För det här året i alla fall. Det har varit en på alla sätt bra påsk! Solen har behagat komma fram, så till den milda grad att vitsipporna, uppmuntrade av all denna plötsliga solvärme har poppat som popcorn ur marken.
Men först var det vi som poppade iväg till syrran på påskafton för vin och prat och vovvar och god mat. Eller vänta nu, före all mat och vin och sånt insåg maken och jag att det nog vore förnuftigt med lite preventivt motionerande. Alltså tog vi Loppan med oss och åkte ut till Bjärred och promenerade längs havet. Där finns det en himla massa stora fina hus att titta på, och jag tycker att de är jättefina - men jag är så nöjd med att numera bo i en precis lagom stor lägenhet centralt i Lund. Jag vill inte ha många hundra kvadratmeter att hålla reda på, ingen jätteträdgård att sköta, inga enorma tak att lägga om eller dränering att byta - jag är så nöjd med att promenera längs med havet med maken och Loppan och tänka att var sak, det har sin tid.
När vi gått precis lagom långt och tittat på alla hus innan Bjärred tog slut, ja då vände vi och promenerade tillbaka. Och då blev det en glass, eftersom vi parkerat så listigt i närheten av glasskiosken. Årets första - men troligtvis inte årets sista. Dock höll det inte på att bli någon "första" för jag hamnade bakom ett större sällskap i glasskön som inte kunde bestämma sig för om det var kulglass - och i så fall vilka smaker? - eller mjukglass - och i så fall vilken topping? - eller om man skulle ha i bägare eller strut? Jag övervägde om jag skulle blanda mig i diskussionen på ett diktatoriskt sätt och peka med hela handen, men kom fram till att det förmodligen inte hade gjort processen kortare.
Sen var det så småningom dags att promenera hem till syrran, där vi utspisades på det mest förträffliga sätt med god mat och gott vin och Enya tyckte att var var hennes vin, vavava? Men så roligt som att ha en yster unghund som trattat i sig vin, det skulle vi ändå inte ha. Men alla blev nöjda, hundar såväl som människor och alldeles väldigt mätta och belåtna tog vi sedan bussen hem igen.
Och tänk - dagen därpå, då sken solen igen! Efter att faktiskt ha skurat balkongen så att den är städad och klar kände jag att det var dags för en ny rejäl promenad, men kanske lite mer rough sådär. Lite mer macho, ut och bana ospårad mark, hugga sig fram med en machete - inte så mycket finflanerande direkt. Maken, han var inte på machete-humör, så han stannade hemma medan Loppan och jag drog iväg ut i naturen. Och faktiskt hade vi ingen machete vi heller, men lite vildmarksliv blev det allt ändå. Det var lera! Spår efter militärfordon som fräst fram! Komockor i överflöd!
Och överallt flödade solen och det var helt enkelt gott att leva. Loppan badade i bäcken. Sen rullade hon sig i en eller annan komocka, trots mina förmaningar om vad detta skulle leda till, nämligen en dusch när vi kom hem. Jag såg att Loppan tänkte att 'äsch, tanten börjar bli gammal, det har hon glömt tills vi kommer hem, jag tar risken'.
Vi såg en vitsippa, ja ett litet gäng faktiskt. Och vi traskade hit, och vi traskade dit, och sen var det dags att åka hem igen, impregnerade med en omisskännelig doft av vår och lera och komocka. Loppan blev vederbörligen duschad, hur onödigt hon än tyckte att det var, och mina kängor fick sig också en omgång med galltvål och tvättsvamp. De hade något färre synpunkter på det hela än den lilla terriern.
Efter all denna aktivitet kunde man ju tro att måndagen skulle gå mer i lättjans tecken. Fel, fel, fel! Här har veckohandlats mat! Jag har bakat citronkaka och äppelmazarinrutor! Syrran och jag har tagit alla tre hundarna och traskat runt i ännu mer natur komplett med fikapaus! Maken och jag har druckit vin med en granne!
Nu sänker sig dock friden. Man är full av frisk luft och vårsol. Såväl maken som Loppan småsnarkar i min närhet och själv börjar jag planera för lite kvällste och kanske en sån där äpplemazarinruta. En utmärkt påskhelg på alla sätt och vis har det varit.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.