Trötta och belåtna

 

...det är nog både Loppan och jag. Det börjar bli höst, och det är ju mysigt! Helt plötsligt grips man av lust att sticka i rejält tjocka garner, så det där raggsocksstickandet, ja det har gått på högvarv. Socka efter socka har jag sprutat ur mig, och nu börjar jag kanske få lust att sticka något annat... men med en halv socka kvar får jag helt enkelt bita ihop och sticka på, och det är ingen större uppoffring..

Sedan väntar ett litet projekt i shetlandsgarn. Det är ju aldrig fel. Jag har lånat Carina Olssons Fair Isle-stickning på biblioteket, och där finns bland annat mönster på projektväskor, och nu känner jag helt plötsligt att jag bara måste ha en sån till alla mina stickpryttlar. Jag har garn kvar sedan jag stickade min Fetlar Scarf, och jag tänkte använda mig av det mönstret - så får vi se hur det blir.

Fast nu är det ju inte stickandet som gjort oss lite trötta, Skäggiga Damen och jag. Förresten så är det ju bara jag som stickar, inte Loppan. Nej, vi har ränt runt i naturen de senaste dagarna i gott sällskap. Långa rundor, höstkänning i luften, medhavd fika, massa prat - det är det som gör en både trött och belåten. Igår rantade vi runt i Skrylle och runt Billebjer innan vi sedan ägnade oss åt välförtjänt fika...

...idag har vi traskat från Järavallen till Saxtorp och runt sjöarna. Självklart blev det fika då med, fattas bara annat! Man måste ju fylla på depåerna.

Vovvarna tycker också att man ska fika. Även om de kan tycka att det är lite snålt tilltaget med kanelbullar åt dem, men de står där så förhoppningsfullt och undrar "äähhh...du...du har väl något åt oss med? Va?". Och en eller annan liten hundgodis hade följt med i ryggsäcken. Så klart.

Nu sover Loppan i soffan, den välsignade soffan som hon får vara i, maken sköter bevakandet av den slutliga rösträkningen från valet (seg historia, det där) och själv sitter jag här och bloggar medan en potatis-purjolöks-och-baconpaj gräddas i ugnen. Så utsikterna för att man hamnar lite i paltkoma och är trött i kväll också är nog rätt stora.

Oppfinnarjocke och jag

 

Jahaja, Lund har haft celebert besök! Fullt med ankor och oppfinnarjockar, och detta uppmärksammades på Kulturen. Dit kunde man gå om man ville köpa tidningen och rentav få den signerad av tecknaren och författaren. Eller om man ville gå på skattjakt? Det ville vi och Grynet och Pyret.

Uppenbarligen var vi inte ensamma om att vilja detta, och säga vad man vill om Kulturen, men när det kommer mängder av folk och det är olika köer, ja då var det inte särskilt välorganiserat. Somliga skulle ha signaturer, andra ville köpa Kalleprylar och vissa, vi till exempel, ville bara gå in. Men vi köade snällt - i alla fall ända tills mormors tålamod tog slut, och tänk, då behövde vi inte köa längre för vi fick gå in ändå eftersom vi bara ville gå på skattjakt.

Vi kilade förbi signeringskön och ut i parken - nu skulle här skattjagas! Det var Kalle som gömt en skatt när Björnligan var efter honom, och nu skulle man leta efter bokstäver som skulle bilda namnet på det hus där skatten fanns. Vi fräste runt bland hus och torp - ibland var det rätt, ibland var det villospår.

Men rätt vad det var hade vi alla bokstäverna - A-N-D-E-K - det är ju Dekanhuset, som morfar har skrivit om i sin bok! sa Grynet då, som har en mycket skarp hjärna. - Och som mormor har fotograferat till morfars bok, sa mormor som också ville vara med på ett hörn. Lite lurigt var det, för skatten fanns nere i källaren i Dekanhuset så man fick leta lite - men där låg den och glänste! Övervakad av ärkebiskopen Jakob Erlandsen, som nog var lite förvånad över att det var så många barn som kom och störde honom i hans vilorum. Förvånad, men glad, tycker jag nog han ser ut att vara.

Grynet tyckte att det var lite läskigt med skelettet, så då gick vi ut igen, och då kunde man leka med gammaldags prylar - styltor till exempel. Lika roligt nu som förr, tror jag bestämt. Sen var det ändå dags att lämna Kulturen och gå och köpa lördagsgodis. Sånt måste ju också hinnas med när det nu är lördag!

Sen var det fullt program, med pyssel och målande och pizzaätande och morfar fick sällskap av rena pysselverkstaden när han skulle titta på kvalet till Formel 1 och det tyckte morfar var sällskapligt och bra!

