Inte konstigt att man kan bli lite trött

 Loppan, maken och jag åkte till Halmstad, det var ju mycket som skulle hinnas med! Lilla Knyttet skulle få sina välkomstpresenter, Kickan som nyss fyllt hela 2 år skulle få sina presenter och rent allmänt skulle vi umgås och ha det trevligt!

När vi kom sov Knyttet gott i mammas bärsjal, så Kickan fick hjälpa till att öppna alla presenterna. Eftersom Knyttet har den farmor hon har, var det mycket stickat - koftor och mössa och byxor och klänning. Något var virkat; 2 stora kaniner, en till Kickan och en till Knyttet. Farfar bidrog såklart med en bok som handlade om Bebbe som plaskar. Vatten, det är roligt det, så Kickan har redan läst boken flera gånger och det är ju bra för då kan hon läsa för Knyttet sedan. Själv fick Kickan också en bok som hunden som (inte) hette Stopp, också fick hon en vattenleksak som var mycket rolig. Egentligen en uteleksak, men med tanke på det med förlov sagt pissiga vädret så höll vi oss inomhus. Gjorde alls inget! Kickan körde runt med båten, lastade containern, snurrade på vattenhjulet och lilla flodhästen fick åka rutschkana ner för rampen. Kickans och Knyttets mamma sa att om det är så roligt nu, hur roligt blir det inte sedan när den är fylld med vatten? Nästan så man blev sugen att fylla i vatten... men sen sa det sunda förnuftet att det kanske ändå inte var en så bra idé. Ibland är det lite småtråkigt att vara gammal och förnuftig.

Syrran hade sytt ett fint lapptäcke till Knyttet, precis som Kickan fått när hon var liten och inte så stor som hon är nu. Kickans docka fick också ett täcke, men här tänker vi utanför boxen. Räckte precis till Kickan, minsann. 

Eftersom det fyllts år, så blev det finfika! Rulltårta med flaggor, hallon och grädde. Det fanns också ett mycket fint sugrör som sonen demonstrerade för oss. Kickan åt rulltårta med stor entusiasm och viftade med flaggan som sig bör när det är födelsedagskalas.

Emellanåt vaknade Knyttet till och spanade in farmor och farfar, innan hon tog sig en tupplur till. Hon fick ingen rulltårta, men det går ingen nöd på henne! Hon hade gått upp 6 hg på 3 veckor och det är bra jobbat minsann. Då får man så runda goa kinder som en fjollig farmor bara vill nypa lite i, även om hon behärskar sig rätt så bra. Man vet ju aldrig om barnbarnen växer upp och nyper tillbaks, menar jag.

Emellanåt spruttade vädret till sig och då ville Kickan gå ut och "gunga lite". Detta var en kod, och betydde egentligen "gunga mycket". Och har man fått en gungställning i present, ja då vill man såklart gunga rejält!

Vad är det nu som farfar, Kickan och Knyttet tittar så intresserat på? Jo, det skulle ju möbleras om lite, så bokhyllorna skulle ner i källaren. Knyttet måste ju så småningom få ett eget rum. Tänk att sonen nu, vår lille lintott till illbatting, lite som vår egen Emil i Lönneberga, nu är tvåbarnsfar! Hur fort gick inte det? Ska det gå så här fort, ja blir man väl snart morfarsmor och mormorsmor - för att inte tala om att maken blir morfarsfar och farfarsfar!

Medan sonen och sonhustrun jobbade, slet och bar och skruvade och hade sig så spelade Kickan och jag fotbollsspel. Ingen av oss hade så mycket hum om reglerna och vissa hade lite svårt att nå upp - men vi spelade med stor entusiasm och jublade så fort det blev mål. Regelmässiga eller ej.

Ja det var full aktivitet hela tiden! Loppan skulle lekas med, man skulle göra pasta av lera (inte visste jag att en vitlökspress har ett sånt brett användningsområde), och klistermärken skulle klistras och flyttas och under tiden ägnade sig Knyttet åt sånt som knytten gör; sover och äter. Ja och bajsar lite också, om vi nu ska vara helt transparanta.

Sen tyckte farmor att det vore roligt att ha ett foto på hela familjen. Fast först måste ju Kickan "gunga lite" och under tiden ville ju Loppan också hälsa på den där lilla nya; och jag måste säga att Loppan är en fantastisk hund att ha i närheten av barn. Snäll och rar och lektålig och nuförtiden tuggar hon inte (lika ofta i alla fall) i sig en eller annan leksak. Fast osvuret är bäst, får man väl ändå säga.

