Svampskogen - the triumph

Makens och min senaste utflykt i svampskogen var ju ingen hejdundrande succé precis. Nej tvärtom skulle man, om man var brutalt ärlig, kunna kalla den för ett totalt fiasko. Komplett odugliga som trattkantarellplockare var vi.

Ändå hör man ju om folk som plockar trattkantareller på löpande band, som lite blasé säger att "i helgen plockade vi väl en trettio liter". Detta gnagde. Vi ville också ha trattisar.

Vi la våra kloka huvuden ihop och kom fram till att vi har ju en joker i ärmen, nämligen Ellenpappan som är en skalbaggs-  och naturnisse av stora och formidabla mått. Sagt och gjort, vi enrollerade honom och Ellenbebisen till svampexpeditionen och framhöll att vi höll honom personligen ansvarig för att vi skulle komma hem med trattisar i övermått.

Vi for ut i skogen fulla av tillförsikt. Krånglade oss ur bilen och in i skogen. Men har man sett på maken! Eller snarare,  har man inte sett på maken och i all synnerhet inte sett på herr Kantarell och hans kusin fru Trattkantarell. Ingen svamp alls.

Jo, några små som såg lätt spöklika ut, men som man nog inte skulle våga sätta tänderna i.

- Jag tror det är en myt med trattkantareller, väste jag till maken. Det är säkert något i stil med jultomten, finns inte på riktigt!

- Va?! sa maken förbluffat då, finns inte jultomten?!

(nej nu ljuger jag lite, maken tror inte på jultomten)

Men Ellenpappan är gjord av ett annat och bättre trattkantarellsvirke, så han svingade sig ut i naturen med Ellenbebisen i famnen och pekade; och si, där växt minsann en liten tuva trattisar! Jag var tvungen att föreviga dem för att ha bevis.

Sen kunde minsann maken och jag också hitta trattisar - i alla fall om Ellenpappan pekade med hela handen och sa "leta här".

Ellenbebisen, hon hittade en kotte, och var lika nöjd med det. Och Huliganen, ja han hittade också trattisar. I vår korg. Och det gills inte, det talade jag minsann om för honom.

Inga trettio liter blev det (vilket maken var tacksam för när han skulle rensa dem), men nog är det en vacker syn?

 För att inte tala om den här synen: Världens bästa Ellen!

Och nu, nu blir det hjortgryta med trattkantareller. Så hinner jag faktiskt inte blogga längre.