Superba Saker på S

S. Vilken himlans bra bokstav! Smaka på hur den slingrar sig runt tungan; ssssss......Det finns ju så många bra ord som börjar på S.

Låt mig tänka? Vad faller en osökt på läppen? S....s.....s... som i Semester! Oj vilket bra ord!

Men det finns fler. Smekvänliga Spetsöron, till exempel. Det blev ju två!

Huliganen och jag tog en Solig morgonpromenad. Vi traskade ner genom Lundagård och tittade på de Smällrosa roSorna. "Sitt fint så tar jag en tjusig bild" sa jag till Huliganen. Han är dock en fri själ som inte låter dig dompteras hur som helst, så det där med "tjusig" kan man ju ha skilda åsikter om.

Då tog jag en bild åt andra hållet; Domkyrkan höll sig i skinnet och poserade vant bakom rosorna. Inte så mycket tjafs och slingrande tungor och annat där inte.

I sakta mak traskade vi vidare. I Lundagård åter finner man inte bara Domen, utan även Kungshuset. Mina blickar föll på den fyrbente. Här kunde man ju slå två flugor i en smäll, både ta en konungslig bild på självaste huset men även på Spetsen. För att få en liten kortbening att se lite konungslig ut måste man nästan lägga sig platt på magen och ta bilden. Fast det hjälper nog inte ändå verkar det som?

Men jag gav mig inte; nu skulle jag ta en majestätisk bild av Huliganen. Aha! - jag placerar honom högst upp på trappan upp till absiden på domkyrkan och tar bilden nerifrån, sa jag listigt till mig själv. En utmärkt plan, verkligen. Om man inte tar med en Spets med egna åsikter i ekvationen.

Det blev nog inte så majestätiskt? Va?

Utan att låta mig nedslås gick vi vidare på vår promenad och fortsatte vårt sökande efter fler superba S-ord. Solglitter, till exempel, det är väl fint?

Min tanke var först att placera Huliganen mitt i fontänglittret - men jag får säga att jag övergav den tanken innan jag ens presenterat den för fotoobjektet. Det finns strider man inte har en chans att vinna.

Sen kommer vi till nästa S-stopp; Spets på Stenlagd Smågata. Vad sa ni nu då, vavava? Tre S!! Ha!

Det är verkligen som vackrast nu här bland smågatorna; Sommarblommorna blommar för fullt, lavendel, rosor, nunneört och Stockrosor - i sol.

Som sagt; S. En utmärkt bokstav. Och som allra bäst gör den sig nog i just ordet Semester. Nu har jag inte tid att blogga längre. Jag är strängt upptagen. Med att ha semester.

Det som behövs

Efter att ha löjligt höga temperaturer och känt medelhavsliknande värme lägga sig som en ett våtvarmt omslag runt kroppen har vi nu landat i höstrusk? Märkligt kan man tycka.

Ibland är livet lite sådär. Man är lite sliten, sliten efter en lång och kall vår. Efter flyttkaos och ideliga och ihärdiga turer till återvinningscentralen. Efter jobb-å-jobb-å-jobb. Man kan tappa sugen, och känna att man kanske borde annonsera efter den? Typ "En styck sug borttappad i Lund. Hittelön. Svar till Trött I Lund".

Vad gör man då när man cyklat hit och dit hela dagen i hällande regn och ihärdig blåst? När det är mörkt och blött utanför fönsterna?

 Ja vad gör man? Man rensar kylskåpet och gör en slags pasta-pytt-i-panna? Tar ett glas rött. Sitter länge och pratar och skrattar åt Huliganen som skamlöst tigger vid bordet, fast vi en gång för länge sedan hade principer om att vår hund minsann inte skulle...

Då känns det rätt drägligt ändå.

Det finns ett hopp om lite mer sommar. Jag har beställt grå-vitt randigt markistyg och ska sy ett balkongskydd så att vi kan sitta där sena, ljumma, augustikvällar och titta på kyrktornen.

Det blir nog bra. Men om någon hittar en tappad sug här i Lund så hör av er; den kan vara min!

Det kan tyckas märkligt

...att man när värmen slagit till och det redan på morgonen är 25 grader varmt ställer sig att baka. Då kan man tro att man blivit komplett galen, mer än vanligt alltså. Okej, jag har inte bara bakat (eller, för den delen tillbringat tid i tvättstugan på vinden där det också är svindlande varmt), jag har lagt rätt mycket tid på att inte göra många knop alls i trädgården. Inte mer än ligga på soffan och läsa och vifta på tårna. Möjligen dricka lite citronsaft, men i ett mycket makligt tempo.