I en paus i gungandet fick farmor ändå taget något familjefoto, och sen var det dags att vinka farväl efter ett par aktiva och roliga dagar och åka hem till Skåne igen - men vi hoppas att vi ses snart igen!

Ett historiskt uppdrag i spänstens tecken

 Kulturen behövde hjälp, och då rycker såklart Grynet och Pyret ut. Årets historiska uppdrag gällde gymnastikens fader, nämligen Per Henrik Ling som ju faktiskt bott i ett av husen på området. Och gäller det spänst och styrka, ja då kan man inte få bättre hjälpredor än dessa flickor. Vi möttes av en trupp gymnaster från 1923 iförda tjusiga gympadräker utan minsta lilla elastan inblandat.

Men vad bestod då uppdraget i? Jo, att komma på vad Lings hemliga formel var för att man skulle få ett långt och friskt liv! Och det vill väl alla ha? Utanför Lings gula hus fick gymnasterna reda på att det kunde vara så att Dr. Södergran, han kunde sitta inne på svaret! Alltså ilade hela flocken till Dr. Södergran som delade ut kartor och berättade att om man kunde utföra sina uppdrag på fyra olika stationer, ja då fick man fyra nyckelord - och fick man det, ja då kunde man komma tillbaka till honom och berätta.

Grynet och Pyret kilade raskt bort till fäktmästare Kålhuvud, där de först fick lära sig rätt position och hur man gjorde utfall, och sedan fick de med en riktig värja fäktas med fäktmästaren. Historiskt mycket korrekt, ty Ling, han var ju fäktmästare vid Lunds Universitet back in the days. Båda flickorna fäktades med schwung och fick därför första ordet; fokus. 

Sen gick vi till en annan station där man fick vifta med färgranna band, gå på balansbana, klättra på ribbstolar och lyfta jättetunga tyngder, vilket såklart båda flickorna klarade galant. Är man både stark och smidig, ja då är det ju lätt som en plätt! Här var ordet rörelse.

Nästa station, ja det var i trädgården vid Thomanderska huset. Där fick man göra både 'armarna uppåt sträck', böja på ryggen och prova på rockring, vilket i synnerhet Pyret fixade med ackuratess! Mormor fick lära sig utgångspositionen i tänkarställningen, och tänk så bra man tänkte då! Mormor tänkte raskt "glass" och det var väl en bra tanke? Ordet här var återhämtning. 

Sen var det bara en station kvar. Där fick flickorna lära sig att vika en pappersbåt, och om den flöt, ja då fick man det fjärde ordet. Flickornas båtar flöt hur bra som helst, så därför vet vi att det fjärde ordet, det var harmoni.

Nu hade vi ju alla orden, så nu visste vi vad som var Lings hemliga trick för att man skulle få ett långt och frisk liv; man skulle hitta en harmoni mellan rörelse och återhämtning, man skulle vara fokuserad i det man gjorde. Så nu vet vi det, och nu gäller det bara att leva upp till det här!

Men först gick vi till doktor Södergran och flickorna rapporterade vad de kommit fram till. Dr Södergran tyckte att de varit väldigt duktiga och de fick diplom och en kola, övervakade av själve Per Henrik Ling.

Och eftersom nu mormor varit så duktig och tränat på första tänkarpositionen och därmed tänkt en bra tanke om glass, ja sen gick vi och åt just det. Det är man väl värd när man utfört ett historisk uppdrag!

Veckan som gick

 Jag har kommit till en insikt. Kanske inte så oerhört revolutionerande eller världsomvälvande, men även små insikter är ju ändå något. Insikten är denna; om jag inte bloggar om vad jag gjort, så ekar det tomt därinne i huvudet när jag funderar på "vad gjorde jag i onsdags?". Eller till och med "vad gjorde jag igår". Nu är det kanske inte direkt livsavgörande att komma ihåg vad man gjort hela tiden, men det är ju ändå så som det står i dikten att Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet. Inte vill man vakna upp så där på sluttampen och tänka "livet?! har jag haft ett sånt?".

Så vad har jag då ägnat livet åt denna veckan, förutom det där vanliga; sticka, ranta runt med Loppan, prata med maken?

