Är du min nya kompis?

 

Det torde inte ha undgått någon som snavar in i min blogg att jag har bakat rätt mycket på senare tid. Bullar och muffins, ja, jo föralldel, det behöver man ju inte ens nämna, men också mycket bröd. Från att i stort sett aldrig baka bröd bakar jag nu flera gånger i veckan.

Långpannebröd, formbröd, frallor, tekakor, rågsiktskakor produceras på löpande band. Jag är mäkta nöjd med mina alster, men samtidigt så har något legat och gnagt lite. Skavt lite. För kan man verkligen kalla sig brödbagerska om man inte bakar minsta lilla surdegsbröd?

Jag tycker surdegsbröd är gott - i alla fall om det är så där luftigt och håligt och med seg och rejäl skorpa. Men så är det ju det där att för rätt många år sedan så fick jag boken "Bröd" av Jan Hed. Och det var väl där någonstans som min brödbakarskräck slog ut i full blom. Det var så mycket pyssel och moment och franska termer och fan och hans moster att det kändes helt ogörligt att som en glad amatör våga sig på minsta lilla fralla. I alla fall på helt nykter kaluv. Jättefin bok, men var det en sån där som uppmuntrande viskade till en att "jamen gör ett försök, du, det kommer att gå jättebra!" Tveksamt.

Nu känner jag ändå att ska man inte göra ett försök? Ok, det kan gå åt pepparn, visst kan det det, men vore det ändå inte lite spännande? Så nu har jag vänt mig till en, för att inte säga två, andra brödbakarböcker och de påstår båda på bästa och uppmuntrande sätt att det är väl klart att du ska försöka, det här fixar du! Så idag satte jag min första surdegsgrund. Så långt allting gott. Nu ska den omhuldas och pysslas med och talas till i milda och uppmuntrande ordalag i fyra dagar, så får vi se om det blir en bubblande surdegsgrund som luktar fräscht och gott efter de fyra dagarna. Sen? Ja sen ska det ju bakas bröd också av denna grund, men det tar vi när (om) vi kommer så långt.

Spännande det här, ju! Men Jan Hed, han får stå kvar i bokhyllan ett tag till i alla fall.

Bubbel, eller inte bubbel, det är frågan

 

Jamen titta här! Här ligger det en nybliven 5-åring och snusar. 5 år, så fort det går! Den sprillans färska 5-åring är lite trött för vi har varit på avslutningstävling på kursen i rallylydnad vi går på. Rallylydnad, det är kul tycker både Loppan och jag, det händer saker hela tiden och är lite mer hej-å-hå än vanlig tävlingslydnad som i ärlighetens namn inte hade passat någon av oss. Vi är mer åt hej-å-hå-hållet. Det är en blandad grupp, där vissa tävlat mästarklass och någon av deltagarna (läs: Loppan och jag) är nybörjare så vi rangordnades inte inbördes, men både Loppan och jag hade otroligt roligt och fick mycket beröm av tävlingsledaren. Sen får matte träna sig på att ha lite mer pli på sina fötter, så blir det nog bra. Undra på att det snarkas i alla fall, för det är klart att det tar på krafterna att hålla koll på både skyltar och en matte i en hel tävlingsbana. Maken muttrade lite om att han också velat få plats på fotpallen med sina fötter, men hur kan man ha mage att fota undan en födelsedagsgris? Det går ju inte.

Men i alla fall; nog vore det väl värt lite bubbel och jubel? Sen är det ju faktiskt så också att vi har (plötsligt händer det!) en stenskiva med vidhängande vask i badrummet. Låter ju onekligen också bubbelpåkallat, men å andra sidan så lyser rörmokaren med sin frånvaro så något vatten har vi inte. Nåja, vi tar ett steg i taget. Rätt vad det är så kan man tvaga sig i badrummet också, och borsta bissingarna. Det kommer att bli en härlig tid! Så möjligen är det så att vi nog ändå avvaktar med det där bubblet.

