Måste alla kungar heta Karl?

Och måste de ranta runt och grunda städer ideligen, ideligen? För en geografisk idiot (undertecknad faller en osökt in) ställer detta till avsevärda problem.


Först bor sonen i Lund. Kort och bra, lättihågkommet på alla sätt och vis. Sedan bor han i Halmstad. Eftersom en mig närstående make kommer därifrån är det lätt-som-en-plätt-ihågkommet också. Utan att darra på manschetten avlevererar man besked om någon undrar var sonen bor. Därefter bor sonen i Kosovo ett tag, och vad orten heter kommer man aldrig ihåg, men man svarar raskt "i en container" om någon frågar och då blir de så förbluffade att de kommer av sig.


Så småningom flyttar sonen till Göteborg, och det går rätt bra också får jag säga.


Men nu har sonen flyttat. IGEN. Och det är nu det börjar bli riktigt knepigt.


- tänk sedan kan vi åka till Karlskrona och hälsa på sonen och flickvännen! säger jag glatt till maken. Maken höjer på ett ögonbryn och undrar vad vi ska göra där? I Karlskrona alltså, för där bor ju Rosenbom men vare sig son eller flickvän.


- Tihi, jag menar ju Karlskoga! säger jag då och fnissar lite sådär som geografiska idioter gör när det trasslar till sig med städerna. - Karlskrona, det ligger ju i Blekinge, där ute längs kanten snett uppe till höger, fortsätter jag sedan för att visa att jag visst har (en viss) koll på den svenska geografin.


Maken höjer nu det andra ögonbrynet och ser sådär förargligt road ut. Han undrar om det verkligen är Karlskoga som jag menar? - Menar och menar, säger jag då, alltså den där staden i Värmland där de bor. - Ligger inte Karlskoga i Värmland menar du? Är det Närke? Dalsland? Västergötland? Eller vad är det för fel på Karlskoga?! undrar jag med viss emfas.


Sedan kommer jag på att det är ju Karlstad jag menar, och det är då jag börjar tycka att det är lite för många Karl-städer i Sverige. Hade alla kungarna haft olika namn kunde vi haft Albinstad, Runekrona och Patrikskoga. Mycket enklare på alla sätt och vis.

Have I told you lately

..that I love you? sjöng Van Morrisson med hes stämma. Han kan inte ha haft en HP-dator som nyss uppdaterat sig till Windows 10.0 säger jag bara. Den har tjatat och tjatat om att uppdatera sig, datorn, men jag har stretat emot. I ett svagt ögonblick sa jag väl "ok då"... och i fredags blev jag med Windows 10.0.

Jag borde vetat bättre. Nu säger datorn att den vare sig har brandvägg, virusskydd eller något som helst annat skydd, fast jag har installet (och betalt!) för ett. Datorer. Jag hatar dem.

Dock har helgen för övrigt varit alldeles förträffligt bra! Promenader i Botan med den lille lurvige (det är märkligt att han har någon päls kvar överhuvudtaget, med tanke på hur mycket som han fällt upp i lägenheten).

Lite bakande - sockerkaka med rabarber och kardemumma. Sedan blev det visst en lemon drizzle cake också, men den får inte vara med på bild, man vill ju inte framstå som the Cookie Monster. Sen så har jag haft lite tid att sy också! Det var ett bra tag sedan och det var inga stordåd, men det kändes väldigt roligt att få lite nya somriga underlägg till köket.

Faktum är att jag varit väldigt flitig på handarbetsfronten på sistone; det har virkats också. Till Hjärtegrynet som kan behöva något nytt att titta på när hon ligger i barnvagnen. Så nu kan det hända att hon växer upp i tron att kycklingar är pyttesmå och nyckelpigor något som härstammar från dinousariernas tid, lite typ Tyrannosaurus Piga på anabola. Fast färglad! Hjärtegrynet sprattlade förtjust när hon fick syn på dem, och det tar jag som ett gott betyg.

Jo för vi var ju hos Hjärtegrynet igår. Dottern och svärsonen klippte häck, medan vi passade barnbarn. Winwin - och i synnerhet för oss. Morfar och Hjärtegrynet är bästa polare, det syns tydligt!

Jag sjöng och pratade och Hjärtegrynet tittade på mig och man såg att hon tänkte att "Mormor, hon är en sån som sjunger konstiga ramsor" - och sen log hon så kinderna bullade sig. Mössan jag stickat börjar bli i minsta laget, så nu får jag sticka en ny. Det är så roligt att sticka till såna där små filurer, det går ju så snabbt!