Vi har till exempel städat taklamporna. Detta sker inte alltför ofta, men när ljuset kämpar sig fram genom en grå matta och flugliken hopas i plafonderna, då är det dags. Maken fick stå på stegen, och jag stod nedanför och sa kloka saker i stil med "var försiktig, hörredu". Vi har en klar och definierad arbetsordning. Plafonden i hallen visade sig synnerligen motsträvig, men då ryckte svärsonen ut och stod på stege och skruvade ner, så nu lyser alla watt så klart och fint som man kan önska.

Det har regnat en hel del, och då kan man ju läsa lite. Lektioner i kemi, det kan ju låta nästan skrämmande dystert och svårbegripligt - men då tar man fel. Maken till bra bok! Ibland tuggade man fradga av upprördhet å kvinnlighetens vägnar, ibland skrattade man så att tårarna rann. Ganska ofta skrattade man och tänkte att varför döper man alltför sällan hundar till Halv Sju?

Och hur var det nu med onsdagen då? Jo, traskade vi hem till syrran. Vädret var minst sagt omväxlande, och enbart för att jag tog med mig paraply och fällde upp det i början av promenaden (utan blodsutgjutelse denna gång, puh!) så klarade vi oss undan regnet. Till och med så att vi kunde sitta ute på altanen och dricka Pimms! "luta dig framåt så att du kommer med på fotot" sa jag till maken, som inser att det är inte lönt att argumentera när hustrun regisserar foton. Resultatet kanske inte blev i världsklass, men roligt hade vi! Den började det regna ändå, men det gjorde ingenting för då satt vi inne och smorde kråset med god mat. Den får man tänka sig för den kom inte med på bild, men en stämningsbild på egenodlade luktärter och ljus kan jag bjuda på.

Så greps jag av lust att brodera igen, det var ett tag sedan. En ekorre ska det bli, vi gillar ekorrar i den här familjen. Som tur var saknade jag några av färgerna, så det blev ett litet internetköp. Kanske blev det så att det i beställningen slank med något mer än de tre dockor moulinégarn som saknades. Sånt är så lätt hänt.

Igår, ja då var det fint väder och det passade ju väldigt bra eftersom vi spelade minigolf med Grynet och Pyret och deras föräldrar. Vi for fram över banan med schwung och elegans och bollarna for emellanåt åt alla håll, men ganska ofta ner i hålet ändå. Den enda av oss som klarade av att göra en spik, ja det var Pyret det. Vad månde bliva av denna lilla atlet? Såg i tidningen i dag att Linn Grant vunnit sin första seger på LPGA-toursen - ge Grynet några år till så kan nog Linn få sig en match!

Jomensåatt. Visst har jag ett liv - och vilket fint liv sedan!

Sommardagar

 Här kommer ett alldeles ostrukturerat inlägg. Inte för att jag vill påstå att alla andra inlägg är så oerhört strukturerade att de borde utnämnas till någon slags role models i bloggeriet, men någon form av röd tråd finns det ibland. Oftast av ullig natur. Eller raggig, om man nu tänker mer i Loppantermer.

Men i alla fall, nu är det sommar och dagarna glider lite behagfullt ihop. Ibland är det strålande varmt och man sitter omväxlande i trädgården och på balkongen. Sitter man på balkongen, ja då kan man avnjuta luktärterna, som såddes av egenhändigt skördade frön av yours truly. Med tanke på att jag inte direkt följt alla fina direktiv om hur man bäst sköter och omhuldar dessa varelser så är jag väldigt imponerad av att de faktiskt presterar små rosa ärtblommor av väldoftande slag. Jag har redan plockat in små buketter och enligt traditionen utropar maken då att "ska du plocka av alla blommorna, då blir det ju inga kvar!" och lika enligt traditionen informerar jag honom vänligt då om att han är en totalt luktärtinkompetent person, så det så. Luktärter gillar att bli halshuggna och skövlade säger jag. Maken ser inte övertygad ut, men själv vet jag ju att de stackars ärterna i ren desperation sprutar blommor ur sig för att det ska bli några ärter i alla fall.

Några dagar är det svalare och regnar, och då kan man på kvällspromenaden få se en regnbåge över Botan. Och med tanke på att det ska finnas guldskatter vid regnbågens slut, så borde det ju finnas två guldkistor om man bara letar lite? Kanske ändå bäst att låta bli, det uppskattas nog inte om man ger sig ut med spaden i högsta hugg i en botanisk trädgård?