Annars går det sin gilla gång här i Lund. Man går på promenad med Loppan, äter middag med maken, rycker lite i kirskålen, stickar en eller annan maska. Lite sådär. Fast jag har faktiskt också knypplat färdigt min Viggen som ska monteras på ett kuddfodral vad det lider. Jag gillar den där lite grova looken, men jag får erkänna att efter ha lirkat och trixat med vävslag och nätbotten med den här tråden så ser jag fram emot att knyppla i en tunnare och lite mer medgörlig tråd.

Jag har spolat upp till en Spindeludd i 50/2, och det är ju inte rasande tunt, men ändå lite mer lätthanterligt. Inbillar jag mig nu, innan jag sitter där och svär över avdragna trådar. Jag har inte kommit så långt än, men tre spindlar har jag hunnit knyppla i alla fall, ja egentligen något fler eftersom det blivit en del baklängesknypplande också. Så rutinerad är jag inte att jag bara kastar en förströdd blick på ett nytt knyppelmönster och sedan kastar mig över själva knypplandet med vild frenesi. Men å andra sidan, det är väl det som gör det så kul, att det inte är för lätt. Säger jag nu då, innan jag hopplöst villat in mig och dragit av tråden ett antal gånger.

...och nu har Loppan hoppat ner på golvet och snarkar vidare där, så nu kan både maken och jag ohämmat breda ut våra fötter på fotpallen.

Jamen, ta och kamma till dig!

 

 Jag har nyligen bakat. Det blir ingen bild på det, för då tror ni väl att jag aldrig gör något annat än bakar bröd och bullar och dessutom kommer ni bara att gäspa förstulet åt min älskade Ankarsrum, och det får inte ske. Inga skuggor får falla på den.

Alltså ska jag skriva om något helt annat, nämligen att jag stod där och bakade och lyssnade på musik och då spelades Elvis gamla låt You were always on my mind. Just den här versionen var med Susan Boyle, men annars har man ju hört såväl Elvis som andra sångare stå där och beklaga sig - och jag tänker bara att herregud, alltså! Texten, den är ju nog för att få vem som helst att få åtminstone en liten blodstörtning. För vad sjunger han om? Jo att han (eller hon) betett sig som skitstövlar rent ut sagt. Fått partnern att känna sig som "second best", sa aldrig att de älskade dem, kramades inte och ja, betedde sig som mulliga mans- och kvinns-grisar (för att nu ingen man som läser här bestört ska utropa "inte alla män!" Nä, jag vet. Det är inte poängen här). Och vad sjunger man sen? Jo, att "tell me that your sweet love hasn't died". Jaha minsann, nu passar det! Och jag, jag vill bara utropa att jo, för all del, slösa ingen kärlek på denna typ, bara spring därifrån och vänd dig inte om. Begrav denna missriktad kärlek så djupt att den aldrig visar minsta livstecken igen.

Alltså, ska det här vara en kärlekssång? Va?! Näsåminsann om jag tycker det.

Är det så att jag verkar lite, tja, liksom ilsk? Inte mitt vanliga fryntliga jag? Kan detta ha något att göra med att stenskiveleverantörerna inte bara inte levererar i tid, utan dessutom inte ger så mycket som en antydan om när leverans ska ske? Jo för all del, visst kan jag fortsätta att borsta tänderna och tvätta mig i köket. Så har ju folk levt förr. Med utedass och allt, och så långt behöver ju inte vi gå. Men det ska jag säga, att om jag någonsin hyst någon "sweet love" för denne leverantör så har den dött. Gått hädan. Så till den milda grad att den inte kommer att återuppstå. Inte ens om de sjunger ballader för mig.

Men jag har ju alltid min Ankarsrum. Och maken. Och Loppan.

Fredagskänslan

 Fredagsfriden har sänkt sig över hemmet. På golvet ligger Loppan och sover. I fåtöljen bredvid sitter maken med en tung bok, såväl bildligt som bokstavligt talat. Han tror att han läser, men i själva verket slumrar han också till. Och varför inte? Vi har varit ute i skogen och traskat runt och sedan druckit kaffe och då kan man ju bli lite sömnig.

