Nej det blir inget pris

Ibland är det läge för flerfärgsstickning och pillerier, ibland är det det inte. Helgen ska till viss del tillbringas i bilen eftersom vi ska köra till Halmstad och hjälpa till att flytta svärmor till ett nytt boende, lite lagom inför hennes 100-årsdag (!). Biltid = sticktid, i alla fall om man inte kör.

Sticka i ilen, det är då man inte ska sitta med spets- eller flerfärgsstickning tänker jag. Men något måste man ju ha i händerna så valet föll på strumpstickning i Onions nettle sock yarn. Och vem, vem frågar jag, kan man tänka sig att dessa strumpor ska vara till? Här får man lägga pannan i djupa veck. Inga klara färger. Inga frivola mönster. Grått. Enfärgat. Tänka, tänka....

Den som gissar på maken är nog inte så fel ute.

Titt-ut!

Jaha, det är väl nu man har ett val? Antingen är man väldigt blygsam av sig och försöker inte alls dra till sig någon uppmärksamhet för att man stickat klart sitt första par vantar ut Jorid Linviks Store Votteboka. Med ugglor och allt. Man kan ju blogga om så mycket annat; om dis och regn och att påven ska komma till Lund till hösten. Men nu är det ju faktiskt ugglor vi pratar om. Som är klara! Med alla tummar på plats och varenda tråd fäst intill fjärde släktled eller hur det nu var.

Är detta rätt tillfälle för blygsamhet, jag bara frågar? Faktum är att detta är en helt retorisk fråga - har jag stickat färdigt vantar med såväl små som stora ugglor så tänker i alla fall inte jag sätta mitt ljus under någon skäppa, tack-så-mycket. Nix. Så därför säger jag väl titt-ut!

 

Huliganbloggen proudly presents: Ugglevantarna! Och ugglevantarnas tummar!

Detta, det är ju helt beroendeframkallande! Man vill bara sticka ett varv till...och sen ett varv till.... för att se mönstret ta form. Ärligt talat tror jag det är mer beroendeframkallande än LSD, inte för att jag provat på denna drog. Nej droger i garnform är nog mer min melodi.

Och på tal om det. Garnet!! Oh, the yarn! Man får vara lite brittisk här, för det vantarna är stickade i Shetlandsull från Jamieson & Smith, i 2 ply jumper weight om vi nu ska vara petiga med detaljerna. Och detta, det är liksom ett rejält ullgarn. Säkert inget man vill ha allför nära tunt skin, men det är fullt av brittisk artighet och hjälpsamhet. Man tappar en maska? Inga problem, den klamrar sig fast i sin granne tills man ryckt ut och plockat upp den. Man stickar fel ett par varv och orkar inte sticka baklänges utan blundar och rycker ut stickorna och drar upp - och sen är det bara att peta i stickorna på lämplig plats igen. Jamen hur bra är inte detta? Tänk på alla psykbryt man  haft på mjukt, fint garn som tar första bästa chans att bara löpa 14 rader ner så fort man så mycket som gör en antydan till att tappa en maska. Jag tror att såväl maken som Huliganen uppskattar Jamieson för att inte tala om Smith. Jag tror att de ser dem som ett lugnt familjelivs riddare, som besparar såväl make som hund långa svavelosande haranger när maskorna far likt poppande popcorn.

Nu? Tja jag är väl redan på gång med ett nytt par vantar. Inte ugglor denna gång. Nu har jag inte tid att blogga längre. Här måste stickas några varv.

En helg med extraallt

Söndag kväll och det är dags att summera helgen - en mycket bra sådan får jag säga, som har bjudit lite av det mesta; Dramatik! Spänning! Gambling! Kärlek! Choklad! Tårta! Stöld! Ett Halleluja Moment! Inte mycket mer man kan önska sig, känner jag.

Jag gick ut hårt med att redan i arla gryningen (nåja) traska bort till Patisseriet och hämta tårtan, den som skulle få alla födelsedagsgrisarna att känna sig vederbörligen firad. Och där var jag lite listig och klämde i med choklad också, så kunde man stryka två punkter på listan.

Utan att snava med den ömtåliga lasten traskade jag sedan hem igen och förberedde för att sonen och flickvännen skulle komma och innan vi visste ordet av stod de i hallen. - Välkomna! sa jag, inte för att det hördes för Huliganen rantade runt och gastade "de är här! de är här!!" fjorton gånger i sträck. Ifall nu någon skulle ha missat det alltså.