Andra dagar är det jättevarmt redan på den hyfsat tidiga morgonpromenaden där värmen dallrar i solskenet och Loppans tunga hänger som en slips. Just denna morgon rände vi runt vid Höje å, och plötsligt hittade jag en ny upptrampad stig. - Här ska vi gå! utropade jag som kände mig äventyrlig och på upptäckarhumör. Loppan var inte den som var den, utan vi rände åstad. Nu tillhör jag ju den generation som är tillräckligt gammal för att ha spelat "Årsexamen i Ruskaby skola" på en uppvisning för föräldrarna någon gång annu dazumal. Själv spelade jag Johanna, en "snäll och artig flicka". Och vad lärde man sig då? Jo att "genvägar äro senvägar min käre Petter". Uppenbarligen inget som fastnade. Men efter att ha gått i närkamp med brännässlor och annat otyg så kom vi fram till den plats där jag tänkte att Loppan kunde slippa kopplet ett tag. Detta tanke reviderades snabbt när jag såg mängden av små skuttiga kaniner som sprätte runt i grönskan. Jag ville inte behöva kasta mig in i fler nässelsnår för att hala ut en Loppa som sjöd av kaninjaktslusta.

Men lite så har vi det. Inte dumt med sommar alls.

Bland platådojor och lösrumpor

 I arla morgonstunden ringde det på dörren och två dotterdöttrar dundrade in genom dörren. Loppan blev till sig av förtjusning och mormor och morfar kom inte långt efter i välkomstkommittén. Sen satte vi igång, för programmet var fullt!

Promenad skulle gås i Botan så att Loppan fick göra sitt, för sedan skulle Grynet och Pyret och vi vara borta ett tag. Medan vi ändå var där bland blommor och blader och en eller annan and och en liten gullig älling så kunde ju de i sällskapet som är både snabba, starka och viga klättra runt lite bland stockarna. Vi andra, som inte direkt ger vigheten ett (rynkigt) ansikte, vi tittade beundrande på.

För att vi säkert skulle veta var vi befann oss tog vi ett kort. Morfar och Pyret blev ärtor, och Grynet var en ananas. Mormor var fotograf och kunde därför inte vara med på bild.

Sen stärkte vi oss med lite kanelbullar och så traskade vi iväg. Vart vi skulle? Jamen, det är ju bara att läsa! Till Kulturen skulle vi, för vi skulle följa med på en Historisk Tidsresa, en som handlade om fåfänga och mode. Tre nedslag i historien hanns med; det var 1700-talet, mitten av 1800-talet och så 1970-tal. Jag tror säkert att människor varit både fåfänga och modeintresserade under andra tidsepoker också men dessa avhandlades inte denna dag.

Grynet och Pyret var mycket intresserade och vi lärde oss mycket om muscher och snörliv och lösvader och lösrumpor och puder och jättebreda kjolar under 1700-talet. Lite opraktiskt mode får man väl ändå tycka, att behöva gå på tvären när man skulle gå i trappor till exempel? Och ha varma, kliiga peruker på sig? Det borde väl vara lite mer praktiskt under andra tidsepoker? 1800-talet kom visst inte med på foto, men man hade en hel del märkligheter för sig då med, med krinoliner och annat. När vi matats med Fredrika Bremer traskade vi vidare mot 1970-talet, där vi mötte discoparet och proggarna som märkligt nog levde i kollektiv tillsammans? 1970-talet det är ju makens och min tid! Det var då vi träffades och då vi var unga, för även om Pyret ju emellanåt tvivlar på att vi varit det, så var det faktiskt så.

Det var platådojor och silverkläder och discomusik som dunkade. Det var nog inte så mycket mer praktiskt då än på 1700-talet? Annorlunda, jodå, men kanske inte så lättburet alla gånger? När proggarna och discoparet så småningom hittat någon jämvikt så avslutades det hela med allsång - och tänk, maken och jag vi kunde det mesta från Mamma Mia till Staten och Kapitalet, Michelangelo och Hanna från Arlöv så vi skrålade glatt med.  Vi förklarade också för flickorna att vi nog mest hört hemma i progg-falangen, men att vi även gillat ABBA. Hur kommersiellt det ändå ansågs på den tiden. Tävla i musik? Alltså, det var ju hög fnys-faktor på det! Höga platådojor, det hade vi inte (hade förmodligen inte kunnat gå i dem), däremot trätoffor, snickarbyxor, arbetarskjortor och sånt. Maken läste på den tiden ekonomi (det var innan han hittat den rätta arkeologiska vägen) och klädde sig i jeansjacka och trätofflor när de flesta andra ekonomistudenterna var iförda loafers och catalinajacka. Inte undra på att man föll för honom!