Det är inte semester än - men det känns som semester när det är över 30 grader på dagarna. Det kändes faktiskt så mycket semester att jag i fredags råkade ta en extradag ledigt, det är lätt hänt.

Vi strosar runt i mycket sakta mak, Huliganen och jag. Vi går ner till torget och köper melon och platta persikor, och jag tänker att det är rätt skönt att han nu är så gammal och lugn. Vi provade att gå på torget när han var unghund också, och jag kan säga att han hade rätt mycket synpunkter då, på folk som köpte tomater och blommor. Nu sätter han sig i skuggan under disken och låter folk handla vad de vill, och det känns vilsamt får jag säga.

Vi har umgåtts med vänner också; syrran var här och grillade med sonen, den enda kvällen i veckan när det faktiskt regnade lite, men har man ett stort parasoll så klarar man sig. Dottern, svärsonen och sonen var här och åt ankbröst med god aptit. Ellenfamiljen var här och provade vår hiss som utföll till stor belåtenhet. "Den är snabb!" sa Ellen, och vi tog det som beröm. Fast egentligen tycker vi att vår hiss i originalskick från 1930 nog inte hade gjort sig i Turning Torso till exempel. Inte om man har bråttom upp till översta våningen för att gå på toa och det är lite kris på den fronten.

På tal om toa, så hade vi en egen liten kris igår morse. Jag smög upp i gryningen och besökte det lilla rummet. Sedan när jag skulle gå ut igen fick jag handtaget i näven! Då blev jag lite förbluffad, minst sagt. Som tur är, låg maken fortfarande och sov, en timme senare och han hade varit på golfbanan. Men nu kunde jag med hjälp av ett brölande väcka honom så att han kunde släppa ut mig. Handtaget är nu rejält fastskruvat igen, så man vågar stänga om sig. Och det är ju rätt så bra på en toalett kan jag tycka.

I eftermiddag ska vi ha kafferep för de av grannarna som inte är på semester; vi har världens trevligaste grannar och jag tänker som så att om jag blir lika pigg och intresserad när jag är i 90-årsåldern så kommer jag att vara jätteglad.

Men det är därför jag bakat; ska man ha kafferep så krävs det ju lite bullar och muffins. Och lite vin och snittar för den delen.

Att det ska vara så svårt!

Fredag. Det vill säga den dag jag vikt för att gå på torget och köpa blommor. En utmärkt plan, i all synnerhet som solen skiner idag! Oväntat - men inte desto mindre välkommet. Det är så att sommarkänslorna spritter helt oregerligt inom en! Alltså tog jag helt lättsinnigt några komptimmar ledigt och cyklade hem som en vindil, medan jag funderade på vad jag skulle köpa för blommor. Rosor är ju ändå alltid rosor, det går inte att neka till. Men så finns det ju pioner! Riddarsporrar! Ja möjligheterna kändes många och lockande.

Men det ville sig liksom inte ändå. När jag kom ner till torget hade blomsterförsäljarna redan packat ihop och tagit kompledigt de också. Jag fick trösta mig med jordgubbar och det går ju bra det också, fast de gör sig inte i vas precis.

- ack, ack, ack beklagade jag mig, - vad gör jag nu?

Min fina plan gick snöpligt i stöpet. Men sen gick det upp ett ljus, jag fick en idé! Vi har ju fortfarande en trädgård, liten med naggande god. Aha! Jag plockar mig väl en bukett där, sa jag till mig själv och klappade mig på axeln för att jag är så begåvad och smart. Billigare blir det också.

Visst blev det en bukett! Vi har faktiskt en ros i trädgården, en "Golden Shower" som precis börjat blomma... men det är bara två blommor och då vill man ju inte halshugga dem precis, nej då vill man lite snålt ha dem kvar så länge som möjligt.

Så det blev lite kantnepeta. Lite gräslök som gått i blom. En pion (!) och så stal jag helt fräckt några blommor inne från grannen. Ja, jag skäms. Fullständigt anarkistiskt och olagligt och skämsfaktorn är mycket hög. F'låt kära granne! Men det kan ju vara så att den där kirskålen som blommar så skirt och vackert, den bryr du dig nog ändå inte så mycket om. Annars är det bara att knacka på, så lämnar jag tillbaka.

Faktiskt är det så att rosorna jag köpte förra fredagen på torget, de blommar också så fint ännu, en vecka senare. Så jag har alltså ärligen köpta blommor, ärligen plockade blommor och så några brottsliga kirskål förutom de där rosorna som sitter kvar på sin gren. Det blev ju ändå rätt bra får man säga.

Hjälp?

Vi lever nu i ett salighetens rus. Den sista flyttkartongen har gjort just det; flyttat ut.