Sen knallade vi ut på stan för att äta lunch och valet föll på Les Halles - franskt, gemytligt och ett glas vin, kan det bli bättre? Och nu får jag göra en avvikelse här, när sonen fyllde fem eller sex eller sådär, fick vi översvämning i källaren och brandkåren kom dit och länspumpade och alla de små grabbarna på kalaset tyckte att detta, det var minsann ett kalas av första rang när det rantade in brandsoldater mitt bland tårtan och godispåsarna. Och varför ändra ett vinnande koncept? Så såhär ca 25 år senare så kom det väl ett gäng brandsoldater igen, jo för uppenbarligen gick brandlarmet och alla fick gå ut. Ja utom brandmännen då, som väl fick gå in gissar jag. Nu vill jag ha sagt att det var faktiskt inte mitt fel, det var inte så att jag tänkte att nu sätter vi lite extrakrydda på tillställningen och tryckte på något larm! Numera tycker jag väl ändå att receptet för ett lyckat kalas är god mat, mycket prat och kanske lite vin. Brandmän är mer som en liten exotisk touch. Som tur var hade vi i alla fall hunnit äta upp och när maken tröttnade på att stå ute och vänta och knallade in och betalade så passade han på att svepa det sista av sitt vin så det slutade ju lyckligt.

Sen kom dottern och svärsonen och Huliganen for runt ännu lite till och tjoade så att denna lyckliga tilldragelse inte skulle gå obemärkt förbi. Det gjorde den inte.

Nu bestämde vi oss för att inviga flickvännen i det kortspel som vi spelat i familjen sedan urminnes tider, nämligen sexjoker (det påminner om gin rummy och är, trots namnet, är inget snuskigt alls vill jag framhäva). Flickvännen hade aldrig spelat detta spel och därför var vi alla väldigt hjälpsamma och förklarade alla regler samtidigt och på vårt eget sätt (och inom parantes sagt så visade det sig att vi spelar enligt lite olika regler uppenbarligen, som det kan gå). Flickvännen såg lätt förbluffad ut men kastade sig med gott mod ut i spelet och vi var alla mycket hjälpsamma med att hojta nya regler och förklaringar med jämna mellanrum vare sig det behövdes eller ej.

Sedan åt vi. Mat och mat och chokladtårta.

Efter det var man ganska mätt skulle jag vilja påstå. Det fanns liksom mest bara ork till en liten hundpromenad och därefter vacklade vi i säng och sov den oskyldiges sömn. Eller, tja, vi sov i alla fall. För oskyldig....nja det vet jag inte riktigt. Det har nämligen inträffat en stöld! Och ja, jag var inblandad. Och maken, jag är minsann inte den enda brottslingen i den här familjen. Det är nämligen som så att sonen som en av sina presenter fick godis i form av lösgommar. Dessa la han givmilt upp i en skål så att alla fick smaka. Men efter all chokladtårta så orkade man inte så mycket mer, så skålen stod kvar och när de åkte tillbaka till Göteborg idag blev lösgommarna kvar. En ärlig och snäll mamma hade väl då lagt dem i en plastpåse för att överlämna vid nästa träff. Men käre son, låt mig säga så här: hoppas inte på att få tillbaka dem. De är borta. Puts väck. Gone with the wind.

Maken och jag är mycket nöjda med våra ätteläggar; de är smarta, snälla och begåvade. I all synnerhet är de begåvade med att hitta fantastiska partners, vi har ju världens trevligaste svärson. Och tänk, nu har sonen kommit hem med en flicka som gillar garn, hundar och handväskor, alltså kan det bli bättre? En sån som prompt sätter sig och kliar Huliganen bakom örat. Som tittar på alla mina stickprojekt utan att gäspa förstulet. Det bådar gott inför framtiden det här.

Nu sitter jag och lyssnar på First Aid Kit på Spotify och börjar fundera på om det drar ihop sig mot lite kvällsmat? Det finns rester kvar från igår, så det kommer att bli en avspänd historia.

Och - plats för triumferande trumvirvel - Ugglevantarna är klara! Minsta lilla tråd är fäst och de har tvättats och ligger nu på tork. Med uggletummar och allt - är inte det ett Halleluja Moment så vet då inte jag vad som ska till. Jag har redan lagt upp till ett par nya vantar ur boken, jag tror jag håller på att bli lite vant- och flerfärgsstickningsbesatt.

Frrrreeedag!

