Torsdagstankar

 Vips! så var det torsdag. Torsdag morgon, om vi nu ska vara så noggranna. Tidningen är läst. Tanden är borstad. Maken är godmorgon:ad. Loppan är inte gången med, men snart så. Hon sover ändå fortfarande. Vi hade ju besök igår av Becky och hennes pojkvän igår, grillning i trädgården och prat om tågluffande. De hade nyss tågluffat till Budapest bland annat. - Precis som jag gjorde! sa jag förtjust då. Med skillnaden att jag tågluffade dit 1976 och mina minnen är lite dimmiga. En väldigt trevlig kväll hade vi, så Loppan kom möjligen i säng lite senare än vanligt. Hon var ju upptagen med att sitta i soffan och tigga grillad korv. I trädgården får man nämligen sitta i soffan. Däremot får man inte tigga mat, men det väljer Loppan att bortse från.

Men annars har det varit en ganska lugnt vecka, så kan det bli när man blir lite skruttig, så lördagens golf och restaurangbesök stannade vid en inställd plan. Så småningom piggnar man ju ändå på sig, och då vill man ju göra saker. 

Baka kardemummabullar till exempel. Och det måste ju förevigas såklart. Tror jag? Det kan vara så att det finns alldeles för många bilder på bullbak i en blogg nära dig. Men nu tog jag foto, så då kommer det med. En bild tog jag. Så voíla! "Kardemummakärnor i mortel" kallar jag, väldigt kreativt, denna bild.

Broderat lite julbroderi har jag också gjort. Jag tackar också min lyckliga skapare för att jag shoppade bort lite ångest när maken låg på sjukhus i vintras och köpte mig en förstoringslampa. Annars hade det nog fått firas jul alldeles utan julbroderi minsann. Tänk vad allting är smått nuförtiden!

Och på tal om smått, så promenerade Loppan och jag hem till syrran och våldgästade henne en eftermiddag. Såklart ville vi gärna träffa syrran, vem vill inte det?, men det var något annat litet som drog också. Enya blev så trött av att träffa Loppan och mig att hon fick ta sig en liten tupplur tillsammans med grisen. Terriers och tanter tar på krafterna!

Grynet och Pyret har också umgåtts med djur. Lite glamping i Skånes Djurpark. Alltså, detta verkar ju hur mysigt som helst, få bo över i en djurpark och vara med och mata djuren och knalla runt på egen hand när parken är stängd, vilken lysande idé! Lite förvånad är jag ändå över att de verkar ha dinosaurier som knallar runt där, har de inte sett den gamla filmen Jurassic Park? Vill man verkligen mata en dinosaurie?

Det blev ändå golf, igår. Och mot alla odds och alla förväntningar så gick det ganska bra. Eller, här ska inte sättas några ljus under några som helst skäppor, det gick jättebra! Här har man gått och hackat sig fram i hur många år som helst, och så plötsligt så blir det så stabilt och bra att man baxnar. Man tror liksom inte att det är man själv som går där och vevar med klubborna och ser bollen flyga i ungefärligt rätt riktning på ett mycket medgörligt sätt. Lika bra att njuta. Nästa runda lär jag hamna i dammen framför 9:ans green som vanligt. Ligga i ruffen på 7:an. I bunkern på 6:an. Inte komma över vallen på 1:an. Så icke igår. Och jag är helt säker på att detta är helt och hållet den raggiga caddiens förtjänst - hennes och makens som var så positiv och uppmuntrande och stöttande hela rundan att man kunnat pussa honom (trots att jag tvålade till honom rejält). Det gjorde man också. Sen firade man med lite sotad röding och en öl. Just because I'm worth it.

Sen åkte vi hem och jag lagade jordgubbs- och rabarberpaj. Som finns på ett (1) foto. "Sommarsymfoni i djuprött och guldgrönt" kan man kalla denna bild. Om man nu är lite pretentiös av sig.