Ut ur mitt syrum och ut ur lägenheten! (Okej, det kan finnas någon på vinden, men till och med dessa är organiserade och iordningställda - vad har hänt med oss? Var kommer denna oväntade, men uppskattade, ordentlighet ifrån?)


I vilket fall som helst, nu kommer jag fram till min symaskin! Den har redan varit i bruk, inga stordåd har uträttats, men ett par kuddfodral till den nya soffan och en uppläggning av befintliga gardiner som var för korta. Eller för långa som det visade sig. Fel, helt enkelt! Men rätt ändå, eftersom de mönstermässigt passar så bra i vårt sovrum, och eftersom jag trots att jag haft gardinerna länge fortfarande tycker jättemycket om mönstret, Passiflora av Ingela Backman. Nu är de upplagda och är helt rätt, både längd- och mönstermässigt.


Så nu står symaskinen där och småhoppar förväntansfullt, lite lagom uppvärmd sådär. Sommarvädret känns ganska syvänligt för tillfället, man gnolar lite mer om Josefin och hennes syma-ma-ma-skin än brister ut i Vamos a la Playa.


Så vad ska jag sy? Jag har några klänningsmönster, det har jag. Men så tänkte jag att det vore kanske kul att sy ett nytt sängöverkast till vår dubbelsäng? Sängen är 2 x 2.10 så det får vara rejäla doningar. För mycket länge sedan sydde jag ett överkast för hand till vår dåvarande sommarstuga i hexagoner och i fina franska tyger. Sedan kom en eländig tjuv och stal täcket! Det har fått mig lite avigt inställd till hexagoner och handsömnad, så jag vill ha något annat. Men vad? Vad finns det för fina mönster till lapptäcke som passar till en ganska novisartad sömmerska. (Det får dock gärna se lite komplicerat ut så att jag kan inhösta massor av beröm och jubelrop). Vi bor i en gammal våning och är lite gamla av oss när det gäller hur vi vill ha det, så det ska vara ett klassiskt mönster. Jag tänker mig att för själva kviltningen får jag nog skicka iväg det, ett så stort täcke kommer jag aldrig att kunna klämma in i min symaskin. Dessutom känner jag mig själv rätt väl; jag skulle aldrig orka handkvilta något i den storleksordningen...


Tips emottages tacksamt!

Flyttkartonger

Jag  är den förste att erkänna att flyttkartonger har sina fördelar. Det blir prydliga högar av dem, de spretar inte ut åt alla håll (förutom när man försöker vika ihop dem), de är effektiva och rejäla och allt det där. Men är de särskilt sexiga? Egentligen?

Fortfarande är mitt hem belamrat av flyttkartonger, men numera gudskelov mestadels i tömt och hopvikt tillstånd, och nästa vecka ska de flesta levereras tillbaka till flyttfirman. Jag kommer att vinka au revoir! till dem och hoppas att vi slipper ses fler gånger. Men rätt ska vara rätt; de ska ha credit för att de gjort sitt jobb.

 Först kan man packa en oherrans massa prylar i dem. Det är märkligt hur många prylar man kan samla på sig under 31 år - och hur många det blir kvar, trots att man blivit stamkund på återvinningscentralen och man vinkar bekant åt de som arbetar där.

Sen när man packat och packat och drömmer mardrömmar om kartongerna så kommer de fyra starka grabbar och hivar in hela ens hem inklusive 100 kartonger i en flyttbil.

Sen är man på plats och blir lätt överväldigad av hur mycket kartonger det är överallt... det känns som om de förökat sig likt ett gäng synnerligen aktiva kaniner som käkat viagra de senaste månaderna.

Det är ungefär i det skedet som man mest vill gå och dra något gammalt över sig och sen gå i ide den närmaste månaden eller så. Fast man ska inte ge upp hoppet! För inom de närmaste dagarna kommer snickar-Lars och hans hjälpreda och börjar montera bokhyllor så att det är en ren fröjd att se.

Sen började det roliga tyckte maken. Med hjälp av sitt Excellent Exceldokument började han, utan att darra på manschetten, att sortera in alla 60 kartongerna med böcker på rätt hylla. Det var ett högtidligt ögonblick när den första boken kom på plats! Huliganen och jag torkade en tår ur ögonvrån, så rörda blev vi.

Förvisso höll det på att bli en liten kris när maken helt plötsligt kom på att han hade glömt Nordisk Familjebok i sitt Excellenta Exceldokument, men rådig som han är så löste sig även det. Själv var jag mest tacksam för att sonen kom på besök och prompt sattes i arbete med att hjälpa till att tömma kartonger och räcka böcker och släpa upp andra kartonger på vinden.

