitter jag här, mätt, belåten och synnerligen tillfreds med livet.

Huliganen är också nöjd. Även om han tycker att han nog kunde fått lite mer av maten.

Fredag kväll - igen!

Fredagar kommer med en fantastisk regelbundenhet. Det gör i och för sig måndagar också, men det är man lite mindre tacksam för.

Idag är dock inte vilken fredag som helst, ånej.

Idag har jag:

- planterat ut mina första egenhändigt sådda småblommiga tagetes, vaniljfärgad slingerkrasse, dubbla rosenskäror och dessutom fådda rudbeckior (någon timme senare åskade det och hällregnade och jag riktigt kände hur de små ömkliga plantorna hukade sig och undrade varför de hamnat i denna skärseld)

- sen har jag ätit entrecôte med vitlöks- och örtskum, nypotatis och sockerärter och till det druckit egenimporterat sydafrikansk cabernet sauvignon

- beslutat mig för att strunta i dammsugaren. Ha!

Men dessutom är det första dagen på semestern. Åjo minsann. Här ska semestras i flera dagar.

Det behöver vi alla, maken kom till exempel hem och utropade "herregud, nu har jag varit gift med dig i så många år, nu behöver jag semester!" samtidigt som han såg makalöst utmattad ut. Det förstår man ju, det kan suga musten ur vem som helst.

Nu önskar jag ju bara att alla får njuta av en lika skön fredag som jag.

Lördagsrapport

Jag kan härmed meddela att efter att ha klämt i sig en flaska pinot gris, ätit lite gratinerad hummer och sedan ankbröst med citronkryddat sidfläsk, ja då är man en bättre människa.

Mätt, belåten och nöjd blir man mild till sinnet, man blir välvilligt inställd till sin omgivning, man är okarakteristiskt snäll, blid och, tja, god.

Nu får man bara se hur länge effekten sitter i.

Dubbelarbete

Inte nog med att man löneslavar, nej man är ju lantbrukare också.

Det vet man ju hur lantbrukare har det; det ska plöjas och sås och harvas och mjölkas kor. Möjligen i omvänd ordning, mina agrara kunskaper är något bristfälliga får jag nog säga.

Ja just det, man ska luka betor också, det fick jag i alla fall lära mig i barndomen. Modern, salig i åminnelse, som växt upp på lantgård i sin barndom innan hon flydde fältet så fort hon kunde, brukade alltid hota syrran och mig med att om vi inte fick andra sommarjobb så kunde vi alltid luka betor. Vi begrep inte riktigt vad det var, men att det var svettigt, slitsamt, arbetsamt och knogigt, det begrep vi i alla fall. Alltså skaffade man sig raskt andra sommarjobb som visserligen var svettiga och arbetsamma men som ändå inte inbegrep betor.

Alltnog och emedan, nu har jag i alla fall inlett skördandet! Tidigt kan man tycka, men är man storbonde så är man. Nu behövde jag dock inte boka en skördetröska hos maskinstationen, lite lättvindigare gick det väl till...

Beväpnad med en sax traskade jag ut och skördade dessa:

Och av denna rika skörd blev det det här:

Fast människan lever ju inte av caesarsallad allena, man vill ju ha något sött också. Så då får man dra på sig storbondestövlarna och traska ut på ägorna och skörda lite såna här:

Så att man kan baka lite rabarbermuffins:

Men sen får det vara slutskördat för idag. Ganska nöjd är jag. Hade jag haft en ko eller en get, så hade jag gått ut och kliat dem bakom örat och muttrat lite i skägget att "ja du Rosa, skörden blev bra i år".

Eller om nu kon hette Majgull? Då hade jag ju inte kunnat kalla den för Rosa, då hade den blivit rent schizofren. Nog tur jag inte har en ko.

Ömsom vin och ömsom vatten

Eller för all del, mest vin om man ska vara ärlig.

Häromdagen läste jag ett utomordentligt instruktivt blogginlägg om vinprovandets ädla konst.