En mycket bra helg har det varit. Trots datorer - och vad är väl det? En världslig sak. När det finns barnbarn och hundar och makar och garn.

Workout

Dagen har inletts med en promenad på golfbanan. Att kalla det "att spela" vore till att ta i. Solen sken. Sällskapet var trevligt. Det räcker ju faktiskt långt, det med.

Maken och jag är inte direkt några hurtbullar, det kan man inte påstå. Jag är för all del rätt bra på att äta bullar, men jag tror inte att det kvalificerar för att man ska ses som en välgymnastiserad typ. Jag är mer en mind-motionär. Jag motionerar väldigt bra i andanom så att säga, och jag tänker mig att det ändå är ett steg i rätt riktning.

Nu har dock maken kommit på den ultimata workouten. Bra för biceps. Bra för ryggen.  Bra för flåset. Och alldeles väldigt bra för endorfinerna!

Det här, det är min typ av träning det. Enda risken är väl att gymnastikredskapet biter en i näsan.

Nu har vi slagit klackarna i taket igen!

Vi lever i en virvel av nöjen i den här familjen! Ena dagen far man till Göteborg och gratulerar tandläkare, andra dagar jobbar man. Sen städar man. Kör en tvättmaskin. Eller åker på utflykt med föreningen Gamla Lund! Det är alltid lika spännande, man vet liksom inte riktigt var man hamnar och om man får med sig alla deltagare hem.

Ikväll var det dags igen, och jag cyklade som en vindil hem efter jobbet för att hinna med en bussexkursion till gamla tingsplatser i och runt Lund - håll med om att detta är rafflande! Inte undra på att bussen var fullsatt intill sista plats. Måhända är det något tunt med deltagare av den yngre generationen, men de har kanske inte fått upp ögonen för det där med tingsplatser ännu?

Jag var lite rädd för att somna ifrån alltihop eftersom det varit mycket på jobbet på sistone och efter en förkylning och dålig sömn kändes det som att faran för att man skulle brista ut i mer eller mindre diskreta snarkningar var överhängande, men maken lovade gentilt att i så fall putta till mig lite diskret.

Vi inledde med att krångla oss över en gårdsplan där det stod såväl björkar som husgavlar i vägen för bussen; hade det varit jag som var busschaufför hade jag flytt fältet och önskat mig långt därifrån, men denne var av ett starkare virke och manövrerade runt bussen och körde ut på en liten markväg där vi andäktigt beskådade en liten kulle. Fin! sa jag till maken, för jag kände att det liksom förväntades av mig. Om det var någon som såg oss undrar jag vad de tänkte när det stod en jättebuss mitt ute i åkern, fylld av personer i mer eller mindre framskridet stadie av gråhårighet där folk hängde ut genom fönsterna och hängivet betraktade en liten kulle?

Därefter körde vi ut till Hardeberga kyrka och skulle gå av och titta på något vad-det-nu-var. Det tar sin tid att tömma en stor buss full av seniora personer som är fyllda av iver att insupa all kunskap om tingsplatser, så alla rände/stapplade/ångade/vankade iväg som en näve virriga loppor ut över den skånska nejden utan någon större organisation. Lite för långt, visade det sig, så vi fick gå en bit tillbaka igen, och där någonstans hamnade vi nog lite i tidsbrist för jag har något virriga begrepp om vad det var vi tittade på. På fotot ser man när vi gått för långt i alla fall, men solen sken och ingen klagade.

Mycket trevligt var det hela, och jag hade även andra knep för mig för att inte brista ut i de där förargliga snarkningarna; en garnrelaterad lösning. Såklart. Den skarpsinnige inser att denna strumpa inte kommer att bli till maken med tanke på att den är muntert turkosfärgad. Nä minsann. Jag har faktiskt frågat vad han vill ha för färg på sitt nästa par strumpor. Maken tänkte och sedan slog han mig med häpnad! - Grått är fint på strumpor, utlät han sig. Så gråa får det väl bli. Signe honom, min egen färgmatador

När vi körde tillbaka till Lund visade det sig att ingen liksom räknat in följet så vi får väl hoppas att alla kom med hem, och kan följa med även nästa gång när Gamla Lund kallar!