Det där med tänder

De senaste dagarna har vi haft förmånen att få hänga lite med såväl vårt äldsta som yngsta barnbarn. Förutom att de båda är ljuvliga flickor har de två lite mer gemensamt just för tillfället. Nämligen tänder. Den ena håller på att tappa sina nu när hon är på gränsen att bli skolflicka, den andra håller för fullt på att få sina första mjölktänder. Tänk, jag tycker det var inte särskilt länge sedan Grynet fick sina första tänder och nu ska de redan ersättas av permanenta. Det är ingen särskilt originell observation, men icke desto mindre sant; det går så fort!

Grynets tänder hänger lite på trekvart nu och har gett henne det där charmiga 6-årsleendet, och Kickan kör lite mer vampyrstuk - hörntänderna har kommit före mittänderna, men jag får ju säga att rarare vampyr, det får man leta efter!

Grynet var hemma hos oss i onsdags och undervisade oss om dagfjärilars matvanor, lite spridda skurar om geografi och planetsystemet och lite sånt. - Vad du kan mycket redan, Grynet! sa morfar och jag imponerat. - Jag tycker om fakta, sa Grynet då och jag såg att morfar belåtet tänkte att det här, det är en flicka efter hans smak! Däremot blev morfar lite förbryllad när Grynet sysselsatte sig med några glasspinnar och en tom toarulle - vad skulle nu det vara bra för? - Jag ska pyssla ihop en katt! sa Grynet då, som inte bara gillar fakta, utan även är synnerligen kreativ. Jag tror faktiskt inte att morfar hade räknat ut det där att man kan pyssla ihop katter. Eller, för den delen, färglägga unicorns. Eller 'enhörningar' som vi gamla stötar envisas med att kalla dem.

Sen åkte vi till Kickan, hennes pappa behövde lite hjälp med att ställa i ordning i den nyrenoverade tvättstugan. Pappa och farfar kånkade, sågade, skruvade och bar, medan Kickan och jag beundrande tittade på. Sen lämnade vi dem åt sitt slit och drog oss upp på ovanvåningen och ägnade oss åt lite andra saker.

Kickan visade sina leksaker för Loppan som var intresserad av allt det där färgglada. Sen visade Kickan sitt nya flygplan som hon fått i födelsedagspresent av mamma och pappa. Hon fräste runt som den värsta pilot, men emellanåt fastnade man i en mattkant, eller mot soffan. Sånt behöver inte SAS-piloterna kämpa med, så jag förstår faktiskt inte varför de strejkar?

Sen kom solen och då kunde vi vara ute i trädgården ett tag. Där finns små roliga stenar och fina dahlior som man kan råka sätta sig i, hallon som man kan äta och massor av andra roliga saker. Kickans pappa fick för sig att Kickan skulle sova middag. Det tyckte Kickan var en fånig idé. Sova? Nu när det fanns gott om motorer att sätta framför flygplanet? Skulle inte tro det. Dessutom kom ju mamma hem från att ha gått loss med borren och då måste man ju krama henne.

Så när alla varit motor, möjligen Loppan undantagen, och när Kickans pappa grillat till oss, ja då var Kickan trött och då var det dags att sova - men då var det ju faktiskt kväll!

 

Idag är ingen vanlig dag...

 Nej, för idag är det Kickans födelsedag! Den första, i en förhoppningsvis väääldigt lång rad. För ett år sedan gick man som på nålar och väntade. Och väntade. Och väntade. Det sägs ju att när man väntar på något gott så väntar man aldrig för länge - men det är inget som säger att man inte blir alldeles otroligt otålig under tiden! Efter all denna väntan så kom det dock en liten flicka, ljuvlig och perfekt på alla sätt och vis! Ytterligare en viktig bit i vårt familjepussel.

