Veckobokslut

Så är det dags att lägga ytterligare en vecka till handlingarna. Vi är ännu en vecka närmare Våren - för att inte tala om Sommaren! Och nu kan man väl ändå säga att det händer saker. På balkongen, till exempel, där blommar såväl små narcisser som penséer, och det, kan jag säga, gör de j-kligt rätt i. Man känner sig liksom mild och blid till sinnes när man skådar blomsterprakten.

Maken och jag har också plockat fram trädgårdsmöblerna från förvaringen under presenningen. Ännu har det inte blivit en utefika, men det ligger i pipeline, det är helt klart. Jag har också kastat mig över kirskålen som stuckit upp sitt grönskande nylle.  - Kom hit ska jag rycka huvudet av er, säger jag och är inte alls på det där humöret, "live and let live". Nä, när det gäller kirskål är jag mer av åsikten "live and let die". Och då är det jag som ska leva och kirskålen ska döden dö.

Men annars är jag en blid och vänlig person. En sån som gillar färggranna strumpor, även om jag måhända gått något över gränsen här? Ja inte vet jag, men man blir lite lätt skelögd när man skådar färgprakten och de osynkroniserade ränderna. 

När man stickat färdigt ett projekt, ja då får man såklart köpa mer garn. Det säger ju sig själv. Vad vore livet utan garn? Tomt och innehållslöst, rena öknen. Alltså åkte vi till Helsingborg, väninnan och jag.

I Helsingborg, där sken solen! Och vi hade förvisso sett fel på öppningstiden till den relativt nyöppnade garnbutiken, men sånt är ju lätt avhjälpt.

I all synnerhet är det lätt avhjälpt om man kan gå på Ebbas fik och dricka kaffe och äta  medan man väntar på att garnnirvana ska öppna sig - och jag får nog säga att de tog det där med dammsugare till en ny nivå.

Styrkta till såväl kropp som själ, gick vi sedan tillbaka till garnbutiken och dividerade om man kan sticka något i rosa ('självklart!' sa jag, 'ääähhh, jag vet inte, jag är kluven till rosa' sa väninnan som inte är så rosa av sig). Jag påtalade att det nog vore på tiden att hon tog itu med sin rosa-aversion och omfamnade färgen som ett feministiskt statement och sålunda åkte väninnan hem med rosa garn till en Sofie scarf. Själv gick jag på apelsingult. Och sen, ja sen fick det bli lite annat garn som måhända ska bli tröjor till mig närstående rara flickor.

När vi med gott samvete inte kunde inhandla mer garn tog vi en promenad ner till havet. Det var liksom så där perfekt hav:igt som man gärna ser att hav är. Och molnen seglade över himlen, vi hade garn i våra kassar och livet, det var verkligen värt att leva!

Och sen hände något märkligt. Ibland när man är ute och kör någonstans, eller traskar runt i en stad så där, och hungern ger sig till känna så har man en något naivt romantisk bild att man bara ska snava över den där pittoreska krogen, eller fantastiska caféet eller sisådär. Oftast slutar det ändå med att man hamnar på en vägkrog längs Autobahn, eller på en McDonalds - men tänk, rätt som vi strosade på i bästa samförstånd så såg vi en skylt. "Madam Mustache" stod det på skylten och jag tänkte att det var ju ett märkligt namn på en damfrisör. Men så visade det sig vara en synnerligen gammal och synnerligen trevlig restaurang, en sån där man känner att man nog är i utlandet - kanske i Danmark? eller Frankrike? Oavsett så var det alldeles väldigt trevligt och väldigt gott och dit kan jag absolut tänka mig att gå fler gånger. Bara en sån sak som att de hade kalvlever Anglaise som ett stående alternativ - man baxar av förtjusning, det gör man.

