Om man inte är den man tror - vem är man då?

Jag har ju en bild av mig själv såsom varande en typ av person. Och nu tänker jag inte på kortväxt, måhända något eldfängd, hundälskande, makeälskande, social person;  nej jag tänker på min identitet som morgonpigg. Jag har alltid varit morgonpigg, jag har alltid varit den odrägliga person som glatt kvittrar "morgonstund har guld i mund" så att resten av mänskligheten gett mig onda ögat.

Men nu har något hänt. Klockan ringer 05.30 på sitt vanliga hurtiga sätt - och tro det eller ej, jag känner ingen som helst lust att gå upp. Det spritter inte alls i skelettet. Tvärtom, jag rullar över till maken, knör in mig vid hans sida och slumrar in igen.

Efter en stund, bortåt sex, är det något som gnager (nej, det är inte maken). Det är det onda samvetet som gnager, det säger "upp med dig människa, du har en hund som vill ut! En  hund som behöver utföra sina behov, en hund som vill möta morgonen". Och ja, jag är en plikttrogen matte, så jag stånkar mig ur sängen och på väg mot badrummet. Då märker jag att jag inte alls hör det vanliga tassandet av små västgötaklor på golvet, och när jag vänder mig om ligger hunden och snarkar i sin bädd.

- Huliganen! viskar jag då. Omtänksam som jag är, vill jag ju inte väcka maken.

Huliganen snarkar obekymrat vidare. Jag böjer mig ner och klappar lite försiktigt på honom, men han grymtar bara belåtet till och drar täcket över örat. Inte förrän jag försiktigt killar honom under tassarna vacklar han ur bädden, för att omedelbart dra sig in under vitrinskåpet till ett nytt möte med Morfeus.

Efter förrättat badrumsvärv ska vi då gå ut, tänker jag mig. Jag ger mig en andlig klapp på huvudet för att jag är en sån hygglo-matte som stånkar upp i ottan för att tillfredsställa hundens behov. Här är minsann en matte som ställer upp. En samvetsgrann, omhändertagande matte av prima klass!

När jag är påpälsad, sitter då hunden vid dörren, full av iver? Nix, han sitter med hängande trötta öron på matsalsmattan och ser högst tveksam ut till det här.

- Ska jag gå ut, så ska minsann du också, säger jag bestämt då.

Så då lommar vi iväg, ut i den kylslagna morgonen. Vissa av oss piggnar då till betydligt och sprätter i de frostiga löven så att det blir som ett liten senhöstligt fyrverkeri. Det är inte jag.

Och igår kväll var maken och jag på Lunds filosoficirkel för att höra Maja Hagerman tala om "Att minnas det som aldrig funnits" - fullpackat i salen, väldigt intressant. Men även där gled jag liksom in i dimman vid något tillfälle (dock räddades jag från den offentlig nesan att snarka högt, genom att maken rådigt petade till mig i sidan när han insåg vartåt det lutade).

Så nu visar det sig att jag är såväl icke-morgonpigg som en kulturell barbar.

Identitetskrisen är ett faktum.