Och nu är det dags att fylla 1 år - Grattis på dig Kickan, må din dag bli fylld av hurrarop, presenter och tårta! Om ett litet tag är det dags för kalas och det ser vi fram emot!

Det är ju inte klokt vad som kan hända på ett år - från att vara ett litet, litet knyte som inte ens orkar hålla upp huvudet själv har det blivit en liten flicka som går och står och dansar och pratar och är alldeles, alldeles underbar. 

Idag är det din dag, Kickan!

Ut i vida världen

 Syrran och jag kom överens om att ta med ett gäng fyrbeningar och åka ut i naturen. Strax innan jag skulle köra kom det ett ösregn, men vi enades om att med regnbyxor på så kommer det att gå precis lika bra. Man kan ju inte låta såna petitesser hindra en när Naturen kallar! 

Sen, när jag skulle köra ut från vår parkeringsplats, blockerades vägen av en lastbil modell större som höll på med något som krävde tre gubbs, stöttor på bilen och ett långt rör. Som tur var flyttade de sig inom rimlig tid och jag kunde köra iväg och hämta syrran, Poppy och Enya, och det slutade också att regna. Klart det inte kan regna när en liten valp ska ut och traska runt i spenaten med tant Loppan och mamma Poppy för första gången!

Först traskade vi (vissa fick åka...) ner mot Boijsens dammar, för där finns ett par utmärkta fikabord. Lika bra att Enya får lära sig först som sist att det där med fika, det är ett viktigt inslag. Men tänk, då hade ett annat sällskap ockuperat vårt bord! Nåja, vill man ha kaffe, så vill man och då får man hitta ett annat bord.  Där blev det kaffe, hundgodis och strövtåg i gräset. Tyvärr blev det lite kräftskal också, för någon hade uppenbarligen ätit kräftor där tidigare och inte tagit med sitt skräp. - Usch! sa syrran och jag. - Smaskens! sa vovvarna och förstod inte alls varför de inte fick käka gamla kräftskal. "Killar skönt i kistan!" försökte de med, men det gick vi inte på.

Lilla Enya har växt lite, minsann. Och hur stor har hon nu blivit då? Tja lite drygt ett maskrosblad hög ungefär. Jamen, kolla, har man någonsin sett något så sött?

i övergav kräftskalen och traskade ner mot en annan äng, där vi tänkte att det nog inte fanns några sådana. Skal alltså. Det fanns det inte heller. Däremot en mängd komockor. Jaja. Poppy rullade sig.  Loppan rullade sig också njutningsfullt, men det finns inte på bild för då var jag upptagen med att tjoa "nej!!!". Inte för att det direkt hjälpte.

Sen skuttades det hit. Och lite dit. Och plötsligt upptäckte man att där, där satt ju en raggig figur - henne måste man såklart hälsa på. Enya, hon kommer att bli en prima medlem i vårt lilla hundgäng!

När det hade skuttats klart, då var det dags att åka hem. Och då öppnade sig himlen igen, men vi tackade för att vi fick en torr promenad, om än med vissa inslag av kräft- och kodoft.

Gissningsvis sov Enya gott när hon kom hem igen, trött av så många nya intryck.

Det var ju nu det gick undan på Ystadbanan!

 - Vill du följa med till Ring Knutstorp och titta på biltävlingar? undrade maken. Jag tittade tveksamt på honom och undrade om det möjligen kunde finnas någon försäljning av garn där? Eller kanske rosor? Maken trodde inte att det fanns vare sig garn eller rosor, däremot veteranbilar, och då, då började jag ändå inse att det kunde kanske vara lite kul ändå? Gammalt är ju alltid bra.

Alltså åkte vi till Ring Knutstorp. Det var bilar i mängd! Rök från grillar! Brummande motorljud! Folk i keps! Helt utanför min gamla vanliga comfort zone, men intressant måste jag säga.

