Modern teknik

Jag älskar min kamera. Kanske inte så mycket som jag älskar maken, barnen och Huliganen, men i alla fall. Jag tycker det är himla roligt att kunna ta många foton, att ha massor av minnen från resor, utflykter och vardagslivet med garn, rosor och hund. Det är fantastiskt att ha massor av foton, inte som på den gamla goda tiden när man hade med sig en 24-bildersfilm och sen fick vänta en vecka på att få resultatet i form av suddiga, sneda, märkliga bilder av konstiga motiv.

Men det kan ändå inte förnekas att ibland blir man lite matt av att ladda ner drygt 500 bilder och gå igenom dem. Då kan man tänka lite på hur det var förr... när vi var på Dyrham Park förra veckan hittade jag i en monter två stycken inbundna små reseanteckningsböcker där någon annan resenär för länge sedan hade förevigat sina minnen av en resa.

Jag tycker om att tänka mig hur de satt där, skuggade av en parasoll, med sina akvarellfärger och penslar och försjönk i att avbilda det man ville ha med sig hem som minne. Det ligger något otroligt kontemplativt i det där och det blir ju också så att man verkligen väljer ut de motiv som ligger en allra mest om hjärtat.

Det känns liksom ännu mer gediget än att bara ta 52 bilder av stockrosor och 29 av utsikten ut genom diverse fönster.

Men med tanke på min närmast icke-förmåga att teckna med perspektiv och att måla akvarell så är det nog lika bra att jag håller mig till min Nikon även i fortsättningen!

Hither and dither

After an (almost) complete week of very (well...) hard work, I decided that I was sorely in need of a vacation. We are very lucky to have friends who a) are really, really nice, b) live in one of the prettiest parts of the world and c) very kindly invited us to stay.

So we went to England.

When I was young I used to listen a lot to Kate Bush, and this is exactly like her song Oh England my Lionheart,
...
Give me one kiss in the appleblossom,
Give me one wish and I'd be wassailing
In the orchard my English Rose,
Or with my shepherd who'll bring me home...

Not that I exactly know what wassailing means, but never mind small details like that -  this is exactly how I feel!

We had a truly wonderful week. We did a Grand Tour of many stately homes and gardens. And, also, to be quite honest, of many wonderful Tea Rooms and Tea Gardens.

We went to Tyntesfield and were amazed that people in the late 1800's really had money and imagination to build a place like this! With a wonderful library. Many equally wonderful windows and I suddenly realised that I am what is known as a window photographer (whereas Sue might be called a bee photographer).

OK, so I did photograph some bees myself - it just couldn't be helped.

We also went to Clevedon. A very British thing, a pier. And when there is a pier, well you simply have to walk out on it, don't you? We admired the views. Took photos of an especially attractive view. Read some of the lovely plaques. Yes, it is nice - very nice - to be by the sea!

The next day we went to Barrington court - the gardens were amazing! Several of them, and yes, Gertrude Jekyll had had something to do with the planning. Good old Gertrude - she knew what she was doing! The house itself was also very impressive, but unfurnished, so that one would get an impression of what it would have looked like when the National Trust took it on.

Barrington was really lovely, but then we went to Lytes Cary. What can I say? Except that it completely blew me off my feet! (I don't really know if there is an expression like that, but if there is not, there really should be). So wonderfully, heartbreakingly, amazingly wonderful! Just like something out of a fairytale, on a very convenient scale. I could live there, yes I could.

I truly think that the National Trust scheme is a very good thing - all these wonderful and different places to go and visit. We have seen quite a few of them during our vacation, all different, on different scales but all food for the imagination!

Some old and impressive. Like Barrington. Some "new" and impressive. Like Tyntesfield. Some old and quaint and just lovely. Like Lytes Cary. And some elengant and refined. Like Dyrham House. We did watch The Remainder of the Day in the evening, and then we could say; "yes, we were there". Although without Anthony Hopkins as the butler, which is just as well as I would have been terribly intimidated.

And then we went to a whole National Trust village! Lacock, which also is straight out of a fairy book, or a Jane Austen for that matter.

 Being somewhat of an Austen addict, I of course recognised Meryton and was just waiting for Mr. Darcy to come riding on horseback. However, he must have been busy for he didn't turn up. Well that was his loss, as he missed a glorious tea at the Tea Garden!