Så småningom var det ändå dags att bädda upp bäddsoffan, för nu skulle ju flickorna sova där för första gången. Himla bra! - fast nu ville ju liksom inte sängdelen fälla ut sig?! Morfar slet och drog. Jag slet och drog. Men sängen tvärvägrade. Här skulle inte samarbetas, ånej. - Det är mojängerna där som hamnat bakom där de skulle varit framför, sa jag. Maken trodde kanske inte riktigt på mig, men hade ingen bättre idé själv, så vi slet och drog för att få fram mojängerna, men det var liksom lögn. - Man kanske kan pilla in en livrem så man kan dra? föreslog jag då. Maken såg synnerligen tveksam ut, men hade fortfarande ingen bättre idé - så nu är jag synnerligen mallig för med hjälp av två livremmar kom mojängerna på rätt plats, sängdelen gick att dra ut och flickorna kunde sova gott (ja i alla fall efter det att morfar och jag sagt att "nu måste ni faktiskt sova, flickor!", fast inte mer än en 14-15 gånger eller så). Det är Oppfinnarjocke och jag. Jomen.

Idag har vi hunnit med lite pysslande till innan mamma och pappa kom för att hämta sina flickor. Både Grynet och Pyret är synnerligen kreativa, faktiskt lite oppfinnarjockiga de också, så med hjälp av toarullar, pärlor, lite tyg, massa lim och så har det skapats undervattensvärldar och något som jag tror är ett pennställ? Fint är det i alla fall! Men nu är det tyst och tomt i lägenheten igen. Loppan snarkar på golvet och själv ska jag nog ta en liten tupplur på soffan i eftermiddag. Röstat har vi gjort, så det är avklarat och nu ska vi väl bara följa valvakan ikväll. För säkerhets skull har jag bakat lite kanelbullar också, det brukar ju kunna vara lite segdraget och då kan man behöva en bulle eller två.

Lite höstkänning

 Lite börjar man ändå känna att hösten är i antågande; svala morgnar med klar luft på morgonpromenaden. En antydan till att färgerna börjar ändras. Fortfarande varmt, men man känner ändå att yllets tid är i antågande. Då är det ju en himla tur att sticklusten har återvänt i full skala!

En hel del påbörjade projekt har färdigställts - åh, herregud vad man känner sig rekorderlig då! Jag har stickat färgglada strumpor till Grynet och Pyret till exempel. De finns inte på bild, för det glömde jag liksom bort. Det ena paret är stickat i restgarner och då känner man sig ju ännu mer präktig och ens husmorsgloria glänser som vore den blankpolerad.

Ett annat restgarnsprojekt är en tröja till Kickan, en Friday Sweater där jag använt det garn som blev över när jag stickade Pyrets fredagströja. Ja, jo, nu räckte det ju bara till översta delen, så för övrigt fick jag köpa till lite - men det finns väl värre saker än att köpa lite nytt garn, eller? Kickan skulle ha fått sin tröja i helgen, men nu blev ju hennes pappa förkyld, så då får den väl ligga till sig tills vi träffas nästa gång. Vilket man ju kan hoppas sker inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ytterligare ett projekt har färdigställts, nämligen min kofta i mjukaste, fluffigaste alpacka-lin-garn. Garnet köpte jag ju på Hemslöjden i början av sommaren, och sen har koftan nästan varit helt klar under en ganska lång tid - men så var det ju det där med att klippa upp vid knappslån... det kändes nervöst. För att inte säga skrämmande. Att klippa i rivig shetlandsull, jo det har jag ju vant mig vid numera. Men klippa i det här mjuka, alldeles väldigt oriviga garnet? Det kunde väl bara sluta i katastrof? Alltså prokrastinerade jag. Och sen prokrastinerade jag lite till. Men till slut tänkte jag att "skärp dig kvinna! Är du en mesig mus eller en rejäl tant med skinn på näsan?!" - och då fanns ju inget annat att göra än att med viss självövervinnelse sätta saxen i det där stickade. Först hade jag ju sytt med väldigt korta stygn, enligt instruktion. Man är väl inte helt galen heller. 

Men jag klippte och vek och stickade kantband och det hela blev prydligt och fint. Sen gick maken och jag till Bernts och köpte knappar. Maken förstår inte riktigt att det kan ta så lång tid att välja knappar, men det gör det faktiskt. Jag råkade i samspråk med en annan kvinna som också stod där och grubblade och valde mellan mörkbruna och lite så där svartgråa knappar. När hon frågade vad jag tyckte kunde jag ju raskt peka på den optimala knappen - men varför är det så mycket lättare att välja till andra än till sig själv? Nu sitter det dock bruna knappar i min kofta, så nu är jag beredd när man behöver klä sig i fluffkofta och det känns ju bra. Dock finns det ingen bild på knapparna, men man får helt enkelt tänka sig dem.

