Livet?

... det bara snurrar på i rask takt. Typ.

Alltså... det är något som är konstigt...

Märker ni? Förundras ni? Hörs det små dunsar av hakor tappade i golven?

Jamenvadå, vad menar hon? undrar ni kanske? Måste hon tala i tungomål, komma med intrikata frågor, kan inte människan bara tala ur skägget?

OK, titta på klockan. Notera: 23.01. Jag är vaken. Jag bloggar. Och det är miss-i-nassen. Åtminstone är det mitt i natten enligt mitt sätt att se på saken. Hunden har gått och lagt sig. Maken har trasslat in sig i oerhört spännande läsning om de gamla sumererna och går icke att talas vid, och jag, jag sitter här i köket. Vaken. Nästan pigg! Jag kan hålla med om att detta kanske inte kan anses omstörtande, överraskande och omvälvande enligt normal standard men i det här hushållet är det snudd på revolutionärt att jag är vaken så här dags.

Och inte nog med att jag bloggar. Jag har photoshoppat också. Utan att få hysteriska anfall, kasta saker i golvet och svära så att tungan svartnat. Jag har visat berömvärd återhållsamhet, ja nästan betett mig på ett moget och vuxet sätt som svarar mot min ålder.

Och på tal om tungomål så har jag minsann varit kulturell ikväll också. Igen! Jojomensan, maken och jag cyklade ner till Filosoficirkelns föredrag. - Tänker du somna den här gången också? undrade maken mer ofinkänsligt än vad som kanske önskats. Åt detta fnös jag bara och cyklade iväg.

Kvällens föredrag hölls av Ola Wikander, en makalöst begåvad 28-åring som doktorerar i Gamla Testamentets Exegetik och bara det låter ju som om man skulle somna på stört. Men se det gjorde man inte, för hans föredrag Hur de levande språken minns sitt eget ursprung var så rasande bra, välformulerat och intressant att man blev grön av avund för att man själv inte är lika begåvad. Varför kan inte jag tala på sanskrit till exempel? Eller rassla ur mig något på ugaritiska? Komma med en liten lustighet på hettitiska? Ja, jo, visst kan jag klämma ur mig "an, auf, hinter, in, neben, unter, vor, zwischen", men är det särskilt spirituellt? Känns det särskilt lärt?

Nä, nu är det nog dags att dra sig mot sängen. Man behöver ju sin skönhetssömn. Och som nattlektyr kunde man ju då läsa lite grammatik, så man kunde slå omvärlden med häpnad. Fast nu är det ju så att det här huset lider av en sorglig brist på såväl ugaritiska som hettitiska grammatikor så omvärlden får nog vänta ett tag till.

Man lär sig mycket när man har hund

Saker som man inte visste förut. Till exempel att när man går ut en tidig novembermorgon och mörkret ligger tungt, så ska man inte deppa för det, ånej. Innehåller bara tillvaron bara frostiga löv så stiger livsandarna radikalt. Man sprätter så det står härliga till. Man rullar sig så det frasar och pälsen blir full av frostkristaller. Man gör tjurrusningar.

Måste erkänna att jag känner mig lite småtrist när jag bara står vid sidan om och tittar på.

Lördagssummering

Nu är ju i och för sig lördagen inte slut än, men om folk kan skriva sina memoarer i 30-årsåldern så kan väl jag summera en lördag vid sisådär halvfem-tiden?

Planerna för lördagen var som följer; efter en hurtig morgonrunda golf skulle jag städa växthuset. Röja en garderob. Gå långpromendad med liten huligan. Pussa på maken. Jobba lite med det som försörjer hunden med hans dagliga frolic och maken och mig med en eller annan boeuf bourgoginon. Flitig som ett bi skulle jag vara hela långa dagen. Dessemellan tänkte jag sticka liten vante, damma liten hylla, osv intill tidens ände.

Facit såhär i halvlek är som följer;

- golf? Tja det regnade ju imorse och nån måtta får det vara på hurtbulleriet. Spela golf i regn - skulle inte tro det va.

- Städa växthuset - nja, jag har ju i alla fall varit inne där och tänkt att snart, snart ska jag röja. Städa. Beskära. Fast inte just idag.

- Långpromenad med liten huligan? Check!

- Pussa på maken? Jajamensan!

- Jobba lite? Nja, mja, alltså... imorgon är ju också en dag!

Resten? Alltså, hm... flitig som ett bi? Finns det inte drönarbi? Och det, det känner jag är dagens etikett på mig. Flitig som ett drönarbi, således.

Å andra sidan har Huliganen och jag hunnit med att besöka min far och dricka kaffe hos honom. Och låt vara att jag är partisk, men jag blir faktiskt så himla rörd över hur Huliganen beter sig mot pappa, det är som om han kände att här får man liksom tassa fram fint, man får visserligen tigga vid bordet, men inte hugga som en gam efter bjudna småbitar, man hoppar inte, skäller inte, beter sig inte som en Hund med Attityd, utan som en blid och vänlig liten vovve. Åh, jag blir så varm om hjärtat!

Sen har jag ju också låtit mig fortbildas om stenåldern av maken som pluggar som den välartade skolgosse han är, och som dessutom känner ett stort och påträngande inre behov att även upplysa sin fru om allt han lärt sig. Tänk så praktiskt - nu blir det två utbildningar till priset av en, kan man säga.

Och snart, snart ska vi på middag hos goda vänner - och det ska bli alldeles väldigt trevligt. Det tycker vi alla, inte minst Huliganen som blir skamligt bortskämd av värdparet. Så nu är det alldeles strax dags att gå och göra sig vacker - det tar ju sin tid numera.

Det finns ett paradis

Och dess namn är Nexium. Halleluja.

