Lite höstkänning

 Lite börjar man ändå känna att hösten är i antågande; svala morgnar med klar luft på morgonpromenaden. En antydan till att färgerna börjar ändras. Fortfarande varmt, men man känner ändå att yllets tid är i antågande. Då är det ju en himla tur att sticklusten har återvänt i full skala!

En hel del påbörjade projekt har färdigställts - åh, herregud vad man känner sig rekorderlig då! Jag har stickat färgglada strumpor till Grynet och Pyret till exempel. De finns inte på bild, för det glömde jag liksom bort. Det ena paret är stickat i restgarner och då känner man sig ju ännu mer präktig och ens husmorsgloria glänser som vore den blankpolerad.

Ett annat restgarnsprojekt är en tröja till Kickan, en Friday Sweater där jag använt det garn som blev över när jag stickade Pyrets fredagströja. Ja, jo, nu räckte det ju bara till översta delen, så för övrigt fick jag köpa till lite - men det finns väl värre saker än att köpa lite nytt garn, eller? Kickan skulle ha fått sin tröja i helgen, men nu blev ju hennes pappa förkyld, så då får den väl ligga till sig tills vi träffas nästa gång. Vilket man ju kan hoppas sker inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ytterligare ett projekt har färdigställts, nämligen min kofta i mjukaste, fluffigaste alpacka-lin-garn. Garnet köpte jag ju på Hemslöjden i början av sommaren, och sen har koftan nästan varit helt klar under en ganska lång tid - men så var det ju det där med att klippa upp vid knappslån... det kändes nervöst. För att inte säga skrämmande. Att klippa i rivig shetlandsull, jo det har jag ju vant mig vid numera. Men klippa i det här mjuka, alldeles väldigt oriviga garnet? Det kunde väl bara sluta i katastrof? Alltså prokrastinerade jag. Och sen prokrastinerade jag lite till. Men till slut tänkte jag att "skärp dig kvinna! Är du en mesig mus eller en rejäl tant med skinn på näsan?!" - och då fanns ju inget annat att göra än att med viss självövervinnelse sätta saxen i det där stickade. Först hade jag ju sytt med väldigt korta stygn, enligt instruktion. Man är väl inte helt galen heller. 

Men jag klippte och vek och stickade kantband och det hela blev prydligt och fint. Sen gick maken och jag till Bernts och köpte knappar. Maken förstår inte riktigt att det kan ta så lång tid att välja knappar, men det gör det faktiskt. Jag råkade i samspråk med en annan kvinna som också stod där och grubblade och valde mellan mörkbruna och lite så där svartgråa knappar. När hon frågade vad jag tyckte kunde jag ju raskt peka på den optimala knappen - men varför är det så mycket lättare att välja till andra än till sig själv? Nu sitter det dock bruna knappar i min kofta, så nu är jag beredd när man behöver klä sig i fluffkofta och det känns ju bra. Dock finns det ingen bild på knapparna, men man får helt enkelt tänka sig dem.

Jag har stickat bin också. Dessa halvvantar hade man kunnat klippa i hur mycket som helst om det hade behövts eftersom de är stickade i shetlandsull. Nu behövdes dock inte det, men stickade är de och de flyger just nu iväg till England där det är tänkt att de ska bo framöver. 

Så ja, sticklusten är tillbaka och det känns tryggt och bra. Just nu går jag och väntar på att PetiteKnit ska släppa sitt mönster på en Arantröja i vuxenstorlek, för jag undrar om det inte är så att mitt liv liksom inte känns helt fullbordat om jag inte har en sån tröja? Om inte annat så kunde det ju vara roligt att sticka i den tekniken, för det ligger onekligen en bit utanför min comfort zone. Jag har stickat en del mönster från henne (Friday Sweater till exempel) och jag gillar dem, hon är duktig på att konstruera basplagg med lite oväntade men väldesignade detaljer. Inte så mycket shetlandsull kanske och ingen mönsterstickning, men bra grejer!

Medan jag väntar stickar jag raggsockor. Jag brukar ju sticka tunna strumpor, men med tanke på hur vintern verkar bli med elpriser som mest bara åker uppåt i berg-och-dal-banan så kan man nog behöva lite raggsockor att värma fötterna med tänker jag. Fort går det också, i alla fall om man jämför med att sticka i storlek 2 och 2,5. Så det får nog bli några par sådana framöver. Bra stickning att ha att ta till när man bara vill koppla av och inte räkna och fiffla och ha det så nervöst med att klippa i alpacka.

Fast på tal om alpacka-lin så kan det ju vara så att jag behöver sticka en tröja till i sånt...kanske...när jag får tid... För det är ju så att knypplingskursen har dragit igång igen. Och då behöver man ju knyppla på sin knölsvan menar jag. Dessutom har jag ju ett julbroderi som jag knörplar på, och nu, nu är vi ju inne i september. Det är ju en rasande tur att man inte behöver slösa tid på att gå till något jobb känner jag.