Ute i skogen blommade vitsipporna för fullt, solen sken och när vi passerade ett litet vattendrag tänkte Loppan rådigt att varför inte passa på att ta ett litet fredagsbad, så blir man fin inför helgen? Bra tänkt, för förvisso har vi ju dusch, men handfat och sånt lyser fortfarande med sin frånvaro.

Men vad gör det när man haft några riktigt fina vårdagar i veckan, varma och soliga och magnoliorna håller på att slå ut för fullt?

- Vi går och tittar på magnoliorna på stan, tyckte maken en dag och jag var inte svårövertalad. Vem gillar inte magnolior? Först gick vi och tittade på dem vid universitetshuset och de var kanske inte riktigt prunkande än, men visade god vilja. Sen kom vi på att det finns ju magnolior på Bantorget också... och sen kom vi dessutom på att Grand öppnat sin uteservering nu. - Vi går dit! sa maken då, och jag var minsann inte svårövertalad nu heller. Vi glömde visst att närbesiktiga magnoliorna där, men såg dem lite på håll och det går ju bra det med.

- Ska det vara något att äta? undrade servitören, men vi tyckte att man kan väl upprätthålla livhanken på vin och nötter, så vi nöjde oss med det. Men sen slog samvetet mig, när vi suttit där och avnjutit vår riesling (i mitt fall) och sauvignon blanc (makens val) - nog måste man väl äta något lite mer rejält också, inte bara sitta där och kolka vin som om det inte fanns en morgondag? Det täcker väl knappast hela kostcirkeln, även om man räknar in nötterna? Alltså gick vi till Glasskulturen och köpte glass och sen satt vi i solgasset vid Domkyrkan och åt glass med rent samvete. Själv valde jag finsk lakrits (för det gör jag alltid) men sen chansade jag på dumlekolaglass. Den senare var dock mer tveksam, så den väljer jag nog inte fler gånger.

För övrigt har maken och jag varit iväg och blivit Covid-vaccinerade nu och det känns ju himla bra, faktiskt. Vi var helt inställda på att få Astra Zenecas vaccin, eftersom vi ju inte direkt är purunga längre och då verkar det ju som att man är lite mindre benägen att få vajsing med blodplättarna, men icke så. Det blev Pfizers, och det känns faktiskt som en liten bonus.

På tal om vitsippor som kom den här bilden från dottern på Grynet och Pyret som varit i Linnebjer och tagit årets vitsippsbild - och om inte vårkänslorna spritter när man ser dem, så vet då inte jag vad som ska till!

Men nu ska jag gå och laga oxrullader, för det tror jag faktiskt också kommer att höja fredagskänslan med flera snäpp. Maken har gjort ett hjältemodigt försök att vakna och fortsätta med sin tunga bok, men ögonlocken verkar tunga. Nåja, han vaknar nog om inte förr så när rulladerna står på bordet.

Pukor och trumpeter!

 Hej på dej våren, du var efterlängtad. Plötsligt blev det så där soligt och skönt att man - jo faktiskt! - vågade sig ut utan vantar. Rentav kunde sitta i solen utan jacka! Åh, det är härliga tider. Det knoppas i äppleträdet, tulpanerna håller på att spränga målsnöret och mina luktärter håller på att komma upp. Jag köpte dem i somras hos Cecilia Wingårdh, och sedan har de legat i frysen, allt enligt instruktioner. Nu kom påsarna fram och jag undrar vad det blir? "Blandade gamla sorter", "starkt doftande blandning" och "Pink Cupid, låg 1894" stod det på påsarna. Kanske inte så instruktivt, men den sista lär ju bli rosa i alla fall. Nu ska vi se om det äntligen ska lyckas med luktärter för undertecknad.

Loppan och jag inledde dagen med promenad i Stadsparken. Sen gick vi hem och bakade bröd, som står på jäsning just nu. Jag bakade och Loppan ville ha dragkamp. Eftersom jag är en sån medgörlig matte blev det först dragkamp och sen bakning. Igår, ja då satt vi ute i trädgården, sådde i lite gräsfrö, gav kirskålen som jag misslyckats med att dra upp i veckan onda ögat, drack kaffe och hade det gott. Men nu var det ju inte det som är värt pukor och trumpetfanfarer (eller jo, det är det ju faktiskt) utan det faktum att nu, nu är det fullbordat! Balkongerna är vederbörligen invigda och skålade för, jajamensan.