Efter att ha skrålat färdigt gick vi till den nya lekplatsen som precis invigts. Det var en medeltidsstad med ringmur och så var det lite landsbygd utanför med grisar och vattenhjul och massor av grejer. Lekplatsen fick med beröm godkänt och flickorna fräste runt och lekte medan morfar och jag tog igen oss en stund.

Bland annat kunde man testa att gå med en slags medeltida platådojor - då fick man hålla tungan rätt i mun! 

Allra roligast var nog ändå skovelhjulet som drev den lilla vattenströmmen. Och inte behövde man sakna vatten när Grynet och Pyret drev hjulet!

Till slut slet vi oss ändå från lekplatsen för att gå hem till Loppan. Men först gjorde vi en liten avstickare och gick och tittade på den fina rustningen som ställs ut på Kulturen nu. Båda flickorna var fascinerade av hur man klädde sig i en sån sardinburk. "Man måste ha en väpnare till hjälp" sa Grynet som är mycket beläst i historia. Man fick prova en rustningshanske också! Passformen var kanske inte den bästa för Pyret, men förmodligen gjordes inte rustningarna i storlek XS tänker jag.

Man kunde också prova på att skjuta och det var minsann svårare än man kan tro. Maken vann överlägset och själv lyckades jag på mina 5 skott få ett (1) poäng. Och att flickorna överhuvudtaget lyckades avfyra geväret som var ganska tungt och bångstyrigt, det var en prestation. Från detta finns en suddig bild. Mobilen sa förvisso till mig att jag skulle hålla den stilla, men uppenbarligen lydde jag inte detta goda råd. Men så har jag ju alltid varit lite motsträvig av mig.

Men sen traskade vi i alla fall hem, och så småningom kom dottern och svärsonen och vi satt ute och grillade och hade en väldigt trevlig kväll innan vi så småningom ramlade i säng, fulla av modeintryck och grillad dovhjortsadel. 

En mycket bra dag! Även om Loppan tyckte att det var snålt att hon fick nöja sig med lite korv när vi andra åt dovhjort.

Skenet bedrar

Man skulle lätt kunna förledas att tro att detta är en bild på ett alldeles oskyldigt paraply. Bra att ha när det regnar, men annars en tämligen oförarglig pryl, en som inte gör så mycket väsen av sig. Men då bedrar man sig!

Detta, det är ett illvilligt ting. Jag kanske inte ska gå så långt att jag ska kalla det Ondskan paraplyfierad, men nära nog.

Det började visa sin rätta natur i går kväll när vi anlände till våra kompisar labbefamiljen. När maken, Loppan och jag klev av bussen började duggregnet ta i ordentligt, det kände väl att nu, nu hade det en 5-6 minuter på sig att blöta ner oss ordentligt! Nu var vi ju rutinerat förberedda med var sitt paraply, så vi klarade oss. När vi klev in i hallen så råkade jag trycka på knappen som fäller ihop paraplydelen innan jag hunnit sansa mig, så värdinnan som välkomnande hade löpt ut i hallen blev rejält nerduschad och det är väl kanske inte det som man förväntar sig i värdinnepresent. Hoppsan! Hon tog det med jämnmod får jag ändå säga och vi serverades bubbel, mat, vin och desserter i rikt mått. En väldigt trevlig kväll hade vi och hundarna fräste runt så mycket så att Loppan mest tillbringat dagen idag med att snarka belåtet.

När det var dags att gå hem hade regnet upphört och det kändes ju positivt får jag säga. Då skulle jag trycka ihop paraplyet så att det blev litet och lagom och fick plats i handväskan - och tänk, då hoppade det på mig och gav mig en rejäl snyting på näsan! Illvilligt, det är det minsta man kan säga. Lite lätt näsblod och en viss vimmelkantighet uppstod innan paraplyet hade besegrats och vi kunde traska mot bussen. 

Idag är jag något trött (kan i och för sig bero lite mer på gott vin och god mat) och öm i näsan. Maken, han tittar förbluffat på mig och säger att jag är den enda människa han hört talas om som nästan knockat sig själv med sitt paraply. Det är ju skönt att man är unik på något sätt ändå, fast jag önskar att det vore på ett mindre smärtsamt sätt. 

Jag tror också att jag kommer att inhandla ett nyare, snällare paraply, ett som inte har en sån sadistisk läggning. För även om det ser så medgörligt ut nu, så känner jag att det bara bidar sin tid.