Efter de senaste dagarnas syndaflod blev man ju positivt överraskad av att solen tittade fram. Graderna var inte överväldigande många, men det spratt ändå lite i vårkänslorna.
Maken och jag rantade iväg på stan och handlade makrill och lite annat av livets nödtorft och sen kände jag ett obetvingligt sug efter att äntligen trycka ner några små penséer i balkonglådorna. Penséerna köpte jag redan igår, men sen tänkte jag lite lagom ordentligt sådär att "man ska först städa av balkongen och sen får man plantera penséer". Men vem vill städa balkong när det illregnar och är kallt? Inte jag. Men så imorse kom jag på att jag kommer ju i alla fall att spilla jord när blommorna ska ner i lådorna, så då är det väl lika bra att plantera först och städa sedan? "Så genialiskt tänkt!" sa jag beundrande till mig själv. Nu är de små penséerna i jorden och balkongen är fortfarande ostädad. Det kommer fler dagar till sånt tänker jag.
Jag har i alla fall påskpyntat lite, det måste väl ändå räknas mig till godo? När allt var klart kände jag att det var dags att ta Loppan och passa på att njuta av en solig promenad - för vem vet hur länge detta saliga tillstånd varar?
Alltså tog vi hissen ner och knallade ut på gatan - mitt in i en hoper överglada studenter. Min avsikt var att bara traska vidare, ända tills jag hörde någon uttala sig så himmelsskriande dumt att det inte gick att låta det passera; "det där är en schnauzer" sa en manlig röst och lät tvärsäker. Jag vände mig om och tittade på den unge mannen. Han hade basker på huvudet och påmålade illröda ögonbryn och en rejäl påmålad mustasch i samma illröda kulör. Ögonen var tämligen glansiga och han såg ut att ha något svårt att fokusera.
- Min unge man, sa jag till honom och hans likaledes utklädda dam av fransk apparition, - detta är absolut ingen schnauzer, hur kan du tro det?! Den unge mannen såg förvånad ut och sa att han trodde att han kunde de flesta hundraser. - Så vad är det då? Jag upplyste dem om att Loppan, hon är en australisk terrier och inget annat och både den unge mannen och hans kvinnliga sällskap såg ut som om de tänkte "terrier? jaha minsann" men sen utbrast de i hur himla gullig Loppan var och fick de hälsa på henne? - Nu har du lärt dig något, sa jag innan vi tog farväl. - Gå nu hem och läs på om australiska terriers så att du inte gör om samma misstag igen.
Sen vandrade Loppan och jag vidare genom Lundagård och upp genom Gamla Kirurgen, förbi det gamla biskopshuset och vidare genom Hyphoffska lyckan innan vi sneddade genom Botan på vägen hem. Överallt blommade det så blått och vackert och man kände att man nog kunde ha lite överseende med schnauzersnacket ändå. De kände ju ändå igen en gullig hund när de såg en.
En sån här. Gullig - men ingen schnauzer.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.