Det började med att man vaknade en morgon i januari och hade fått oväntat besök utanför fönstret. I ärlighetens namn började det inte då, att komma så långt när det är tio lägenheter som ska enas om ett sånt här projekt, det tar några år. Och frestar på tålamodet. Men i januari, då passerade vi alltså the point of no return - har man börjat hissa liftar över taket, såga ner de gamla balkongerna, ja då får man löpa linan ut. Då är det inte läge att säga "jamen-vänta-nu-här-ska-vi-verkligen?".

Det var himla spännande, ja nästan gastkramande. Att inte en avsågad balkong kom i gungning och dundrade in i fasaden när den hissades över taket, ja det kändes som en ren utopi. Lite märkligt var det också att det helt plötsligt dök upp balkongbyggare utanför fönstret när man satt där i allsköns ro och åt kvällsmat, men då fick man vinka vänligt och inombords hoppas på att de inte ramlade ner.

De gamla balkongerna var små och fjuttiga, och visst gick det att med god vilja och skohorn tränga sig ner två personer och ta en fika eller sticka lite, men rymligt kan man inte kalla det. Med tanke på att de var närmare 100 år gamla kändes det också som en god idé att byta.

När byggarna hållit på i några veckor och sågat och byggt och slipar och fört väsen så satt de där! Fast man fick inte använda dem, för de skulle slutbesiktigas och sen skulle det komma intyg och det kan hända att jag fuskstartade lite och planterade en pensé eller två - men de väger ju knappast någonting så det gick säkert bra tänkte jag.

I förra veckan kom dock intyget, och alla slutjusteringar var gjorda, så nu är balkongerna invigda med en skål från respektive balkong!

Nu ska det fixas lite pynt och blommor och krukor och sånt, men det ser jag inte direkt som betungande. Och sen kan vi njuta av våra lite större balkonger, dricka ett glas vin i ljumma sommarkvällar, sticka några aviga-å-räta, klia lite på Loppan och blicka ut över studenterna. Så visst är det väl värt lite jubelfantarer ?

Hantverkarkavalkad

 Igår var målaren här. Han dök upp strax efter nio, spacklade tak och dörrfoder och drog sedan sin kos. Det ryktas att han kommer att dyka upp idag igen, förmodligen för att smeta ut lite färg över det spacklade.

Ja, va-e-de-med-de-då, undrar ni säkert. En målare, liksom, det är ju trevligt men kanske inte så förvånansvärt när man renoverar. "Hellre en målare på toan, än tio i skogen" fortsätter ni säkert sedan. Men då ska jag berätta att häromdagen, ja då var det kanske inte tio i skogen, men en strid ström hit. Det var som om ytterdörren var en svängdörr och så fort den svängde slank det in en hantverkare.

Vi var uppe i ottan, maken och jag. Snickarna hade i fredags förvarnat om att på måndag kommer målaren - och han är morgonpigg och tycker om att börja klockan sju. Vi rös i vårt innersta men sa tappert att han är så välkommen så. Målat vill man ju ha. Så vi var uppe med tuppen, påklädda, vattenkammade och frukosterade vid sjusnåret. Sen var det tyst. Ingen kom. Tick-tack-tick-tack sa inte klockan, men om vi hade haft en gammaldags hade den gjort det. Vid nio ringde det på dörren. - Nu kommer målaren utropade jag, alltmedan Loppan skällde upphetsat. När det kommer någon ska vakthunden skälla, det har hon klart för sig. Måhända ska vakthunden inte rusa bort och vifta på svansen frenetiskt och se supergullig ut, men det där kan vi ju jobba på. Utanför dörren stod en lång och mager man. - Välkommen in och måla! sa jag gästfritt men då tittade han tveksamt på mig och sa att han var elektriker. - Okej! sa jag flexibelt - vi ska ju ha installerat handdukstork och lampor och sånt, du är välkommen in i i alla fall! Men tänk, då ville han inte det heller, han ville fixa vår utebelysning på balkongen som gick till sina fäder när de gamla balkongerna sågades ner. 