Idag har vi dock inte ätit kalvlever, nej idag har vi ätit köttbullar. Jo, för idag fick vi fint besök! Först kom Pyret och Grynet och vi lekte utomhus och sen var det dags för Pysselrummet där vi ritade massor av djur och kavlade lera och gjorde kakor, innan det var dags att bege sig upp i lägenheten igen och koka potatis och pasta och värma köttbullar och sånt, innan mamma och pappa kom och utspisades med köttbullar och gröna ärter. Kan tyckas vara en märklig kombination, men jag greps av en plötslig ruelse över att det nog vore på sin plats med lite mer grönt och tja, då var det gröna ärter som fanns i frysen. Vissa tog inte så mycket av ärterna, men mer av de rårörda lingonen och det får man göra precis som man vill tycker jag nog.

 Det är minsann inte bara kirskålen som levt upp, det är har drällt av glada studenter i kvarteret hela dagen också. - Mormor, de låter mycket, studenterna, sa Grynet när vi var ute i trädgården. - Men på natten, då måste de ju vara tysta, för annars kan man inte sova, funderade Grynet vidare. Mormor, hon tänkte att Grynet, hon är minsann mäkta klok, hon. Tyvärr är dock inte studenterna lika kloka.

Men lite sådär, det är var veckan haft att bjuda på. Jo, just det, jag håller på att starta ett nytt knypplingsprojekt också. Dock utan minsta lilla svan, så då kanske det kan gå bra?

Dags för lite jubelfanfar!

 Loppan och jag var nyss ute på en liten promenad och tittade på våren. Den 13 april ett annat år, ja då hade maken och jag inte tid med några promenader, då hade vi nyss påbörjat slutspurten med att bli föräldrar för första gången.

Och vilket barn det blev! En alldeles utomordentlig dotter - även om det kanske inte direkt blev något handbollsproffs av henne, vilket man kan förledas att tro av bilden. Såvitt jag kommer ihåg inskränkte sig hennes handbollskarriär till en enda match i ett flicklag och sen var det slut med det.

Hon är dock så himla bra på så många andra sätt, och den allra bästa dotter man kan önska sig! Så grattis på dig kära dotter, hoppas du har överösts med grattisrop och paket i långa banor idag!

Påskkärringarnas tid är förbi

 För det här året i alla fall. Det har varit en på alla sätt bra påsk! Solen har behagat komma fram, så till den milda grad att vitsipporna, uppmuntrade av all denna plötsliga solvärme har poppat som popcorn ur marken.

Men först var det vi som poppade iväg till syrran på påskafton för vin och prat och vovvar och god mat. Eller vänta nu, före all mat och vin och sånt insåg maken och jag att det nog vore förnuftigt med lite preventivt motionerande. Alltså tog vi Loppan med oss och åkte ut till Bjärred och promenerade längs havet. Där finns det en himla massa stora fina hus att titta på, och jag tycker att de är jättefina - men jag är så nöjd med att numera bo i en precis lagom stor lägenhet centralt i Lund. Jag vill inte ha många hundra kvadratmeter att hålla reda på, ingen jätteträdgård att sköta, inga enorma tak att lägga om eller dränering att byta - jag är så nöjd med att promenera längs med havet med maken och Loppan och tänka att var sak, det har sin tid. 

När vi gått precis lagom långt och tittat på alla hus innan Bjärred tog slut, ja då vände vi och promenerade tillbaka. Och då blev det en glass, eftersom vi parkerat så listigt i närheten av glasskiosken. Årets första - men troligtvis inte årets sista. Dock höll det inte på att bli någon "första" för jag hamnade bakom ett större sällskap i glasskön som inte kunde bestämma sig för om det var kulglass - och i så fall vilka smaker? - eller mjukglass - och i så fall vilken topping? - eller om man skulle ha i bägare eller strut? Jag övervägde om jag skulle blanda mig i diskussionen på ett diktatoriskt sätt och peka med hela handen, men kom fram till att det förmodligen inte hade gjort processen kortare. 

