Modern teknik

Jag älskar min kamera. Kanske inte så mycket som jag älskar maken, barnen och Huliganen, men i alla fall. Jag tycker det är himla roligt att kunna ta många foton, att ha massor av minnen från resor, utflykter och vardagslivet med garn, rosor och hund. Det är fantastiskt att ha massor av foton, inte som på den gamla goda tiden när man hade med sig en 24-bildersfilm och sen fick vänta en vecka på att få resultatet i form av suddiga, sneda, märkliga bilder av konstiga motiv.

Men det kan ändå inte förnekas att ibland blir man lite matt av att ladda ner drygt 500 bilder och gå igenom dem. Då kan man tänka lite på hur det var förr... när vi var på Dyrham Park förra veckan hittade jag i en monter två stycken inbundna små reseanteckningsböcker där någon annan resenär för länge sedan hade förevigat sina minnen av en resa.

Jag tycker om att tänka mig hur de satt där, skuggade av en parasoll, med sina akvarellfärger och penslar och försjönk i att avbilda det man ville ha med sig hem som minne. Det ligger något otroligt kontemplativt i det där och det blir ju också så att man verkligen väljer ut de motiv som ligger en allra mest om hjärtat.

Det känns liksom ännu mer gediget än att bara ta 52 bilder av stockrosor och 29 av utsikten ut genom diverse fönster.

Men med tanke på min närmast icke-förmåga att teckna med perspektiv och att måla akvarell så är det nog lika bra att jag håller mig till min Nikon även i fortsättningen!