Jag har stickat bin också. Dessa halvvantar hade man kunnat klippa i hur mycket som helst om det hade behövts eftersom de är stickade i shetlandsull. Nu behövdes dock inte det, men stickade är de och de flyger just nu iväg till England där det är tänkt att de ska bo framöver. 

Så ja, sticklusten är tillbaka och det känns tryggt och bra. Just nu går jag och väntar på att PetiteKnit ska släppa sitt mönster på en Arantröja i vuxenstorlek, för jag undrar om det inte är så att mitt liv liksom inte känns helt fullbordat om jag inte har en sån tröja? Om inte annat så kunde det ju vara roligt att sticka i den tekniken, för det ligger onekligen en bit utanför min comfort zone. Jag har stickat en del mönster från henne (Friday Sweater till exempel) och jag gillar dem, hon är duktig på att konstruera basplagg med lite oväntade men väldesignade detaljer. Inte så mycket shetlandsull kanske och ingen mönsterstickning, men bra grejer!

Medan jag väntar stickar jag raggsockor. Jag brukar ju sticka tunna strumpor, men med tanke på hur vintern verkar bli med elpriser som mest bara åker uppåt i berg-och-dal-banan så kan man nog behöva lite raggsockor att värma fötterna med tänker jag. Fort går det också, i alla fall om man jämför med att sticka i storlek 2 och 2,5. Så det får nog bli några par sådana framöver. Bra stickning att ha att ta till när man bara vill koppla av och inte räkna och fiffla och ha det så nervöst med att klippa i alpacka.

Fast på tal om alpacka-lin så kan det ju vara så att jag behöver sticka en tröja till i sånt...kanske...när jag får tid... För det är ju så att knypplingskursen har dragit igång igen. Och då behöver man ju knyppla på sin knölsvan menar jag. Dessutom har jag ju ett julbroderi som jag knörplar på, och nu, nu är vi ju inne i september. Det är ju en rasande tur att man inte behöver slösa tid på att gå till något jobb känner jag.

Födelsedagshelg

 Sommaren tuffar på. Själv tuffar jag också på, och har nu fyllt år igen. Det börjar bli ett ansenligt antal nu. Den nya födelsedagstraditionen har gått av stapeln, med ett nytt inslag. Jomenvisst, numera får man ha med hund till Alice och Katten! Dock får man inte ha med katt, vilket ju verkar lite märkligt när man tänker på namnet - men det tackar vi för. Afternoon tea, Loppan och en katt i samma lokal - då hade det nog skvätt clotted cream både högt och lågt.

En vit stor kanin fanns det dock - den framkallade en del ihärdigt fnysande från Loppan, vad var nu detta för något märkligt djur? Dock var det tyst och stillsamt, så det fick väl sitta kvar då.

Kvar satt vi också, det fanns liksom ingen anledning att ränna runt när man kunde sitta still och dricka bubbel, och sen peta i sig scones och sylt och clotted cream och små goda kakor och hälla i sig te. Då sitter man så bra där man sitter, ända tills man belåtet rulla hemåt genom Lundagård. Det blev ingen mer mat den kvällen kan jag säga.

Det blev det däremot dan därpå, för ramlade det in en hel hög med människor och hundar för att gratulera; det var Grynet och Pyret och deras föräldrar, Poppy och Enya och syrran. Tyvärr hade dock sonen drabbats av föreskolebaciller så Kickan och hennes föräldrar kunde inte komma. De var väldigt saknade, men ljudnivån blev rätt hög ändå.

Jag fick fina paket och blommor och teckningar så jag blev alldeles oerhört uppvaktad! Och vi åt varmrökt lax och fransk potatissallad och sen blev det gateau au chocolat med hallon från trädgården och vin från Alsace - man kan ana ett litet franskt tema här!

Vovvarna fick ingen tårta. Det tyckte de var lite småsnålt. Enya roade sig dock med att massakrera en eller annan serviett och sen hittade hon lite presentband att tugga på också, så hon var nog rätt nöjd ändå med att gå på sitt första kalas! 

En annan tradition när jag fyller år är att det är finnkampshelg - så självklart blev det lite finnkampstittande så småningom också. Inte så franskt, men ändå med en viss utrikisk touch. Vi hejade allihop på de svenska idrottarna och det märktes att det hjälpte! Sverige ledde efter första dagen, och det var säkert till stor del vår förtjänst.

När man nu hade firat så bra, så vill man ju fortsätta att ha trevligt hela helgen. Alltså åkte syrran, voffsen och jag ut i naturen för att promenera lite, käka harpluttar och dricka kaffe och äta små äpplemazarinmuffins, ja de som inte ville ha harpluttar alltså. Det blev antingen det ena eller det andra.

 

Och nu, nu känner jag att jag är så välfirad som allra helst och ser fram emot nästa års besök på Alice och Katten, och besök av familjen. Ett år äldre - men är är jag ett år klokare? Tja, det kan man väl diskutera.