Sen var det så småningom dags att promenera hem till syrran, där vi utspisades på det mest förträffliga sätt med god mat och gott vin och Enya tyckte att var var hennes vin, vavava? Men så roligt som att ha en yster unghund som trattat i sig vin, det skulle vi ändå inte ha. Men alla blev nöjda, hundar såväl som människor och alldeles väldigt mätta och belåtna tog vi sedan bussen hem igen.

Och tänk - dagen därpå, då sken solen igen! Efter att faktiskt ha skurat balkongen så att den är  städad och klar kände jag att det var dags för en ny rejäl promenad, men kanske lite mer rough sådär. Lite mer macho, ut och bana ospårad mark, hugga sig fram med en machete - inte så mycket finflanerande direkt. Maken, han var inte på machete-humör, så han stannade hemma medan Loppan och jag drog iväg ut i naturen. Och faktiskt hade vi ingen machete vi heller, men lite vildmarksliv blev det allt ändå. Det var lera! Spår efter militärfordon som fräst fram! Komockor i överflöd!

Och överallt flödade solen och det var helt enkelt gott att leva. Loppan badade i bäcken. Sen rullade hon sig i en eller annan komocka, trots mina förmaningar om vad detta skulle leda till, nämligen en dusch när vi kom hem. Jag såg att Loppan tänkte att 'äsch, tanten börjar bli gammal, det har hon glömt tills vi kommer hem, jag tar risken'.

Vi såg en vitsippa, ja ett litet gäng faktiskt. Och vi traskade hit, och vi traskade dit, och sen var det dags att åka hem igen, impregnerade med en omisskännelig doft av vår och lera och komocka. Loppan blev vederbörligen duschad, hur onödigt hon än tyckte att det var, och mina kängor fick sig också en omgång med galltvål och tvättsvamp. De hade något färre synpunkter på det hela än den lilla terriern.

Efter all denna aktivitet kunde man ju tro att måndagen skulle gå mer i lättjans tecken. Fel, fel, fel! Här har veckohandlats mat! Jag har bakat citronkaka och äppelmazarinrutor! Syrran och jag har tagit alla tre hundarna och traskat runt i ännu mer natur komplett med fikapaus! Maken och jag har druckit vin med en granne!

Nu sänker sig dock friden. Man är full av frisk luft och vårsol. Såväl maken som Loppan småsnarkar i min närhet och själv börjar jag planera för lite kvällste och kanske en sån där äpplemazarinruta. En utmärkt påskhelg på alla sätt och vis har det varit.

Långfredag

 Ingen kan med bästa vilja i världen kalla mig 'lång'. Liten, men naggande god, det är så jag i all blygsamhet ser mig. Men å andra sidan, nu är det ju inte jag som är lång, utan fredagen. Får väl säga att den känns väl ungefär lika lång som de flesta fredagar, hittills i alla fall. Från köket sprider sig doften av nybakt bröd, och maken har varit ute och sniffat och uppskattande utropat att det luktar gott! Han får dock vänta lite till, så att det hinner svalna, men det blir nybakt bröd till lunchen och det är ju aldrig fel.

I påskriset hänger något som kanske ska föreställa en påskkyckling? Tja någon form av färglad pippifågel är det, och det muntrar ju alltid upp! Nu är ju påsken här! Blir nog inget Blåkulla för oss, men själva helgen har ändå inletts på utmärkt sätt med en skärtorsdagsskogspromenad med hundar, fika och god vän. Jag kan säga att det sjöd av vårkänslor och sprangs på ystra tassar - ja vissa blev rentav så våryra att de fräste ner i dammen och tog sig ett dopp. Vi andra, som är mer sansade, drack kaffe och åt kanelbulle.

Ett stickprojekt i lejongult har färdigställts och blockats, och ett par randiga strumpor är på upploppet. De är i en färgkombination som till och med jag hickar till inför, trots att jag ju är av tron att ju mer kulörta strumpor man har, ju bättre är det.