After having regained our strenght with tea and Wiltshire rarebits we wandered round the Abbey - another enchanted place. I do believe that England is filled to the brim with enchanted places!

But this week was not all about pottering around the countryside, no indeed! There was cricket to be explained and watched. Sue and I did go to the cricket ground and watched for about five minutes, so I can in all honesty say that I have been to a real cricket match. And five minutes, that was about enough, I'd say, although the men did spend quite a few hours there.

We also had a glorious Afternoon Tea in the garden of the Royal Crescent Hotel. We went there in March, and this was equally scrumptious and wonderful, but in a more summery kind of way. We were very happy, and really very full at the end of it! Sometimes I think that it is a good thing that clotted cream and I live quite far apart.

It has been a wonderful week! With breakfasts in the garden. Lovely food. Beautiful cats! Lovely walks around the countryside. Strolling through Bath. We feel wonderfully relaxed and have really enjoyed our stay!

Let me just give  you one word of advise; should anyone ask you "would you like a piece of Turkish coffee cake?" this is not the time to hesitate. Not the time to ponder the eternal question of should I? Should I not? Just go for it! Say; yes, please. I'll have a large piece!! Trust me. You will not regret it.

There are so many more photos. So many more memories. But they will have to wait for a little while.

Skuggan

Nu är det inte skugga som i oj-vad-det-är-varmt-jag-tror-jag-dör-om-jag-inte-får-sitta-i-skuggan jag pratar om, trots att prognosen idag också talar för uppemot 30 grader. Nog för att sådan skugga är både välkommen och välbehövlig och positiv på alla sätt, men det finns ju en som är ännu mer välkommen och positiv.

Jag pratar självklart om Huliganen. Vem annars? Det är ju mest honom jag pratar om, ja när det inte gäller maken och alla hans projekt, eller garn eller rosor.

Man sitter där på altanen i skuggan under markisen och säger "nu ska jag gå och vattna i växthuset" och vips! så hör man tassandet av den lille assistenten som följer med och bevakar att allt går rätt till. Sen kommer man på att "jag måste nog plocka lite blommor" och då tassar det igen bakom en. Inte för att han är överdrivet intresserad av blommor (förutom att pinka på när de har fräckheten att sticka upp i rabatterna), men för att han vill följa med matte.

Det är så. Man har sin kompis som följer en i vått och torrt.

Laga mat? Jajamen, då sitter han där. Gå och duscha? Huliganen väntar utanför. Sitta och blogga? Huliganen ligger under stolen. Som nu till exempel.

Men så klickade maskineriet! Det blev fel!!

- nu ska vi gå och hämta in tvätten sa jag. Men Huliganen måste ha hört galet, för han hörde tydligen "nu ska vi gå och leka med bollen".

Hm. Ja. Det blev väl så då. Att vi lekte med bollen.

Så egentligen blev det ju inte fel då heller, det blev helt rätt! Huliganens "rätt".

Det är ju inte höst

Än. Men rätt vad det är viner höstvindarna runt kinderna på en och då kan man behöva värma sig med lite merinoull. Så då är det ju en rackarns tur att jag fått stickat klart min gråa dominoschal. Ja, jag har ju faktiskt fått stickat den klart TVÅ gånger eftersom jag fick dra upp hela rasket

Denna lilla malör tog jag ju med okarakteristiskt lugn, förmodligen beroende på att jag hamnat i semestermode och vägrade att låta småsaker hetsa upp mig. Maken stirrade förbluffat på mig och sa försiktigt - men tänker du inte bli arg?

- Jag blir väl aldrig arg för såna små världsliga saker, sa jag osannfärdigt då och log blitt.

Alltså är schalen stickad både i Danmark (version 1) och sedermera i Göteborg (version 2), ja för att inte tala om att den följt med till vikingaläger både i Tyskland och hemmavid.

Vad ska man säga? Jag är nöjd. Det är en sån där liten sak som man trasslar runt halsen med själva spetsen framåt.

Men än så länge får den vänta i garderoben. Än så länge behöver man inte svepa in sig, som tur är. Så det var enbart av illustrativa skäl som jag svepte den om halsen tidigare idag för att kunna lägga ut en bild här. Detta trots att det är rejält varmt på ovanvåningen hos oss, men vad gör man inte för att kunna ha bilder i bloggen?