Okej, nu ska vi inte snåla med utropsteckningen: !!!!. Så. Det är ju ändå fredag och inte vilken fredag som helst; det lovar att bli en väldigt sällskaplig och mättande helg som vi har framför oss. Ikväll ska vi till goda vänner, de som alltid brukar förse Huliganen med egna köttbullar och oss med utsökta middagar och bara det är ju något att se fram emot!

Sedan kommer sonen och flickvännen på besök imorgon - det är första gången hon är här så det ska bli väldigt roligt. Vi har städat och fejat, även om vi kanske inte gick så långt att vi kammade mattfransarna. Huliganen är tillsagd att uppföra sig. När jag påpekade detta såg han ut ungefär som att "Sa du något?". Hm. Orsa kompani lovar ingenting bestämt känns det som. Men äsch, han lär väl uppföra sig. På ett eller annat sätt.

Det är inte bara sonen och flickvännen som kommer, nej även dottern och svärsonen kommer att slita sig från husrenoverande och dyka upp. Hela familjen samlad alltså, och det är helg - det kan ju helt enkelt inte bli bättre! Men för att inte riskera något så ska jag beställa en tårta av chokladigaste slag - vi har nämligen en hel bunke födelsedagar att fira lite kollektivt sådär och vad passar bättre då än tårta?

 

Hoppas på fint väder gör jag också. Och om det nu inte skulle bli så, ja då får man väl njuta av den fantastiska vinterdagen vi hade igår. Det är ändå rätt skönt med lite riktigt årstider, så att inte hela vintern blir någon slags halvdan semihöstslabbig historia som varar ett halvår tycker jag.

 Men först får det bli lite jobb, man får väl ändå inte gripas av sån fredagsfeeling att man hoppar över löneslavandet. Och ja, det märks att den där julledigheten när man hann blogga lite flitigare numera är ett minne blott.

 

Ljuset

Så blev det då vinter på riktigt - och imorse vaknade jag upp till strålande sol, 5 minusgrader och torr vit snö. Rena vitamininjektionen.

Vad gör man då när solen strålar in genom fönsterna? Tja antingen tittar man då på dessa (fönsterna alltså) och tänker att oj, vad oputsade de är. Eller också utnyttjar man sitt selektiva seende på annat sätt och tänker att det är ju ändå underbart med ljus!

För det är ju så, det är ingen som direkt tvingar en att rikta kameralinsen mot smutsiga fönster. Det här är ju trots allt ingen brutalt socialrealistisk blogg av dystraste slag. Här passar vi på att njuta av solreflexer, det gör vi.

 Eller också kan man ligga och värma sig på golvet där solen lyser in, vilket Huliganen ägnat sig åt. Han har varit hos kusin Zoya på pyjamasparty inatt när matte och husse var bortbjudna och nu tar han igen sig lite när han är hemma igen, mjuk och pälsig och gosig. Mjuk och pälsig är ju även annat, videkvistarna till exempel, så de får också vara med på bild. Det kommer dock ingen bild på skribenten, hon är vare sig mjuk, pälsig eller gosig såhär dagen efter en bättre middag.

Inte riktigt som planerat

Planen var att köpa en ny klänning. Men ibland är det ju så; vissa gånger hittar man en klänning, andra gånger gör man det inte. Igår var en inte-dag.

Men jag kom inte tomhänt hem - årets första tulpaner fick följa med hem. Och jag vet att det är mycket o-originellt och schablonmässigt att skriva utgjutelser om hur härligt det är med tulpaner nu i början av säsongen och deras krispighet, att man lägger ut bilder på tulpaner, såväl med som utan krisp.

Därför avhåller jag mig från att överhuvudtaget nämna något om hur fint och kr....vad-det-nu-var det är.

Men en bild, det får det bli. Det finns ju gränser för hur originell man kan vara.

Vasen, den är minsann ny den också. I grannskapet ligger en fair trade-butik och den passerar jag varje kväll när jag går kvällsrundan med Huliganen. Under en tid har nu den här vasen i återvunnet glas stått och blinkat förföriskt mot mig. Och förvisso sa jag när vi höll på att flytta och packade och slängde och sorterade så man blev ren konfys att nu, nu hade jag minsann handlat färdigt för resten av livet. Men man är väl inte sämre än man kan ändra sig?

Gåta

Fråga: Hur vet man att man haft en sömnlös natt?

Svar: när man kommer på sig med att försöka stoppa morgontidningen i diskmaskinen i stället för i pappersåtervinningen.

Sign. Sleepless in Lund