Vi kom mitt i ett tjusigt lopp! Det var liksom mera stil på bilarna förr, det tycker jag nog. Det kanske inte gick så fort som i dagens Formel 1, men det lät rätt mycket ändå. Det var inga pitstopp med massor av mekaniker, nej man fräste runt, runt tills någon vann och så var det bra med det. Inga olika däckblandningar som skulle på och av (herregud, jag måste ha fått i mig för mycket Formel 1!), det var liksom lite mer back to basics.

Sen tittade vi på andra lopp - det var lite svårt att hänga med vem som vann, men det kändes som att det spelade mindre roll (för mig i alla fall, förmodligen var detta inte fallet för dem som skrynklade asfalten, som jag tror är den tekniska termen). Den här gröngula, den vann i alla fall. Då blev han säkert glad - helt fördomsfullt antar jag att det mest var män som körde, men jag kan ju ha fel. Det har hänt.

Man kunde också strosa runt och titta på fina bilar, som inte besudlades av att dammas ner på banan; det var färgglatt och fint och kändes nästan som en godisbutik. En godisbutik full av Lotusar till exempel.

Jag tog en bild på maken. Sen tog han en på mig, och då placerade jag mig, som av en slump, framför rejält gamla bilar som kostade vansinnigt mycket pengar. Den där gröna, den kostade nästan 1,5 miljoner lusidorer. Kände att det kunde vara en passande bakgrund till mig.

Sen tittade vi litet till, bland annat på ett lopp med hundkojor, eller Mini Coopers heter de väl. Det såg roligt ut, som små leksaksbilar som fräste fram. Dock kom de inte med på bild. De var kanske för små?

Man fick gå ner i depåerna och titta också, det var liksom inte så märkvärdigt att man traskade runt där bland bilar som snart skulle ut och köra; finast var så klart de riktigt gamla bilarna. Sittkomforten var väl kanske inte riktigt som i en modern bil... men ändå, visst är de tjusiga med sina kylarprydnader, blankpolerad metall och glansiga lacker! Dock högerstyrda allihop, så jag ser inte direkt mig själv framföra en sådan. Men vad dum jag är, hade jag haft en sån, hade jag väl haft en chaufför? Så kunde jag bara sitta där och finåka med. Men han fick väl hålla tungan rätt i mun, chauffören, för det var en himla massa reglage och mätare att hålla ordning på.

Sen tittade vi på något lopp till. Det kan hända att någon av de här vann? Eller inte? Högtalaranläggningen lämnade en del övrigt att önska, och som tidigare sagts, det var liksom inte det som var det viktiga. Men en rolig upplevelse det var det ändå! Sen åkte vi hem och stank lite rök från alla grillar som fanns överallt (man måste tydligen äta grillat om man ser på biltävlingar). Själva åt vi glass och den rykte inte.

På kvällen tittade maken på Formel 1, och ja, det går väl fortare, men lika elegant tycker jag nog inte det är. På Knutstorp var det heller inga otäcka olyckor, och det var det ju i Formel 1 - så jag vet nog vad jag föredrar.

Idag har det dock gått i mer sakta mak. Vi åkte ut till Gullåkra mosse och tog en liten promenad. Sen blev maken helt wild and crazy och tyckte att vi kunde ta en runda på Vesums mosse också?! Lika bra att passa på medan maken är på promenadhumör, rätt ofta klamrar han sig räddhågset fast i sin läsefåtölj när jag föreslår att vi ska ut och promenixa.

Jag tänkte att jag tar väl ett foto på Loppan. Det är ju inte så att jag inte har tusentals foton på Loppan ute i det gröna, men ett till är väl ändå bra? Fast hon är rätt svårfotograferad den där. Hon är inte den som smilar upp sig och trutar med läpparna så fort mobilen kommer fram. Men gullig är hon!

