Tidig morgon

Planen var som följer; Huliganen och jag skulle stiga upp i arla morgonstund och fotografera i gryningstimman när solen gick upp. I alla fotoböcker står det att ljuset är som bäst då, och det vill man ju inte missa. Så vi knatade iväg ut.

Men var var den där rosenskimrande morgonen någonstans? Inte befann den sig i Lund i alla fall. Disigt, dimmigt och höstmilt.

- vi går till kyrkogården! sa jag till Huliganen. - Det är rätta stället när dimman sipprar som kalla spökfingrar längs ryggen. Förresten kände jag mig lite glåmig, så jag hade nog passat bra i ett spöklikt sällskap.

 En grind till en grav stod välkomnande på glänt...

- Här ska vi alla hamna, sa jag filosofiskt till Huliganen

- Nu tycker jag du är fjompig, sa denne prosaiske hund då, - nu tycker jag vi går hem och äter bacon och äggröra. Och då gjorde vi det.

Svampskogen - the triumph

Makens och min senaste utflykt i svampskogen var ju ingen hejdundrande succé precis. Nej tvärtom skulle man, om man var brutalt ärlig, kunna kalla den för ett totalt fiasko. Komplett odugliga som trattkantarellplockare var vi.

Ändå hör man ju om folk som plockar trattkantareller på löpande band, som lite blasé säger att "i helgen plockade vi väl en trettio liter". Detta gnagde. Vi ville också ha trattisar.

Vi la våra kloka huvuden ihop och kom fram till att vi har ju en joker i ärmen, nämligen Ellenpappan som är en skalbaggs-  och naturnisse av stora och formidabla mått. Sagt och gjort, vi enrollerade honom och Ellenbebisen till svampexpeditionen och framhöll att vi höll honom personligen ansvarig för att vi skulle komma hem med trattisar i övermått.

Vi for ut i skogen fulla av tillförsikt. Krånglade oss ur bilen och in i skogen. Men har man sett på maken! Eller snarare,  har man inte sett på maken och i all synnerhet inte sett på herr Kantarell och hans kusin fru Trattkantarell. Ingen svamp alls.

Jo, några små som såg lätt spöklika ut, men som man nog inte skulle våga sätta tänderna i.

- Jag tror det är en myt med trattkantareller, väste jag till maken. Det är säkert något i stil med jultomten, finns inte på riktigt!

- Va?! sa maken förbluffat då, finns inte jultomten?!

(nej nu ljuger jag lite, maken tror inte på jultomten)

Men Ellenpappan är gjord av ett annat och bättre trattkantarellsvirke, så han svingade sig ut i naturen med Ellenbebisen i famnen och pekade; och si, där växt minsann en liten tuva trattisar! Jag var tvungen att föreviga dem för att ha bevis.

Sen kunde minsann maken och jag också hitta trattisar - i alla fall om Ellenpappan pekade med hela handen och sa "leta här".

Ellenbebisen, hon hittade en kotte, och var lika nöjd med det. Och Huliganen, ja han hittade också trattisar. I vår korg. Och det gills inte, det talade jag minsann om för honom.

Inga trettio liter blev det (vilket maken var tacksam för när han skulle rensa dem), men nog är det en vacker syn?

 För att inte tala om den här synen: Världens bästa Ellen!

Och nu, nu blir det hjortgryta med trattkantareller. Så hinner jag faktiskt inte blogga längre.

Reklam ljuger!

När man får oväntat besök...

 ...då läser man böcker om Max potta...

...lär sig nya konster..

Inte sjutton dricker man Gevalias kaffe då!

Om man inte är den man tror - vem är man då?

Jag har ju en bild av mig själv såsom varande en typ av person. Och nu tänker jag inte på kortväxt, måhända något eldfängd, hundälskande, makeälskande, social person;  nej jag tänker på min identitet som morgonpigg. Jag har alltid varit morgonpigg, jag har alltid varit den odrägliga person som glatt kvittrar "morgonstund har guld i mund" så att resten av mänskligheten gett mig onda ögat.

Men nu har något hänt. Klockan ringer 05.30 på sitt vanliga hurtiga sätt - och tro det eller ej, jag känner ingen som helst lust att gå upp. Det spritter inte alls i skelettet. Tvärtom, jag rullar över till maken, knör in mig vid hans sida och slumrar in igen.

Efter en stund, bortåt sex, är det något som gnager (nej, det är inte maken). Det är det onda samvetet som gnager, det säger "upp med dig människa, du har en hund som vill ut! En  hund som behöver utföra sina behov, en hund som vill möta morgonen". Och ja, jag är en plikttrogen matte, så jag stånkar mig ur sängen och på väg mot badrummet. Då märker jag att jag inte alls hör det vanliga tassandet av små västgötaklor på golvet, och när jag vänder mig om ligger hunden och snarkar i sin bädd.

