Vi gå över daggstänkta berg, tralala!

Eller, berg och berg. Och gå och gå. Och daggstänkt. tja, jag vet inte så noga.

Men maken, Huliganen och jag drog ut i naturen i alla fall. Frisk luft är aldrig fel och rätt vad det är så är man säkert insnöad och kommer ingenstans alls.

Nu har vi ju inte så många berg här i närheten. Inga alls om man nu ska vara petig. Fast vi har ju en kulle ute vid Måryd. Kulle = nästan berg. Dit far vi! sa jag bestämt och packade in make och Huligan i bilen.

När vi anlände gick vi ur bilen. Någon, vem det nu var (mitt minne sviker mig på den punkten), tappade sin mobil så det höll på att bli katastrof. Vilken dock avstyrdes av en rådig make som med många menande blickar och små försmädliga påpekanden återbördade mackapären. Någon annan gick inte ur bilen, nej man kan nog snarare beskriva det som en eruption ut över det skånska landskapet! Det sprangs åt höger... och rusades åt vänster... ännu fortare åt vänster... och utfördes lite blandade hopp-å-skutt.

Andra tog det lite lugnare. Inte så mycket rusande hit eller dit, så att säga.

Lugnt och värdigt spankulerades det runt. Begrundades landskapet. Alla var nöjda på sitt sätt. (Obs! Notera uppifrån ett skånskt berg!!)

Ända tills....

Vilket drama för en liten västgöte! Ser ni våndan? Oron? Ångesten? Här står Huliganen som en skeppsbruten vikingavätte mellan två hötappar. Hötapp A = husse. Varav följer att hötapp B = matte. Och vart ska man då gå, åt vilket håll på livets villande väg? En liten vallare vill ju ha sin flock samlad, inte utspridd på detta oorganiserade vis!

Men då kom ju en frolic in som vågmästare (på ett alldeles opolitiskt sätt, vill jag framhäva): och tja, det var frolicen som vägde över till mattes förmån. Denna gång.

Men husse är ju rätt poppis han med - inte bara hos matte.