Det är inte lätt

...att blogga när datorskrället beter sig så här:

 Alltså, jag ska be att få protestera! Denna skamfläck till dator har krånglat sedan den dag jag köpte den, men bara lite lagom sådär så att man inte riktigt känner sig säker på när den tänker balla ur helt och  hållet. Den har haft sina egenheter och jag har strukit den medhårs, jag har inte bekymrat den med att ladda ner några tunga saker, jag spelar inte spel, jag tittar inte på filmer. Det jag gör är att lagra foton och blogga - en ganska rimlig begäran, tycker jag då. Datorn är uppenbarligen av en annan åsikt och börjar tala om det med stort eftertryck. Så ja, jag får ringa supporten. Som har telefontid vardagar mellan kl 8 och 17, och det är ju en himla bra tid kan man tycka. Om man vore pensionär eller så. Så då får det bli mobilbilder och mobilbloggande och det är småpilligt kan man lugnt säga.

Ovanstående glada budskap mötte mig igår kväll. Vad gör man? Man dricker ett glas vin (enbart av medicinska skäl för att lugna sina franska nerver), tar hunden och går ut. Och inser att man har en himla tur som bor i en så vacker gammal del av en så vacker gammal stad. Då blir man lite blidare till sinnes, det blir man.

Morgonen därpå går man ut i sol och tittar på de små daffodilerna som står där och huttrar och tar en bild av domkyrkans absid. Fotograferar man absiden, då blir ens historiske make glad. Han fnyser åt tornen; moderna vanskapelser som Helgo Zettervall knåpade ihop vid renoveringen på 1800-talet. Vandal! vill man utropa och peka finger åt Zettervall. Ja i alla fall om man är maken. Eftersom jag nu är en snäll fru som vill makens bästa så blir det en bild på absiden i morgonsol. Så förtränger vi det där med datorskrället som får skämmas i sitt hörn tills jag har tid att jaga supporten.

Nu börjar det grönska

Alltså, nu är vi ändå en bra bit in i mars. Mars, det är en vårmånad, det tror jag vi kan vara överens om. Och vår, det är ju grönt och skönt och vårvindar friskar och allt det där. Grått, det tycker jag kan vara passé nu.

Det känns mycket bra att de där grå herrstrumporna i Onion nettle är färdigstickade nu. Och på tal om det, tänk så lättvindigt och snabbstickat det vore om herrar hade fötter i storlek 26 sisådär, i alla fall om de nu tycker att grått är flott.

Strumporna är klara och sitter, as we speak, på makens fossingar som inte är i storlek 26. Det är väldans svårt att fotografera strumpor tycker jag. Det ser spretigt och konstigt ut. Alltså knöt jag ett litet blåprickigt band om dem, så ser det genast mer artistiskt ut.

Nej mars, det kräver vårigare garn. Och som av en lycklig slump så sitter det nu ett par gröna och sköna strumpor (eller, om vi nu ska vara skrupulöst ärliga, början till ett strumpskaft) på mina stickor. Och inte nog med det; det blir randigt också! Ja, jag vet; helt wild-and-crazy. Vår. Just bring it on, alltså.

Kaffetåren den bästa är

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

Så står det i visan. Jag håller inte med. För det första är jag nog mer te- än kaffemänniska, för det andra så... tja, vad är det för fel på ett glas vin?

Men däremot är jag alldeles väldigt mycket en fika-människa, en sån som tycker att en strålande vårlördag i mars blir ännu bättre om den förgylls av en fikastund med en mig närstående make. Nu är ju maken svag för att sitta med näsan i en bok, oavsett hur mycket solen skiner men då får man ta till kvinnans list!

- Vill du följa med till Kulturens historiska lilla butik Hökeriet och fika? undrade jag lite illslugt sådär. - Det är synnerligen gammalt och alldeles säkert oerhört historiskt, fortsatte jag sedan med förledande röst. Då kom maken på att han ville fika, så vi traskade iväg i solskenet.

Hökeriet är mycket charmigt även om man nu inte vill ha kaffe, så kan man titta lite i butiken och köpa små fina påskägg t'exempel. Och ska man nu ha kaffe, ja då vill man ju dricka det ur riktiga tunna porslinskoppar. Men en riktig fika, den ska ju inte bara bestå av kaffe, då uppfyller den liksom inte alla kraven. Så en våffla fick det bli också, sen var jag nöjd och belåten med min egen slughet.