Det gäller att hänga med

- Nu går det undan på Ystadbanan! sa min mamma när det var något som bara ilade iväg. Inte för att jag vet om tågen på Ystadbanan var (är?) särskilt snabba, men det känns faktiskt som att det är läge att damma av det gamla talesättet nu. För vips är vi en bit inne i juli och dagarna bara kilar iväg. Och sen, i november, kan det ju vara lite kul ändå att titta tillbaka på de där sommardagarna som ilade på - varmt och soligt och inte för att man kanske direkt utför några stordåd, men härligt har det varit.

Vi har badat en hel del. Vi har ätit glass. Vi har varit ute med hundar, både i den vildare naturen och lite mer ordnat i Lundagård. Det är ju så, både intellektet och kroppen ska ha sitt.

Vi har också ifört oss hatt och suttit utanför Grand och druckit ett glas vin. Vatten i Loppans fall. En annan dag åt vi middag på Kulturens Restaurang, och det är väldigt välkomnande när man traskar in där med hund, möjligen var det inte riktigt prisvärt. Gott, jodå - men ganska dyrt och kalla mig gammalmodig, men om man tar 310 kr för ett stycke kött, ja då förväntar jag mig att man får något mer till än några salladsblad och en liten skål sås. Loppan, hon brydde sig inte så mycket om potatis, hon kände doften av entrecôte och griskind och blev bums mycket hungrig hon med. Nu skulle hon ju inte sitta där och svälta tänkte jag, så jag hade tagit med en Dentastix till henne. Både tuggben och tandrens i en och samma hundgodis, det är ju nästan som ett Kinderegg! Loppan brukar utan större åthävor gnaga i sig en Dentastix, men nu kände hon doften av vällagat kött och då fnös hon hjärtligt åt mattes medhavda pinne. Inte så att hon vägrade att ta den, ånej, men rätt vad det var undrade maken och jag vad hon höll på med? Alldeles grå om nosen var hon och hon jobbade ihärdigt med singeln på uteplatsen. Jodå, begravd under en liten hög singel låg den trista Dentastixen och skämdes. Matte, som är en vekhjärtad fjolla, fnissade åt sin kräsna vovve och erbjöd henne raskt en bit griskind istället. Och tänk, den ville inte Loppan gräva ner. 

Igår var schemat fullt! Först hämtade vi Pyret, jo för Grynets retliga feber vill inte ge med sig, så Pyret kom och hängde med mormor och morfar medan hennes föräldrar målade väggar och pysslade om sjuklingen. Grynet och Pyret ska flytta upp på ovanvåningen och få egna rum, och nu skulle det fixas till. Pyret har själv valt tapeter som ska pryda garderobsdörrarna; med lila sjöjungfrur, glittriga maneter och enhörningsfiskar. Jag känner bums att vi är alldeles för mesiga när gäller hur våra väggar ser ut - milt ljusbruna eller ljusgrå?! Hur spännande är det på en skala?

Men medan det målades och hades feber gungade vi, köpte lördagsgodis, pysslade, och sen fikade vi på balkongen med muffins som Pyret haft med. Vi gjorde plättar också - Pyret vacklade lite mellan pannkakor och plättar, men sen bestämde hon att hon ville ha hjärtplättar - så får det bli pannkakor nästa gång.

Sen hann vi inte med mer, för sen skulle mormor och morfar åka till Torna Hällestad och hälsa på Ellenfamiljen, och inte minst Flora som nu växt sig stor. Mycket sprutt var det i såväl Flora som Loppan, och husets katter flydde fältet och höll sig visligen borta. Intelligenta djur, det där.

Hos Flora får man ligga i soffan minsann! En utmärkt ordning, tyckte Loppan och gav husse och matte en mycket menande blick.

Och så småningom hade det blivit sommarnatt, laxen och rabarberkakan var uppäten, man började gäspa lite förstulet och det var dags att köra hem igen.

Men idag väntar en ny utflykt för maken och mig. Loppan får nog dock stanna hemma då, känns som att det blir lugnare för oss alla.