Jag vill ju ha belysning på balkongen också, så jag släppte väl ut honom där och han grejsade runt med sladdar och sånt som elektriker finner intressant, innan han vid halv tio kom in och sa att han måste åka och fixa en grej, men skulle komma tillbaka om en timme.

Sen gick det en stund och så ringde det på dörren igen! Vi gick igenom allt enligt protokollet; Loppan gastade "det kommer någon, hurra!" och jag öppnade dörren. - Är du målaren? undrade jag med visst fog, men tänk, då var det en annan balkongnisse som skulle fixa några detaljer som återstod. Medan vi pratade ringde det åter på dörren, och allt var the same procedure as usual, gapande hund osv - då var det ordföranden i bostadsföreningen som ville prata med Balkonggubbe 2 (och klappa på Loppan). Balkonggubbe 2 övergav då i sin tur sina pryttlar på balkongen och drog sin kos.

Nätt och jämt hann jag sjunka ner i fåtöljen med stickningen förrän det ringde på dörren igen. Och ja, rutinen satt som den skulle. - Är du målare? undrade jag och spände ögonen i den unge man som stod utanför. - Jag är elektriker, svarade han glatt då. - Jamen en sån har vi redan, fast han har försvunnit tror jag, sa jag. Elektriker 2 påtalade då att det var hans innersta önskan och strävan att få installera lite pryttlar i vårt badrum så jag släppte in honom och pekade honom i rätt riktning. Han frångick dock mönstret genom att faktiskt stanna hela tiden tills han var klar. Heder åt en sån hantverkare!

Sen återkom faktiskt Balkongnisse 2 och började sitt värv - för att efter ett tag försvinna igen. Och efter två kommer kom Elektriker 1 tillbaka och skruvade och grejsade så att plötsligt hade vi både belysning och uttag på balkongen. Vid detta laget började dock Loppans vaktfrenesi avta. "Det ringer på dörren, sa ni? Åh, det är säkert en hantverkare till" verkade hon tänka och nöjde sig med att trava dit och vifta lite lagom på svansen. Det kan hända att hon försökte stjäla en av pryttlarna till handdukstorken, men matte som har hökögon undrade vad det där metallföremålet var som skymtade bakom Loppans mustascher och snodde raskt tillbaka det.

Till slut kom faktiskt målaren - efter lunch. Vid det laget var Loppan rätt hantverkarblasé och låg kvar på sin pall och viftade bara lite lagom på svansen. Och när sen målaren dragit sin kos, och Balkongnisse2 kommit och gått igen (för gott, får man förmoda) ja då sänkte sig friden och allt blev så tyst och lugnt. Ja förutom att maken och jag snarkade lätt i var sin fåtölj, uppe i ottan som vi varit.

Skönsång

 Ljuva toner har ljudit över Lund, ifall det nu när någon som märkt det. Jo, för Maken och jag har ringt till dottern och kvintilerat "jamåhonleva" så att dottern inte visste om hon skulle skratta eller gråta glädjetårar, så vackert var det!

För 38 år sedan blev jag mamma för första gången. Mycket märklig, men fantastisk, känsla när man helt plötsligt går från att vara vem-som-helst till att bli Mamma. En ganska orutinerad sådan till att börja med, men med världens sötaste bebis. Så småningom får man ju ändå rutin på det där med att baka bullar, plåstra om, läsa godnattsagor, fråga efter läxor och sånt - och rätt vad det är så har ens dotter blivit mamma själv! Och inte bara det, en sån som utan att darra på manschetten levererar maskeradkostymer och fiskedammsskynken av en klass som hennes egen mamma aldrig nådde upp till.

Nu vet jag ju inte om du själv ska ha fiskedamm idag på din födelsedag, kära dotter - men oavsett så hoppas jag du får en fin dag, för det är du värd! Grattis på dig!