- Nu är det dags! sa jag till maken då. Nu när vi vet hur vi ska göra så ska vi plocka fram det där vinet vi köpte i Alsace och prova. Vi bjuder in Ellen-familjen på mat och prat, och så trattar vi i dem vin, allt enligt konstens alla regler.

Maken ville inte hälla ut vinet på duken sa han motsträvigt, men visade sig ändå välvilligt inställd till att korka upp några buteljer.

Då måste jag ju berätta om när vi var i Alsace för första gången förra året. Himlans trevligt (ända tills vi fick punktering på hemvägen och fick köra 118 mil genom hela Tyskland i max 80 eftersom vi körde på reservdäcket. Vi blev till och med omkörda av en Trabant, nesan var total).

Löjligt vackert, goda viner och trevligt sällskap. Vi lullade lycksaligt runt och provade och handlade och provade och handlade lite till. Maken, som är en ordentligt person, hade sammanställt ett 108-sidigt kompendium över vad som var värt att veta, mycket kom från denna otroligt bra site: Warfvinges alsacesite. Alltså åkte vi runt till diverse degustationer och njöt för fullt.

Till sist ville vi också besöka Domaine Weinbach på det före detta klostret Clos des Capucine där madame Faller tillsammans med sina döttrar har lyckat skapa ett av Alsaces bästa vinhus och dit ville ju vi. Var ska sleven vara om inte i grytan? Typ. Vi hade en ungefärlig uppfattning om var det låg och letade och letade, till slut fick vi fråga och då lyckades vi ta oss fram till det gamla klostret. Där var det tyst, stängt och tomt.

Snopet! Skulle vi behöva vända om med oförättat ärende? Dessutom var det ju vår sista dag, så fler chanser gavs inte. En Huliganmatte hindrar man dock inte så lätt, så oförskräckt antastade jag en man som var ute på fältet och gick med sin hund.

- Var é vinet? frågade jag uppfordrande, alltmedan maken och ressällskapet räddhågset hukade i bilen.

Mannen svarade att jag skulle bara knacka på porten, så skulle nog madame öppna. Sagt och gjort, jag dundrade på den gigantiska porten och en mycket gammal, mycket elegant dam kom och öppnade. Vänligt förklarade hon att hon hade redan ett litet sällskap i salongen, men om vi väntade i köket så skulle vi också få prova.

Kök, då tänker man kanske något litet kyffe där man lagar makaroner och falukorv, med kommunalgrå plastmatta och sådär. Fel! Köket visade sig vara stort som en mindre balsal, med bland annat TVÅ Aga-spisar. Jag blev genast oerhört avundsjuk, jag som inte har minsta lilla Aga därhemma. Ressällskapet som faktiskt har en tjusig Aga tog det hela mer med knusende ro.

Sedan kom madame och vi provade det ena mer utsökta vinet efter det andra. Och utan en tanke på morgondagen så slaktade vi plånboken och köpte med oss 6 flaskor pinot gris och 3 flaskor gewurztraminer, som vi sedan har sparat för ett särskilt tillfälle.

Nu var det dags! Igår öppnades en ljuvlig, underbar, honungs- och aprikosdoftande gewurztraminer som satt som en smäck tillsammans med lite munsterost och en bit stilton. Gud så gott! Det märktes att det vinet, det var skapat i himmelsk harmoni i ett kloster.

Inte blev det sämre av att man fick ha en ljuvlig liten Ellenbebis i famnen. Hon fick dock nöja sig med sn vanliga flaska, inget vin där inte.

Himlans snålt, varför får jag inget vin? ser Ellen ut att tänka

Först åt vi musslor, och till det drack vi ett annat härligt vin, nämligen en riesling, en Grand Cru Eichberg från Emile Beyer. Också ett Alsacekap!

Och ja, ska jag var helt ärlig så slank det ner en flaska Crozes Hermitage till boeuf bourgoginonnen också...

Men ett glas vatten drck jag  nog också. Tror jag...