En flicka kan väl ändå inte få för många schalar? Jag tror inte det i alla fall, så därför har jag redan börjat på en till. En virkad en, den här gången. Det är tunt garn och det lär ta tid. Jag är ju dock så tålmodig nuförtiden, så det tar jag med jämnmod. Eller också får jag fnatt och drar upp den. Ikväll hade jag virkningen i alla fall med mig när jag och Ellenmamman var hos syrran och drack te och åt scones. Där upptäckte vi att jag virkat fel ett antal varv tillbaka, men vi enades om att det spelade nog ingen roll. Eller rättare sagt, när jag spände ögonen i dem och frågade om det syntes mycket, skyndade både Ellenmamman och syrran sig att säga att det gjorde då rakt inget alls. Trevliga flickor, det där.

Sen har jag ju fler ofärdiga projekt på gång, men ett projekt i taget. Eller möjligen två. Eller kanske tre.

Blått som blått?

Jag vet att jag förut skrivit att maken är en färgglad person, en som gillar färg på kläderna! Färg. I singular alltså, helst. Och inte vilken färg som helst, blått ska det vara. Andra kan traska runt i grönt och gredelint och orange, maken bara skakar vänligt på huvudet åt såna villfarelser och myser i sin blåa prakt.

I veckan var vi och handlade nya byxor till maken. Mycket riktigt, ett par blåa blev det. Sen blev han i och för sig spritt språngandes galen och inhandlade sig ett par mullvadsfärgade också. Jodå, maken tar man inte där man sätter honom, så att säga. Färgsprakande som aldrig förr klev vi ut i solskenet igen.

Då ville maken gå och titta på glasögonbågar. För det mesta använder han kontaktlinser, men ibland behövs ju ändå ett par brillor.

Vi klev in hos optikern. En ung man tog hand om maken på bästa sätt och kom löpandes med ett antal bågar för provning. I synnerhet ett par tyckte jag var mycket snygga. Fin form. Vacker färg. Gråblå. De satt som en smäck och maken såg synnerligen distingerad ut.

Men sen såg jag att han såg lite bekymrad ut. Fundersam sisådär. En liten tveksam rynka dök upp i pannan och jag frågade vad som tryckte honom? Var problemet låg?

- Färgen, kved maken då. De är ju inte bruna. De är BLÅ!! sa han och såg ut som att det var det mest anarkistiska man kunde tänka sig. Blåa glasögonbågar, vart är världen på väg?! Typ.

- Men du gillar ju blått? sa jag och förstod ingenting. Det var ju inte direkt så att expediten kommit ångandes med ett par ceriserosa eller ett par hellilagröna.

- Inte på glasögonbågar, svarade make och såg ut som att det begriper väl vem som helst att blått, det är en färg för kläder.

Och glasögonbågar ska uppenbarligen vara bruna. Själv har jag ett par bågar som är såväl lite blå som lila som gröna, så jag har nog missförstått det där. Å andra sidan är jag ju också en sån som helt hämningslöst klär mig i alla färger. Utom möjligen blått.

Kultur?

De sista skälvande timmarna av semestern. Vädret är varmt och lite kvalmigt och man vill utnyttja ledigheten innan det är dags att tackla excel, siffror, bokstäver och att sprätta papper omkring sig som en administrativ geysir.

- Vi får göra en utflykt! sa jag till maken.
- En intellektuellt stimulerande, lärorik och minnesvärd utflykt fortsatte jag sedan entusiastiskt.

Men tja, det var ju varmt som sagt. Soligt, typ. Och då räckte orken till att cykla ner till den lilla museibutiken som några timmar varje helg hålls öppen av vänliga och entusiastiska damer i sin bästa ålder som arbetar på frivillig basis.

Där satt vi ute på den lilla bakgården och drack kaffe och åt hembakt vinbärspaj till ett löjligt lågt pris (närmare bestämt 30 kr, vilket väl är knappt hälften av vad man fått betala på en av de mer globala kaffekejdorna), alltmedan museitvätten (rejäla underbyxor och präktiga korsetter) lite dekorativt hängde på tvättlinan.

Och det var nog faktiskt precis lagom med intellektuell och kulturell stimulans.

Jag passerade torget

... och torghandeln var igång. Det var inte meningen. Men vem kan motstå?

Jag älskar körsbär.