Efterhand som kartongerna tömdes vek vi upp dem igen (och slogs med dem, herregud så bångstyriga flyttkartonger kan vara när de sätter den sidan till, ungefär som ett gäng västgötaspetsar) och la dem i en prydlig hög i mitt syrum. Eller pigkammaren som maken envisas med att kalla det. Då låtsas jag inte höra. Nu ligger de där och väntar på att köras tillbaka till flyttfirman, och då ska jag möblera klart i mitt rum. Stickfåtöljen ska på plats och strykbrädan ska få lite mer utrymme.

Det ser jag fram emot. Och sen hoppas jag slippa se en flyttkartong i vitögat på många år...

Jag inser att det blir en himla massa inlägg som är flyttrelaterade, men det är nog så det blir när man drar upp bopålarna efter så många år i ett och samma hus och förflyttar sig till ny boplats. Så det är kanske inte slut än... men nu ska jag gå och sätta upp en eller annan tavla.

Wow-faktorn

Nu har det faktiskt varit wow! här i hemmet innanför vallarna; titta bara! Ända sedan vi var på visningen av lägenheten har jag tjatat om att jag ska gå på stan på fredagar och köpa blommor på torget. Första fredagen här, ja då höll vi som bäst på att slå oss fram med machete bland alla kartonger så då kom jag för sent och torghandeln hade packat ihop för dagen. Andra fredagen var jag i Helsingfors och då blev logistiken för svår. Men igår! Då var det midsommarafton och torghandeln var i full sprutt redan strax efter kl sju såg jag när Huliganen och jag var på morgonpromenad. Alltså galopperade vi hem igen, slängde i oss frukost, slet upp maken ur sängen och innan han hann säga vare sig bu eller bä befann han sig på torget, inhandlandes jordgubbar, gräslök, dill, persilja... och blommor!

- Det är fullbordat! sa jag och kände mig högtidlig och nöjd. Nu har jag liksom flyttat in rejält.

Det var ju inte bara fredag igår, utan vi firade dessutom midsommarafton. Till sedvanligt väder. Spridda skurar och en eller annan solglimt. Tanken var ju att sitta ute länge, länge i vår nya lilla trädgård i en ljum sommarkväll, men eftersom det droppade från ovan så dukade vi inne och åt sill och potatis i sällskap av rosorna.

Vi hade fått fint besök av syrran och Zoya (som dock inte ville ha sill), och jag vill framhäva att syrran var pigg och glad även om hon ser aningens tveksam ut på bilden. Man kan även notera att vi nu har börjat få upp en eller annan tavla på väggarna! Det räknas som wow! nr 2.

Vi åt sill och drack (mycket lite) snaps och blev tämligen mätta och belåtna. Då kom solen fram!

- Vi äter resten i trädgården, sa maken som gripits av midsommarkänslor så det sprutade om det. Jag stretade emot. Att släpa glas och vin och mat och tallrikar - för att inte tala om två hundar! - fem trappor ner kändes onödigt, för vem vet om det inte skulle komma en skur igen? Eftersom det ändå var misommar så vill jag ju inte rakt ut säga att han var en idiot, och på ett eller annat vis så hamnade vi ändå där nere i trädgården och nu får jag krypa till korset och erkänna att det var ändå mysigt att sitta ute ett tag. Inlindad i diverse filtar så gick det så bra! Vovvarna spankulerade runt och vi åt wästerbottenpaj och drack ett gott Sancerre-vin. (Ja jag vet, den som nu hoppar högt när det står wästerbottenpaj och tänker har människan inget kalendersinne?, den har helt rätt. Jag blandade lite ihop det där med kräftskiva och midsommar, så det blev wästerbottenpaj. Den blev god - men jag kan ju säga att efter sill och nypotatis så orkade man inga större utsvävningar i pajväg.)

Tredje wow:et således; utesittande under blå himmel en midsommar! Så småningom drog vi oss ändå in igen - till jordgubbar, vaniljglass och sedan te och små goda chokladtryfflar som syrran haft med sig. Och tänk - det fanns faktiskt utrymme för det också!

Vissa ville inte ha tryfflar heller, vissa ville hellre ta igen sig en stund. Och var gör man det bättre än i en stickkorg? I alla fall om man är liten och smidig, maken somnade så småningom i soffan i stället. Han hade aldrig fått plats i min stickkorg.

Nu ska jag vara en storsint fru och erkänna att det var väldigt mysigt att sitta ute - inte minst för att jag fick se klematisen blomma så fint i vårt lilla äppleträd. Wow! på det också.