Man blir alldeles väldigt hungrig av så mycket ny kunskap, och kanske också av den där något för långa promenaden så vi cyklade in om O'Learys på vägen hem och klämde i oss lite kvällsmat, så nu är jag fylld både av kunskap och hamburgare med pulled pork.

Möte över sekelgränsen

 Ett sekel, det är ju en himla lång tid faktiskt. För ett sekel sedan fanns inga bloggar. Inga mobiltelefoner. Inga datorer. Det var väl bara Sven Hedin som backpackade i Asien. Ett virus var redan då något räligt, man kunde få Spanska sjukan till exempel, men det var inte så att någon smittade den dator som inte fanns. Man satt aldrig i kö till någon utlokaliserad kundtjänst i timme efter timme. Ville man ringa någon lyfte man på luren och sa "fröken, koppla mig till Stångby 3". Så det fanns mycket som var likom vilsammare, men å andra sidan vill man kanske ändå inte tillbaka dit (förutom det där med kundtjänsten då).

För hundra år sedan föddes ju min svärmor. Och 100 år och en dryg månad senare föddes hennes sondotterdotter. Nu i helgen möttes de för första gången och det var ett mycket lyckat möte! Den ena är liksom lite mer krum och skrynklig än den andra, den andra är lite mer knubbig och piggögd, men det var faktiskt lite rörande att se hur farmor sken upp när hon såg en liten bebis som var uppklädd i klänning för första gången.

 

- Vilken söt bebis! Och så snäll den är! sa farmor och hade väldigt rätt i det. Någonstans tror vi också att hon förstod att den där lilla knubbiga figuren är den nyaste lilla grenen på släktträdet. Det känns konstigt när man tänker på att även farmor en gång var ett sådant där litet flickebarn. Och nu möttes de och tittade på varandra och var väldigt nöjda båda två.

Den stolte morfadern kunde ju inte heller avhålla sig från att peta lite på barnbarnet.

Karius och Baktus darrar i knävecken

En alldeles ohyggligt varm dag var det dags! Efter 5 års slit och släp (och en eller annan fest gissar jag) sprängdes målsnöret och vi har numera en alldeles egen tandläkare i familjen! Ja faktum är att vi har två, eftersom sonen var så alldeles ohyggligt finurlig och förutseende att hans flickvän också är tandläkare och tillsammans stod de på scenen igår på Medicinaregatan i Göteborg och mottog massornas jubel! Inklusive vårt. Det satt dock hårt åt, och det kunde ha blivit så att vårt jubel uteblivit, men eftersom maken har en vilja av stål så stod vi där och applåderade. Ja i alla fall de flesta i familjen. Vissa tog det lite mer laid-back så där.

Det var inte bara vi som drog till Göteborg, dottern och lilla Hjärtegrynet följde med, på Hjärtegrynets första resa utom länet. Och vilken globetrotter (eller länstrotter kanske) hon är! Hon tog allt med ro, och var den enda som inte greps av en viss nervös panik någon endaste liten gång.

Först reste vi till Oskarsström för att hälsa på gammelfarmor som blev alldeles väldigt glad över att se släktens nyaste lilla bebis, hennes egen sondotterdotter. Med ett spann av 100 år tittade generationerna på varandra - men det får bli ett eget inlägg, nu är det tandtrollens fiende nr 1 som står på schemat.

Efter släktträffen drog vi vidare mot Göteborg. Det var då det var dags att byta till outfit nr 2 för lilla fröken, är man en stjärna så kan man ju inte visa sig i samma gamla klänning i Oskarsström och Göteborg!

Vi checkade in på hotellet, och de som inte tagit en snabb hamburgare på Donken fick lite mat innan vi körde mot Wallenbergscentrum. - Kör nu inte längs Avenyn hade sonen förmanat, eftersom det var utsläpp för Göteborgs studenter och kring Götaplatsen var det mer eller mindre igenkorkat. - Nädå, svarade vi trosvisst, trots att vi VET att vi aldrig hittar rätt i Göteborg, alltså den staden är helt märklig när det gäller att ta sig fram med bil!