Det var ju det där med matlagning

Det är roligt. Att utfordra barnen är också roligt. Uppenbarligen har det satt spår i deras själar, se här vad som landade i min brevlåda idag som en glad överraskning:

Inte visste jag att det är Mors dag, men det är kanske enligt skotsk tidräkning?

Alldeles sant är det inte heller, för dottern överlever nog alldeles utmärkt på haggis, öl och friterade japp, idel skotska delikatesser av ädlaste valör!

Men glad blev jag i vilket fall. Och ännu gladare om jag slipper såväl friterad japp som haggis.

Inte har jag tid att blogga mer nu, nu ska här göras lammstek kryddad med kanel, citron, rosmarin och timjan. Stompf. Sorbet. Med lite vin därtill - visst är det skönt med fredagar!

Mat!!!!

Observera utropstecknen. Just nu är jag matfixerad.

Livet i sus och dus har satt sina spår, och nu är det sträng disciplin som gäller. Ska man få plats i sin golfkjol utan att sprätta både här och där så får man liksom vara lite mindre åt ro-hit-med-en-gräddbakelse-till-hållet och lite mer skicka-mig-havrekliet-tack!

Igår gick vi då på bokrea hos den lokala bokmånglaren. Maken irrade raskt bort sig bland historieböckerna och nerlade flera lyckade kap, medan jag sökte mig som en hypnotiserad till kokböckerna. Med drömska blickar läste jag om gratinerade krabbor, hejdundrande hälleflundror, förföriska aprikosflan och livsbejakande lammracks medan snålvattnet började spruta som en fontän så att folk diskret flyttade sig åt sidan.

Med uppbådande av all min viljestyrka kom jag hem med två böcker, Per Morbergs kokbok och en liten bok som heter 'Bästa bullarna' och enbart handlar om kanelbullar. Likt en självplågare satt jag sedan i fåtöljen och läste om bullar och honungsglacerade revbensspjäll om vartannat.

Å andra sidan - det är ju hur aptråkigt som helst att bara dieta sig, så visst har det blivit lite mat i huliganhemmet ändå, det finns ju gränser för hur mycket man kan späka sig.

I fredags blev det hjortfärsbiffar med kantareller, strimlad purjolök och enbärssås. Inte illa alls, om jag får säga det själv!

Igår blev det parmalindade kycklingfiléer med smörfrästa sugarsnaps och balsamicosås. Till det underbar pinot gris från Bruno Sorg! Det väckte underbara minnen från när vi var i Alsace i maj och hämtade hem detta vin.

Och då, måste jag säga, är det helt ok att banta lite.

Bloggerskan beklagar

att hon råkade somna i soffan igår när hon skulle skriva ett rasande spirituellt, roligt och läsvärt inlägg. Det hade blivit en riktig kioskvältare. Tyvärr har jag ju  nu glömt helt vad det var jag skulle skriva, så nu får ni nöja er med ett litet tidigt måndagsinlägg istället.

För övrigt har helgen varit bra. Måttligt med snöskottande. Isigt, förvisso, så maken stod på näsan. Han har ju nämligen inte fallit till föga och skaffat sig osexiga broddar till skorna.

Igår fick vi oväntat och trevligt besök av Ellenbebis med familj som ringde och undrade om de fick komma förbi när de ändå skulle besöka det lokala shoppingcentret. JA!! jublade vi, kom bara, vi vill träffa Ellen! Sen kom vi på att det lät kanske oartigt, så vi försäkrade att även de var välkomna.

Jag som normalt sett inte faller i trans över varenda bebis tycker att Ellenbebis är det mest bedårande som finns. Vi har ett särskilt band, hon och jag. En liten grej som är liksom vår; jag håller henne i famnen och hon kräks på mig. Detta är inte ett tillvägagångssätt som jag generellt vill rekommendera om man vill bli min hjärtevän, men med Ellenbebis så funkar det klockrent!

Sen kom snälla Grannen in med en pall som hon klätt om till mig, bara vips! sådär. Då blir man jätteglad, och tänker att det är ju tur att man har bosatt sig så fiffigt så man har fått såna bra grannar.