En regnig tisdagskväll

Tisdagar är ju lite sådär mittemellandagar. Det är inte måndag, vilket man ju får se som en avgjord fördel, men det är heller inte onsdag när det är stickcafé och lillelördag och allt det där. Torsdag, fredag - ja då är man ju på upploppet, man tar bettet mellan tänderna och ångar iväg mot den hägrande helgen. Men tisdagar - vad gör man då?

Inte är jag den som sitter inne på svaret till Livets Alla Mysterier, men jag kan i alla fall tala om vad man med förkärlek nämligen kunde ägna sig åt denna regniga tisdagskväll i mars. Nämligen gå på vinprovning. En vinprovning som maken fått i present av ätteläggarna och svärson, och som de mycket klokt hade utsträckt till att inbegripa även moi, eftersom de så klokt förutsatte att allt blir liksom så mycket roligare om jag får vara med! Framförallt blir jag inte så avundsjuk och tjurig.

För den del år sedan gick vi också på några vinprovningar i Systembolagets regi som var trevliga, men jag får säga att de snäppt upp sig flera steg på skalan! Mycket proffsigare, och väldigt trevligt. Kvällens program var Amarone och Venetiens röda viner. Så nu har vi tittat på utseende och doftat så att näsorna vibrerat som storsegel i storm, vi har grubblat över intensiteter, aromer, fyllighet och strävhet och allt vad det var. Kvällens viner var Zenato Valpolicella Classico 2012, Campi Magri Ripasso Corte Sant' Alda 2012, Amarone della Valpolicella Case Vecie 2009 samt Delita Recioto della Valpolicella Classico 2012.

Jag är inget stort Amarone-fan (alltför tunga rödviner med mycket tanniner är inte min melodi) så jag fastnade för Ripasson medan maken belåtet smackade över Amaronen. Den söta Recioton var också en skojig bekantskap som nog får följa med hem någon gång, till en chokladefterrätt, eller till en krämig mögelost.

När vi ordningssamt hade druckit ur alla glasen (inget fjompigt spottande här inte), och ätit upp alla tilltuggen cyklade vi hem genom duggregnet och skänkte ätteläggar och svärson en tacksam tanke.

Det här sättet att tillbringa en tisdagskväll kan jag varmt rekommedera!

När man tillbringat en helg på bästa sätt

Den är helgen har liksom innehållit allt det som ger lite extra guldkant på tillvaron; igår kom en av ätteläggarna hem med svärsonen och vi tillbringade några mysiga timmar med mat och prat och dragkamp. Ja det sistnämnda var på Huliganens inrådan, själv är jag mer den där värdinnetypen som fokuserar på mat och vin.

Sen vill man ju ha hundar omkring sig också, såklart. Alltså blev det väldigt bra idag när Zoya kom på besök, hon är ju inte så ofta hos oss nuförtiden så det kändes fint att ha två hundar som glatt trasslade in såväl sig själva som mig i kopplena när vi var på promenad. I snöslasket. Alltså, jag ska be att få protestera; mars är en VÅRmånad. När det är vår ska det inte snöa, det tycker jag rimligt.

 Å andra sidan, när det snöar är det ju ett utmärkt tillfälle att sitta inne och fika, och som av en lycklig slump hade jag därför bakat en mjuk kaka med äpple. Det var ju en rackarnas tur!

Tja sedan var vi lite lagom kulturella också, maken och jag. Vi var på föredrag på Kulturen här i Lund och hörde om Kyrkorna i Lund, allt från medeltid och reformation fram till nu. Eftersom jag är lite trött för tillfället så tog jag med mig en strumpstickning, nog för att det är nagelbitarspännande det här med de medeltida kyrkorna, men ibland behöver man lite extra hjälp för att hålla sig vaken. Maken behövde bara puffa till mig en gång. Eller möjligen två.

Sen så har jag också virkat min första African Flower. Så ja, det känns som att hela spannet har täckts in den här  helgen.

Back to business

Nu är vi tillbaka i gamla beprövade hjulspår; rosor och brudslöja. Det känns fint, måste jag säga. Förvisso doftar inte rosorna, men å andra sidan; de stinker inte heller, vilket jag ser som ett avgjort plus.