Så det kändes som att det var absolut hög tid att köpa ett nytt stickmönster och vad kan väl passa bättre då än en kofta som heter Champagne cardigan? Det  känns som så jag. Garn har jag inte köpt än, men jag sitter här och spekulerar på att om jag stickar den i chokladbrunt, då har jag ju täckt in en stor del av den livsuppehållande kostcirkeln, både choklad och champagne, vad mer kan man önska sig?

Sen, när jag ändå var på gång så beställde jag lite 3-trådig svensk ull också. Det ska bli fler extravarma vantar är planen, för även om våren väl är på intågande som kommer det så småningom bistrare tider. En härva skulle jag ha var tanken. Men så reades det ut just det här garnet...så då blev det fyra härvor i olika kulörer. Varma vantar, det behövs minsann alltid. Fast förhoppningsvis inte så länge till, och sedan får det gärna dröja ett bra tag.

 

Å ena sidan - men å andra sidan

Jag känner mig kluven. Förvisso har solen gjort en efterlängtad comeback. I ett par dagar nu har den lyst över oss och man känner hur det liksom spritter till av vårkänslor inom en. Dock spritter det av andra anledningar, nämligen av köldrysningar, när man sticker näsan utanför dörren, för solstrålar eller ej; det är fortfarande kallt. Yllevantarkallt och inte bara yllevantar, man vill linda in hela sig i värmande tåtar.

Då är det ju himla bra att man har sin Moby Sweater som jag ju blev färdig med någon gång nu i vintras. Jag är mäkta nöjd med tröjan, den är varm och gosig och jag tycker att den blev precis som jag önskat den; och full av flätor och rutor och andra mönster.

Så visst är det härligt att man kan lufta sin Moby Sweater, det är det. Men ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog tänka mig att stoppa undan den nu för att ta fram den nästa vinter igen. Nu vill jag ha vårjacka! Inga, och i alla fall väldigt tunna vantar! Inga koftor, inga halsdukar, no nothing helt enkelt. Ja missförstå mig inte nu, jag vill inte knalla runt i bara mässingen, ånej, så roligt ska vi inte ha det.  Men hur märkligt det ändå känns att höra mig säga det så vill jag ändå framhålla att, nu, nu är det inte yllets tid. 

Fast ska jag vara lite desillusionerad, så tror jag att än är det inte dags att stoppa undan ylleplaggen. Än har jag inte sett någon blåsippa ute i backarna som sagt att nu är det vår - och dessutom var det väl någon i visan som då påpekade att ånej, hold your horses - än får man ha både strumpor och skor. Och sin Moby Sweater således.

Kan man lita på män med illröd mustasch?

 Efter de senaste dagarnas syndaflod blev man ju positivt överraskad av att solen tittade fram. Graderna var inte överväldigande många, men det spratt ändå lite i vårkänslorna.

Maken och jag rantade iväg på stan och handlade makrill och lite annat av livets nödtorft och sen kände jag ett obetvingligt sug efter att äntligen trycka ner några små penséer i balkonglådorna. Penséerna köpte jag redan igår, men sen tänkte jag lite lagom ordentligt sådär att "man ska först städa av balkongen och sen får man plantera penséer". Men vem vill städa balkong när det illregnar och är kallt? Inte jag. Men så imorse kom jag på att jag kommer ju i alla fall att spilla jord när blommorna ska ner i lådorna, så då är det väl lika bra att plantera först och städa sedan? "Så genialiskt tänkt!" sa jag beundrande till mig själv. Nu är de små penséerna i jorden och balkongen är fortfarande ostädad. Det kommer fler dagar till sånt tänker jag.

Jag har i alla fall påskpyntat lite, det måste väl ändå räknas mig till godo? När allt var klart kände jag att det var dags att ta Loppan och passa på att njuta av en solig promenad - för vem vet hur länge detta saliga tillstånd varar?