Vi körde ut från parkeringshuset och gps:en bara tjatade om att den inte fick signal, och vi hade ont om tid, så maken började köra på känn. Man ska inte lita på sitt "känn" för det leder till Hisingen kan jag tala om, och Hisingen är nog så bra, men inte när man ska på examen i en helt annan del av staden. Det var då maken visade vilket gry han är gjord av! Jag kan bara säga att amerikanska biljaktsfilmer har gått miste om en naturtalang! Sedan kom gps-eländet igång och bara tjatade om Avenyn och Götaplatsen så man blev helt matt och vi körde hit och vi körde dit - men med en (1) minuts marginal dundrade vi in och hann knö in oss före studenterns högtidliga intågande.

Det var tal och det var musik och det jublades och applåderades. Vissa tog det med knusende ro. När applådåskorna blev för starka kikade hon upp på sin mamma och undrade - ska de verkligen bete sig så där? och när hennes mamma sa att det var ok, ja då var det väl det.

Sedan minglades det och bubblades och man blir så himla stolt faktiskt, över sin långe son som nu får rotfylla och dra ut hur mycket han vill.

När vi minglat färdigt blev det mer bubbel och världens godast jordgubbstårta hemma hos sonen och flickvännen och vid det laget var jag så omtumlad av allt som hänt att jag i stort sett glömde att ta foton. Men lita på mig; den tårtan var inte att leka med!

Hjärtegrynet och hennes mamma skulle sedan ta tåget till Lund och vi körde dem till stationen för att assistera med påstigandet - herregud vad mycket prylar det krävs för att 4,5 kg fröken ska ta en dagsutflykt! Vid det laget sportade Hjärtegrynet outfit nr 3, och även hennes mamma hade fått byta en tröja eller så. Men vad är väl lite kräks på en festdag? Sånt händer ju i alla familjer.

SJ gjorde som de brukade; var försenade och lämnade knapphändig information, men bara en 35-40 minuter senare eller så lastade vi upp flickorna på tåget, viftade farväl och gick ut och åt examensmiddag.

En underbart varm och solig fredagskväll i Göteborg, med löjrom, lammfilé och créme brulé med viner därtill - det blev en fin avslutning innan vi landade på kudden i ett underbart luftkonditionerat hotellrum, trygga i förvissningen att tandtrollen numera kommer att fått två nya seriösa bekämpare som kommer att kick ass!

Organiserad till slut!

Nu har det gått ett år sedan vi flyttade in i vår lägenhet, och det är ju som det är när man är flyttar; man är flitig och organiserad och duktig och packar upp och sorterar och är så präktig att änglarna sjunger. Ända tills orken tar slut och man knör in allt det sista i ett skåp. Vissa gör inte så. Vissa är lite mer änglabetonade, medan andra kanske har en viss tendens åt att knöla in garner och tyger och sånt i ett skåp utan glasdörrar i ett syrum. Bara för att ta ett exempel.

Och på tal om syrum (nej maken, det heter inte pigkammaren!); jag älskar mitt syrum. Det är litet och ganska trångt, men det är mitt och det har en härlig utsikt och alla mina (för många) pinaler. My preccioussss säger jag när jag är på mitt gollumskaske humör.

Men nu kan jag faktiskt stolt visa upp, utan att få skrämselhicka om någon öppnar en dörr eller så! Nu har jag fått ett skåp till, även om det var på håret. Först köper man ett skåp och tänker att nu är vi bekväma, vi beställer färdigmonterat och levererat. Sedan väntar man på leverans och är lite lagom otålig. Därefter tar man ledigt från jobbet och väntar och väntar. Förgäves visar det sig, eftersom skåpet ramlat i transporten och är skadat. Då väntar man lite till, tämligen otåligt. Så småningom anländer skåpet och möbelbäraren undrar - vilken våning bor du på? - Överst svarar jag då, och möbelkillen suckar avgrundsdjupt och säger att han skadat ryggen. - Det finns hiss, säger jag tveksamt då, ty hissen är av modell mindre och skåpet är inte det. - Det går aldrig in, säger den unge mannen och blänger misantropiskt på hissdörren, medan möbelkille nr 2 säger att det gör det visst! Och med lite lagom försyn och med millimetrarna på vår sida gick skåpet in, vilket var tur för mina franska nerver.

Nu står det där och eftersom det är så pass nytt kan man tryggt visa upp det. Jag svarar inte för hur det ser ut om några månader eller så. Jag vill heller inte påstå att detta är ALLT mitt garn.

Men jag är så nöjd! Och det gamla skåpet är liksom också upprensat nu och beskådningsbart. Jag känner mig så otroligt organiserad och ordenlig och duktig. Bäst att passa på medan det varar. Underbart kan vara kort.