När man blir lite kallsvettig

Huliganen har liksom inte varit riktigt på hugget den senaste tiden. När så igår det otänkbara hände att jag öppnade kylskåpet och tog fram osten och upptäckte att det inte satt en Huligan vid min sida som hypnotiserande stirrade på sagda ost, ja då var det bara att ringa veterinären. Här anades ugglor i mossen!

Med tanke på hur Huliganen uppträdde i väntrummet på Djursjukhuset förra gången, beslöt jag mig för att uppsöka en annan lokal veterinär. Dessa, intet ont anande, bjöd oss välkomna.

Eftersom Huliganen varit lite trött, lite stel och dessutom har pålagringar i ett bakknä var det ju där man skulle börja. Fast först skulle ju tempen tas... nej det blev ju fel, först skulle vi liksom gå in och anmäla oss. Huliganen kastade en misstänksam blick genom dörren och beslöt raskt att dit in tänkte han inte gå. Ånej. Men jag är trots allt starkare, så jag baxade in honom, och han lät omgivningen veta vad han tyckte om såna övergrepp.

Sen skulle tempen tas. - Här pillar ingen i min rumpa! sa Huliganen och knep med svansen så hårt han kunde. Det är faktiskt märkligt hur hårt man kan knipa med en sån liten svansstump. Med förenade krafter bände jag och veterinären upp svansen och tog tempen. Vilket var bra, ty nog hade han feber.

Därefter skulle hjärtat lyssnas på. Då flåsade han så mycket så veterinären kunde inte höra hjärtat, men vi enades om att det nog var starkt och slog som det skulle, för annars hade han väl dragit på sig en hjärtinfarkt med tanke på hur han uppträdde?

Sen skulle det klämmas, bändas och kännas. Det gick inte hem, kan jag ju säga. Men bedömningen är att han förmodligen har fått lite mer artros. Svårbedömt eftersom det är svårt att liksom känna på någon som stretar emot av alla krafter. (Vid det här laget log jag ett blekt och urskuldande leende och sa att vi borde nog ha tränat mer på det här... varpå veterinären, denna underbara kvinna, log tillbaka och sa att hon sett mycket värre uppträdande. Det kan ha varit enbart som tröst, men jag valde att inte forska vidare i frågan).

Tja och sen var det ju tassundersökning, eftersom Huliganen även visat irritation över baktassarna. Ett lite sår hittades som skulle rakas och undersökas, och dessutom skulle skrapprov tas - jag drar en barmhärtighetens slöja över hur detta avlöpte. Låt mig bara säga att jag visade mig mycket starkare än man kunde trott, och att jag alls inte behöver gå på någon workout den närmaste tiden.

Sen var det väl bara blodprovstagning kvar, och uppträdet när sköterskan skulle raka frambenet fick denna härdade kvinna att fnissa, och lite lättsamt säga att "äsch bara det går hål och blodet rinner så blir jag nöjd". När det väl var dags ta blodprovet, däremot, ja då stod Huliganen exemplariskt stilla och tyst. Synnerligen oväntat, men jag måste säga att det var inte desto mindre uppskattat.

Sen fick Huliganen komma ner och andas ut.

Och sedan var det jag som blev lite kallsvettig när jag fick se räkningen.

Om två veckor ska vi dit igen. Det ser vi inte fram emot.