Alltså tog vi hissen ner och knallade ut på gatan - mitt in i en hoper överglada studenter. Min avsikt var att bara traska vidare, ända tills jag hörde någon uttala sig så himmelsskriande dumt att det inte gick att låta det passera; "det där är en schnauzer" sa en manlig röst och lät tvärsäker. Jag vände mig om och tittade på den unge mannen. Han hade basker på huvudet och påmålade illröda ögonbryn och en rejäl påmålad mustasch i samma illröda kulör. Ögonen var tämligen glansiga och han såg ut att ha något svårt att fokusera.

- Min unge man, sa jag till honom och hans likaledes utklädda dam av fransk apparition, - detta är absolut ingen schnauzer, hur kan du tro det?! Den unge mannen såg förvånad ut och sa att han trodde att han kunde de flesta hundraser. - Så vad är det då? Jag upplyste dem om att Loppan, hon är en australisk terrier och inget annat och både den unge mannen och hans kvinnliga sällskap såg ut som om de tänkte "terrier? jaha minsann" men sen utbrast de i hur himla gullig Loppan var och fick de hälsa på henne? - Nu har du lärt dig något, sa jag innan vi tog farväl. - Gå nu hem och läs på om australiska terriers så att du inte gör om samma misstag igen.

Sen vandrade Loppan och jag vidare genom Lundagård och upp genom Gamla Kirurgen, förbi det gamla biskopshuset och vidare genom Hyphoffska lyckan innan vi sneddade genom Botan på vägen hem. Överallt blommade det så blått och vackert och man kände att man nog kunde ha lite överseende med schnauzersnacket ändå. De kände ju ändå igen en gullig hund när de såg en.

En sån här. Gullig - men ingen schnauzer.

Efterlängtat besök

Tisdagen var en inte en riktig höjdardag, i alla fall inte om man är en liten raggig australisk terrier. Matte hade bokat in ett besök hos veterinären. Gaddarna skulle ses över, tandsten skulle tas bort, vaccination skulle göras. Så matte fick gå upp alldeles orimligt tidigt, Loppan fick ingen frukost och sen åkte vi till veterinären. Veterinären fick inte titta i Loppans mun, komma där och vara närgången när man inte är presenterade?! Tack, men nej tack, sa Loppan. - Gör inget, sa veterinären, - vi ska ändå söva henne och röntga gebisset så vi tar det senare och sen kan du matte komma och betala en rejäl summa pengar och så är det klart. 

Förutom då att veterinären ringde efter ett tag och sa att ja, jo, det var nog så bra och den där tandborstningen som vi kämpar med den hade nog gjort nytta - men Loppan hade råkat ut för ett trauma och hade en rejäl fraktur på en tand som måste tas bort. Matte fick omedelbart akut dåligt samvete för att hon inget märkt, men sa att det är väl klart att tanden ska bort, kosta vad det kosta vill. Och kostar, det gör det - men vid trauman rycker ändå försäkringsbolaget ut och hostar upp en liten del. Ganska liten, men man ska inte skåda utbetalt försäkringsbelopp i munnen, som det gamla ordspråket säger.

Sen fick matte hämta en tilltufsad Loppa som var trött och hela pälsen bara spretade och livet -det var inget roligt alls. Ända tills vi kom hem - jo för där fanns ju Kickan! och Kickans föräldrar. Och Kickan, hon ryckte genast ut och klappade så fint, så fint på en trött liten terrier.

Sen tog Loppan igen sig, och det var fullt program för oss övriga. Mat skulle ätas! Teckningar skulle målas! Resväskor skulle köras! Runt, runt. Jag såg hur maken kastade en beräknande blick på Kickan - tänk om man skulle stoppa på henne mobilen, ens stegräknarapp hade stuckit iväg till oanade höjder! Sen insåg väl maken ändå att det kanske vore ett himmelsskriande fusk, så det blev inget av med det.