När man blir lite kallsvettig

Huliganen har liksom inte varit riktigt på hugget den senaste tiden. När så igår det otänkbara hände att jag öppnade kylskåpet och tog fram osten och upptäckte att det inte satt en Huligan vid min sida som hypnotiserande stirrade på sagda ost, ja då var det bara att ringa veterinären. Här anades ugglor i mossen!

Med tanke på hur Huliganen uppträdde i väntrummet på Djursjukhuset förra gången, beslöt jag mig för att uppsöka en annan lokal veterinär. Dessa, intet ont anande, bjöd oss välkomna.

Eftersom Huliganen varit lite trött, lite stel och dessutom har pålagringar i ett bakknä var det ju där man skulle börja. Fast först skulle ju tempen tas... nej det blev ju fel, först skulle vi liksom gå in och anmäla oss. Huliganen kastade en misstänksam blick genom dörren och beslöt raskt att dit in tänkte han inte gå. Ånej. Men jag är trots allt starkare, så jag baxade in honom, och han lät omgivningen veta vad han tyckte om såna övergrepp.

Sen skulle tempen tas. - Här pillar ingen i min rumpa! sa Huliganen och knep med svansen så hårt han kunde. Det är faktiskt märkligt hur hårt man kan knipa med en sån liten svansstump. Med förenade krafter bände jag och veterinären upp svansen och tog tempen. Vilket var bra, ty nog hade han feber.

Därefter skulle hjärtat lyssnas på. Då flåsade han så mycket så veterinären kunde inte höra hjärtat, men vi enades om att det nog var starkt och slog som det skulle, för annars hade han väl dragit på sig en hjärtinfarkt med tanke på hur han uppträdde?

Sen skulle det klämmas, bändas och kännas. Det gick inte hem, kan jag ju säga. Men bedömningen är att han förmodligen har fått lite mer artros. Svårbedömt eftersom det är svårt att liksom känna på någon som stretar emot av alla krafter. (Vid det här laget log jag ett blekt och urskuldande leende och sa att vi borde nog ha tränat mer på det här... varpå veterinären, denna underbara kvinna, log tillbaka och sa att hon sett mycket värre uppträdande. Det kan ha varit enbart som tröst, men jag valde att inte forska vidare i frågan).

Tja och sen var det ju tassundersökning, eftersom Huliganen även visat irritation över baktassarna. Ett lite sår hittades som skulle rakas och undersökas, och dessutom skulle skrapprov tas - jag drar en barmhärtighetens slöja över hur detta avlöpte. Låt mig bara säga att jag visade mig mycket starkare än man kunde trott, och att jag alls inte behöver gå på någon workout den närmaste tiden.

Sen var det väl bara blodprovstagning kvar, och uppträdet när sköterskan skulle raka frambenet fick denna härdade kvinna att fnissa, och lite lättsamt säga att "äsch bara det går hål och blodet rinner så blir jag nöjd". När det väl var dags ta blodprovet, däremot, ja då stod Huliganen exemplariskt stilla och tyst. Synnerligen oväntat, men jag måste säga att det var inte desto mindre uppskattat.

Sen fick Huliganen komma ner och andas ut.

Och sedan var det jag som blev lite kallsvettig när jag fick se räkningen.

Om två veckor ska vi dit igen. Det ser vi inte fram emot.

Ingen direkt fotomodell

På mitt jobb har vi som tradition att vartannat år ta en gruppbild och skicka ut som  julkort. Jag är helt säker på att folk blir till sig av förtjusning över att se diverse mer eller mindre skäggiga konsulter och konsultinnor på ett halvtaffligt julkort.            

Fast nu är det ju så lyckligt att man behöver faktiskt inte titta på diverse människor, man kan ju vila blicken på en liten Huligan i stället. Jo för han är med. - Klart Huliganen ska vara med, säger VD och ser ut som om något annat inte kunde komma på fråga. (Är det konstigt att jag tycker att vår VD är en rackarns trevlig VD?)

Hade man nu haft en hund av normalmodell så hade den väl suttit still och fint och sett så julig ut som allra helst. Nu har man inte det. Man har en hund som fräser; - ska'ru sätta röd rosett på mig?! Nähä, det går jag inte med på!

Man fångar vant in hunden och applicerar en rosett. Hunden rymmer omedelbart och försöker krafsa av sig rosetten. Han var runt som en guttaperkaboll och snart fladdrar skrynkliga sidenband som fanor efter honom. Man fångar in igen, och knyter dubbelknut.

Sen ställer man upp sig. Eftersom längden på medarbetarna varierar från 2.01 till ca 30 cm över havet blir det svårt att få med alla. Själv tycker jag ju att diverse ben och en fullstor Huligan hade räckt, men den allmänna meningen tycks vara att ansikten också ska synas. Alltså lyfts Huliganen upp på ett bord i labbet och får sitta främst av alla. Huliganen tjurar över att sitta där i rosett och vägrar titta in i kameran. Sen försöker han rymma igen, och vi har diverse bilder där matte håller ett stadigt tag i en trilskande vätte.

Vi grupperar om oss. Nu sitter jag på en stol med Huliganen i famnen. Huliganen tycker inte att detta är något vidare bra heller, och hänger som en slingrande boa constrictur i min famn, ihärdigt sprattlande för att komma loss (sprattlar boa constrictorer månne?). Då försöker jag ställa mig med honom i famnen, men med hjälp av en välriktad spark i magen (min alltså), kommer han loss och vägrar sedan eftertryckligt att vara med på bild. Rosetten är en sorglig, skrynklig trasa vid det laget och VD bestämmer att nu har vi tagit så många bilder att vi måste ha fått någon som kan duga.

Det är nog tur det finns photoshop.