Veckan så långt

Även om det blivit svalare så vill sommaren inte släppa taget riktigt än - och varför skulle den det? En solig dag åkte vi ut till Långa Bryggan med Becky, som nu ska åka hem till England igen. Allra första gången vi åkte ut och visade Lunds omgivningar för henne var vi just där, så då kändes det som ett bra ställe att äta farväl-lunch på. Lite som att sluta cirkeln.

Förra gången, ja då var det slutet av januari och kallt, det var vantar och mössor och det ena med det andra. Nu kunde man spankulera ut utan minsta ylletåt på kroppen. 

Vi åt en härlig lunch och pratade ihärdigt innan det var dags att säga hejdå för den här gången - men jag är tämligen säker på att vi kommer att träffas igen någon gång. Visst är det härligt med nya bekantskaper!

Vi enades om att det är ju väldigt vad de nya studenterna som nu intar Lund ser unga ut - unga och lite barnsliga om man nu ska vara sån. Sen kom Becky på att hon är ju själv bara 20 - men det är skillnad på 20 och 20 enades vi vidare om.

Tja, vad har mer hänt? Jag åkte till vårdcentralen med min tumme. Okej, det var inte bara tummen, hela jag var med. På vår vårdcentral kan man nämligen ta en kölapp till distriktssköterskan om det inte gällde något mer komplicerat. Och det är ju bra, inte vill man störa upptagna läkare med sin tumme? Då ska det väl mer rejäla doningar till? Dock visade det sig när jag kom fram, att det stod en lapp på dörren där man meddelade att det där med drop-in till distriktssköterska, det hade man "av arbetsmiljömässiga skäl" slutat med. Jag tydde detta som "kom inte hit och stör". 

Men min tumme då?!, tänkte jag. I all synnerhet tänkte jag det eftersom jag hade makens rosfeber i alltför gott minne bevarad sedan förra året. Den började minsann också med en liten varbubbla. Sen tog jag helt enkelt nummerlapp till receptionen, stack fram tummen och tänk, då sa denna förträffliga kvinna att "sådär kan du ju inte ha det, jag kilar och frågar en sköterska om hon kan titta på den". Precis så där som man gärna vill att det ska funka inom sjukvården, men alltför sällan gör. Så sköterskan dränerade, bandagerade och sa: "håll nu rent, så ska det nog bli bra". Snabbt, geschwint och bra på alla sätt och vis.

Alltså har jag idag kunnat ranta ut i naturen med Bitte och de långbenta aussieflickorna. Förvisso var gradantalet ganska lågt, rentav inte mer än 12 grader när vi påbörjade vår promenad, men solen sken! Och eftersom vi rantade runt i ett par timmar så hann även gradantalet sprutta på sig rätt rejält. Några som också spruttade på sig var vovvarna, som badade i Boisens dammar, skuttade hit för att sedan skutta dit - en härlig promenad med andra ord, det tyckte vi alla!

Sen blev det eftermiddagsfika i trädgården, lite stickning på halvvantar i rivigaste ylle - jo för även om det är soligt och varmt nu, så kommer det kyligare dagar, och då gäller det att vara beredd! Och med dagens elpriser, ja då får man minsann se till att man har ylleplagg i mängd att ta till.

Var det slut på dagens aktiviteter? kanske man undrar. Inte alls! Dels skulle det lagas kantarellsoppa, (tro nu inte att jag varit ute i skogen och plockat, ånej, dessa köptes på torget), dels tyckte maken att vi kunde gå på föreningen Gamla Lunds föredrag om Wiven Nilsson. Eftersom vi är medlemmar i Gamla Lund och eftersom pappa var guldsmed hos Wiven Nilsson så biföll jag detta förslag med acklamation. Det kan vara lurigt att gå på föredrag på kvällstid - det har vid ett antal tillfällen blivit nödtvunget för maken att peta till mig när jag liksom knoppat in lite. Även om det gällt intressanta föredrag om utdöda språk, hettitiska faller en osökt in, till exempel. Men nu höll jag mig vaken, det var roligt och intressant och mycket kände man igen.

Men att Wiven fått inspiration till sina drakbroscher från en kinesisk ämbetsmannakåpa från 1800-talet, det visste jag minsann inte. Men nu vet jag det!

Än är veckan inte slut, nänä. Imorgon, tillexempligen, ja då är det en utmärkt dag. En dag när jag fyller är - och då, då blir det afternoon tea på Alice och Katten. Det är tradition, jo minsann. Detta är andra gången, och då är det per definition en tradition. En mycket bra sådan. Loppan ska också följa med, men hon får inget bubbel. Man vill ju inte se en salongsberusad aussieflicka ragla fram inne på Alice och Katten menar jag.