Sen tyckte Kickans mamma att det var läggdags. Det tyckte inte Kickan. Ånej, när alla satt och skrattade så de tjöt åt vad som stod i pärmen från pappas barndomsår som farmor hittat nere i pysselrummet, ja då ville hon vara med om det roliga så klart! Men till slut ramlade alla i säng och sen, dan därpå, ja då rände Kickans pappa och mamma iväg på spa. Vi vinkade raskt farväl och sen var det full sysselsättning!

Kickan och farfar pärlade armband och halsband så det stod härliga till! Klart man vill ha extremiteterna fullhängda med tjusiga pärlor, det begriper ju vem som helst.

Lite frisk luft ska väl ändå till och eftersom det (nästan) inte regnade tänkte farmor och farfar att en promenad till Stadsparken för att titta på änderna, det är ju ändå ett väl beprövat koncept, ända sedan farmor var en liten tös, faktiskt. Då var det ju först så att man skulle aptera ett styck barnbarn i en vagn och efter lite kallsvettiga brottningsmatcher med sagda vagn kunde vi traska iväg. Men alltså, måste man ha svart bälte i barnvagnsmetodik för att klämma ner ett styck barnbarn i en vagn av modernt snitt? Herregud så mycket mojänger som skulle grejas med. Kickan tog det dock med knusende ro, och sen tittade hon högtidligt på änderna som trodde att de skulle få mat. Eftersom farmor totalt glömt havregrynen blev det inget med det. Däremot hade farmor kommit ihåg extrablöja, torkdukar, vatten och aprikoser om ett plötsligt behov skulle uppstå. Det gjorde det inte, och änderna fnös åt såväl blöjor som aprikoser. Tror jag - de erbjöds inget av ovanstående.

Sen var det ändå dags att gå hem igen. Det var ju mer som stod på programmet! Klappa Loppan till exempel. Sätta pärlor i pärlplattan. Rita lite till. Äta middag - som av en lycklig slump visade sig vara pasta, köttbullar och knäckebröd. Delikat! sa Kickan. Vi skickade en förfråga till mamma och pappa om de fick lika god mat, och de sa att de var alls inte missnöjda. Det var ju bra, men vi tror ändå att vi drog det längsta strået.

Sen var det dags för pyjamas, nappen och Katten - och lite Babblarna på tv. En bra avslutning på en väldigt bra dag! Och sen drog sig Kickan och farmor tillbaka för natten, även om farmor fuskade lite och låg och läste tidningen när Kickan somnat (som farmor inte hunnit med tidigare på dagen, det är fullt ös när man har en liten knatte i hemmet).

Det kom ett sms från mamma; hoppas det går bra att få Kickan att somna?! Farmor kunde bums skicka ett lugnande foto på ett djupt sovande barn. Och sen, sen sov Kickan och farmor och Loppan och farfar så småningom. Även om farfar höll på att fotas ur sängen vid något tillfälle av ett barnbarn på tvären. De är märkligt starka i benen de där små krabaterna!

Sen var det morgon och dags för frukost och Kickan lärde sig att det är gott med müsli. Hennes pappa hade sagt att det gick så bra med yoghurt utan något på, men den lätte gick inte Kickan på. Ånej, om farfar hade müsli på sin yoghurt, ja då skulle hon också ha på sin. Basta! Så jag tror nog att det får köpas lite müsli hemmavid framöver.

Sen pysslade vi lite till och sorterade knappar och hällde pärlor i burkar och sen kom mamma och pappa och hämtade sin Kicka. De var nöjda med sitt spa:ande, det var de - men jag tror att de var minst lika nöjda med att få träffa sin lilla tös igen. Efter lite lunch åkte de hemåt igen och tystnaden sänkte sig över vårt hem. Vilsamt, jovisst - men tomt ändå efter en sån där liten fröken som sjunger och dansar och klappar Loppan och ritar och pärlar. Det är ju märkligt ändå, att just vi har lyckats få tre så rara och roliga flickor till barnbarn!