- Huliganen! viskar jag då. Omtänksam som jag är, vill jag ju inte väcka maken.

Huliganen snarkar obekymrat vidare. Jag böjer mig ner och klappar lite försiktigt på honom, men han grymtar bara belåtet till och drar täcket över örat. Inte förrän jag försiktigt killar honom under tassarna vacklar han ur bädden, för att omedelbart dra sig in under vitrinskåpet till ett nytt möte med Morfeus.

Efter förrättat badrumsvärv ska vi då gå ut, tänker jag mig. Jag ger mig en andlig klapp på huvudet för att jag är en sån hygglo-matte som stånkar upp i ottan för att tillfredsställa hundens behov. Här är minsann en matte som ställer upp. En samvetsgrann, omhändertagande matte av prima klass!

När jag är påpälsad, sitter då hunden vid dörren, full av iver? Nix, han sitter med hängande trötta öron på matsalsmattan och ser högst tveksam ut till det här.

- Ska jag gå ut, så ska minsann du också, säger jag bestämt då.

Så då lommar vi iväg, ut i den kylslagna morgonen. Vissa av oss piggnar då till betydligt och sprätter i de frostiga löven så att det blir som ett liten senhöstligt fyrverkeri. Det är inte jag.

Och igår kväll var maken och jag på Lunds filosoficirkel för att höra Maja Hagerman tala om "Att minnas det som aldrig funnits" - fullpackat i salen, väldigt intressant. Men även där gled jag liksom in i dimman vid något tillfälle (dock räddades jag från den offentlig nesan att snarka högt, genom att maken rådigt petade till mig i sidan när han insåg vartåt det lutade).

Så nu visar det sig att jag är såväl icke-morgonpigg som en kulturell barbar.

Identitetskrisen är ett faktum.

Enkel matematik

Inom en inte alltför avlägsen framtid fyller en liten, men naggande god, familjemedlem åtta år.

Dubbelt så gammal måste ju då den här mannen vara?

Grattis på 88-årsdagen, pappa!

Vi har vederbörligen firat födelsedagsbarnet. Huliganen genom att tigga till sig födelsedagsbarnets kaka. Jaja, alla uppvaktar vi på vårt lilla vis.

Teknikutveckling

- Nu ska jag dammsuga! sa maken hurtigt för tio minuter sedan.

Det är alldeles tyst. Maken sitter vid datorn. Jag är djupt imponerad av denna teknikutveckling, för jag förutsätter att dammsugningen på något sätt ändå försiggår. Med tankekraft eller något?

Vi gå över daggstänkta berg, tralala!

Eller, berg och berg. Och gå och gå. Och daggstänkt. tja, jag vet inte så noga.

Men maken, Huliganen och jag drog ut i naturen i alla fall. Frisk luft är aldrig fel och rätt vad det är så är man säkert insnöad och kommer ingenstans alls.

Nu har vi ju inte så många berg här i närheten. Inga alls om man nu ska vara petig. Fast vi har ju en kulle ute vid Måryd. Kulle = nästan berg. Dit far vi! sa jag bestämt och packade in make och Huligan i bilen.

När vi anlände gick vi ur bilen. Någon, vem det nu var (mitt minne sviker mig på den punkten), tappade sin mobil så det höll på att bli katastrof. Vilken dock avstyrdes av en rådig make som med många menande blickar och små försmädliga påpekanden återbördade mackapären. Någon annan gick inte ur bilen, nej man kan nog snarare beskriva det som en eruption ut över det skånska landskapet! Det sprangs åt höger... och rusades åt vänster... ännu fortare åt vänster... och utfördes lite blandade hopp-å-skutt.

Andra tog det lite lugnare. Inte så mycket rusande hit eller dit, så att säga.

Lugnt och värdigt spankulerades det runt. Begrundades landskapet. Alla var nöjda på sitt sätt. (Obs! Notera uppifrån ett skånskt berg!!)

Ända tills....

Vilket drama för en liten västgöte! Ser ni våndan? Oron? Ångesten? Här står Huliganen som en skeppsbruten vikingavätte mellan två hötappar. Hötapp A = husse. Varav följer att hötapp B = matte. Och vart ska man då gå, åt vilket håll på livets villande väg? En liten vallare vill ju ha sin flock samlad, inte utspridd på detta oorganiserade vis!

Men då kom ju en frolic in som vågmästare (på ett alldeles opolitiskt sätt, vill jag framhäva): och tja, det var frolicen som vägde över till mattes förmån. Denna gång.

Men husse är ju rätt poppis han med - inte bara hos matte.