Och på tal om business, så har jag upptäckt att det lokala parkeringsbolaget har ägnat sig åt lite innovativt business:ande.

När vi flyttade från huset in hit till innanför vallarna, ja då blev vi ju av med den där bekväma parkeringsplatsen precis utanför huset. Alltså ställde vi oss i kö till en p-plats under den närbelägna studentnationen - de har nämligen sådana till uthyrning, för de flesta studenter har kanske inte bil och då är det ju god business att till en rekorderlig summa hyra ut platser till grannskapet. Så där står vi i kö. I de närmaste 5-7 åren eller så.

Nu hade vi ändå tur att det lokala p-bolaget, LKP, hade 8 p-platser till uthyrning på en närbelägen f.d. skolgård (jag höll på att skriva kyrkogård men det hade känts för makabert, att parkera ovanpå "här vilar... osv). Skolgård. Således. Och detta har fungerat utmärkt bra; lite trångt att tråckla sig in och ut, men det går. Ända tills igår kväll.

När maken och jag anlände vid 18-tiden så var alla platserna, de åtta, upptagna!! - Men vad in i alla glödheta?! sa vi då och kollade om alla bilarna hade den erforderliga p-biljetten. Och se på tusan; i en bil låg där ingen biljett. -Ha! sa vi då, och jag slängde mig på telefonen och ringde p-bolagets jour. Mannen i andra änden sa att han kunde ju inte transportera bort bilen, men han kunde komma och ge den en p-bot? - Gör det! sa jag, med extraordinär emfas och kände hur hämndlystnaden bubblade inom mig. - Skriv gärna TVÅ, fortsatte jag sedan och var inte alls inne på det där med att vända-den-andra-kinden-till.

Sen, ja sen var det lite städning och sen gå-ut-och-äta på det och på vägen tillbaka till lägenheten passerade vi parkeringsplatsen och gladde oss åt att se p-boten pryda missdådarens bil. Men då fanns där ingen bot. -Vadnudå? sa vi och Begrep Ingenting. Jag kastade mig på telefonen igen och p-jouren upplyste mig om att syndaren hade ett elektroniskt bevis. Jamen det kunde de väl inte ha? Inte när p-bolaget redan sålt alla p-bevisen? I och för sig en kreativ affärsidé, men avgjort på den sjabbiga sidan, det tycker jag nog.

Alltså ringde jag kundtjänsten idag (en uppretad kvinna i lagom ålder ger sig inte så lätt) och pratade med en rar flicka som generat talade om att de liksom råkat sälja för många bevis, nämligen 11 st till 8 fjuttiga platser, men att det redan i april kommer att lösa sig för då får bolaget tillgång till tre ytterligare platser på skolgården. Jamen så bra. Redan i april. Och idag har vi... tänka, tänka... den 4 (fjärde) mars.

Som sagt; en kreativ och lukrativ affärsplan. Men kanske inte den mest kundvänliga? Tur att det är bra väder idag och att knäet börjar skärpa sig, för eftersom jag lyckades prångla åt mig den sista platsen på lunchen fick det bli cykel sedan. Sunt och stärkande och sådär. Och inte tänker jag flytta bilen heller, förrän i april.

Undra på att man behövde lugna sina franska nerver med lite (doftlösa) rosor.

Att ställa ett ultimatum

Okej, nu har jag försökt. Jag har försökt att tänka utanför ramarna, prova något nytt och inte vara så inkörd i jag-tar-lite-rosor-och-brudslöja-tack, eller tulpaner-är-ju-alltid-vårigt-och-fint. Så jag slog väl till på en bukett liljor då härförleden.

Jag tycker de är fantastiskt vackra! Pampiga blommor, blommor med attityd, blommor som inte ber om ursäkt för sig. De är ljuvliga! På bild. Men i verkligheten, tja ingen kan väl kalla doften för tilltalande? "Stank" känner jag kommer närmare sanningen.

Så jag väste i mungipan till liljorna att "this lägenhet is not big enough for both of us" och sen red vi ut i gryningen och gjorde upp vid O.K. Corral. Kalla mig Wyatt Earp. (Man kan också tolka det som att liljorna nu är nerknölade i soptunnan, om man nu är så strikt sanningsenlig av sig).

Helgblommorna får nog bli rosor igen, känner jag. Man kan således kalla mig en Wyatt Earp som håller sig till det gamla beprövade.