Blått som blått?

Jag vet att jag förut skrivit att maken är en färgglad person, en som gillar färg på kläderna! Färg. I singular alltså, helst. Och inte vilken färg som helst, blått ska det vara. Andra kan traska runt i grönt och gredelint och orange, maken bara skakar vänligt på huvudet åt såna villfarelser och myser i sin blåa prakt.

I veckan var vi och handlade nya byxor till maken. Mycket riktigt, ett par blåa blev det. Sen blev han i och för sig spritt språngandes galen och inhandlade sig ett par mullvadsfärgade också. Jodå, maken tar man inte där man sätter honom, så att säga. Färgsprakande som aldrig förr klev vi ut i solskenet igen.

Då ville maken gå och titta på glasögonbågar. För det mesta använder han kontaktlinser, men ibland behövs ju ändå ett par brillor.

Vi klev in hos optikern. En ung man tog hand om maken på bästa sätt och kom löpandes med ett antal bågar för provning. I synnerhet ett par tyckte jag var mycket snygga. Fin form. Vacker färg. Gråblå. De satt som en smäck och maken såg synnerligen distingerad ut.

Men sen såg jag att han såg lite bekymrad ut. Fundersam sisådär. En liten tveksam rynka dök upp i pannan och jag frågade vad som tryckte honom? Var problemet låg?

- Färgen, kved maken då. De är ju inte bruna. De är BLÅ!! sa han och såg ut som att det var det mest anarkistiska man kunde tänka sig. Blåa glasögonbågar, vart är världen på väg?! Typ.

- Men du gillar ju blått? sa jag och förstod ingenting. Det var ju inte direkt så att expediten kommit ångandes med ett par ceriserosa eller ett par hellilagröna.

- Inte på glasögonbågar, svarade make och såg ut som att det begriper väl vem som helst att blått, det är en färg för kläder.

Och glasögonbågar ska uppenbarligen vara bruna. Själv har jag ett par bågar som är såväl lite blå som lila som gröna, så jag har nog missförstått det där. Å andra sidan är jag ju också en sån som helt hämningslöst klär mig i alla färger. Utom möjligen blått.