Nu undrar ni föerstås andlöst vad vi ätit i helgen? Medge det! Okej, jag ska inte hålla er på halster längre, håll i hatten för nu kör vi:

I fredags var vi hos goda vänner där mannen jagar och där fick vi en fantastisk rådjursstek. Tyvärr ingen bild, ni får helt enkelt lita på mig, att denna rådjursstek, den var av en kaliber som få vilken matskribent som helst att gråta av lycka.

I lördags blev det så moules marinières till förrätt, och sen blev det fransk kalvstek efter det. Vi hade således ett litet franskt tema. Dock inte när det gällde vin, för då blev det en italiensk Valtellina Superiore, La Tense Sassella 2006, vilken rekommenderas varmt!

Jag hade en oerhört trevlig dansk svärfar som var en fena på att laga husmanskost, och han brukade laga dansk flaeskesteg med alla tillbehör - vansinnigt gott! Igår tänkte vi ge oss på något sånt, det blev ribbensteg med rödkål, äpplemos och ärter. Och sen blev det så småningom lite munsterost och lite morbiére efter det.

Och det var liksom det som blev spiken i kistan för bloggandet - jag sjönk in i en salig (och mätt!) dimma i soffan.

Nu är det måndag morgon - och havregrynsgröten väntar. Så olika det kan vara...

Och nu är det igång igen

Maken med de..hmm.. udda intressena (behöver jag säga det igen? Skalbaggar, fideikommiss, patrontsrätt bl.a.) har ju även några mer vanliga. Däribland OS.

Fast vänta nu: hur normalt är det att läsa antik historia bara för att kunna få full kläm på de antika olympiska spelen? Att skriva listor i långa banor över alla segrarna, just i de antika spelen. Att skriva artiklar om de första vinterspelen och muta sin hustru till att vara behjälplig med översättning inför publikation i utländska tidskrifter?

Jag tar tillbaka. Men han tittar gärna på spelen på TV i alla fall.

Och om jag skulle säga att vårt äktenskap någon gång varit i gungning så kan det möjligen ha varit vid OS i Moskva 1980. Maken hade sjunkit ner i soffan för att avnjuta dagens tävlingar. Jag som kände mig lite huslig tänkte vattna blomkrukorna. På lätta fötter ilade jag runt och utförde min blomvårdande handling. Så kom jag till ampeln som hängde ovanför tv:n. Nu tror ni kanske att maken blev irriterad för att jag stod ivägen. Ånej, han är en bättre människa än så. Men jag, som är en generös natur, råkade vara för frikostig med vattnet, så det rann över och ner i tv:n.

TV:n måste ha varit av en undermålig kvalitet, för den började blixtra och ha sig, och sen bara dog den? Där stod vi, en kväll utan tv och mitt under brinnande OS. Maken blev märkbart tyst, och jag utstötte ett lätt hysteriskt fniss. Jag sa nog rentav "hoppsan! som det kan gå!".

Maken visade dock att han är en man som står pall i katastrofer, så han  hämtade en hårtork och stod sen sammanbitet och torkade ner i tv:n. Och kan man tänka sig: tv:n återuppstod från de döda, harklade sig och sparkade igång igen.

Maken och jag, vi är fortfarande gifta, så här snart 30 år efteråt. Tack vare hårtorken tror jag.

Men som sagt, nu är det igång igen. Då kan man behöva styrka sig med något gott att äta, så det blev vildandsbröst med citronkryddat tärnat sidfläsk, potatiskaka och vinbärssås. Det var första gången jag åt vildandsbröst och det smakade faktiskt betydligt vildare än vanliga.

Såsen smakades av med lite 80%-ig mörk choklad. Spännande - men man ville nog inte ha för mycket choklad i. Till det ville maken dricka malbec, så det blev en Tapiz Reserva 2007. Den hade också en aning chokladton, så det gick fint ihop.

Och sen så lät jag bli att vattna i tv:n och allt var frid och fröjd.