Bland bogies och birdies

Vilken bra vecka det varit! Fylld av familjeträffar, mer eller mindre vackert väder, trevliga utflykter - vad mer kan man önska sig? Och nu var det dags igen; i julklapp hade vi fått ett sportevenmang och en middag av Kickan med familj. Nu var biljetter köpta, maten inhandlad och det enda som saknades var farmor och farfar. Och det behövde man inte vänta på, nej vi fräste iväg till Halmstad i fredags så att asfalten skrynklade sig. I laglydig hastighet, skyndar jag att tillägga.

Väl framme i Halmstad sken solen, sonen och Kickan befann sig på altanen och dit begav sig Loppan, maken och jag också. Vi fick kaffe och sen körde sonen och hämtade hem Kickans mamma som borrat i tänder på löpande band hela dagen, men som nu längtade hem till sin lilla flicka. Kickan fann sig med upphöjt lugn i att bli ensam med farmor och farfar; jo för där fanns ju Loppan och dessutom fina krukor där man kunde peta i jorden. Plommonkart som man kunde försöka smaka på när inte farmor såg - men farmor höll ögonen på Kickan så det blev inget av med det. Lite småtråkigt av farmor kan man tycka, men farmor är rädd om Kickans mage.

Så småningom blev det grillning och mat och prat och vin innan vi alla ramlade i säng i mycket rimlig tid - vi skulle ju ut till Tylösands golfbana tidigt på morgonen för att beskåda Scandinavian Mixed. Alla åt med god aptit, även Kickan som petade i sig såväl sparris som potatis och tomater och gröt och, tja, lite av varje faktiskt.

Morgonen var solig och fin, och efter frukost lastade vi oss alla i bilen och körde till Tylösand. Planen var, att om inte Kickan estimerade golf någon längre stund, så kunde hennes mamma och jag köra hem igen, det är inte så långt. Nog för att jag gillar att titta på golf, men att umgås med Kickan slår ju ändå det mesta i golfväg. Nu blev det ändå så att Kickan hade ett utmärkt sinne för golf, så hon ville minsann inte åka hem i förtid, nej minsann!

Jag ska också redan nu påtala att av alla foton jag tog, så är väl cirka 97% på Kickan, men någon liten golfbild för att visa atmosfären blev det väl - lika bra att inleda med en sådan, så att det inte verkar som om jag hittar på när jag pratar om golf.

Sen kan man ju bli lite trött av så mycket frisk luft och sport, så då kan det vara skönt att ta en tupplur hos mamma tyckte Kickan. Vi andra tittade på drivar och fairwayslag och chippar och puttar - och visst missades det lite ibland, men för det mesta blev man vansinnigt imponerad av hur träffsäkert man chippade mot green, till exempel. För egen del är det ju något av en gambling, det kan gå precis hur som helst - och det gör det också för det mesta.

När Kickan sovit en stund var hon pigg på nya äventyr. Ut och promenera med mamma, till exempel. Iförd den nya koftan som till farmors belåtenhet satt som en smäck. Det var lite svalt i skuggan nämligen, så farmor fick låna Kickans fina filt och värma ryggen med. Lite kaffe värmde också bra.

Sen tittade vi på Caroline Hedwall som gjorde par på hål 14 (? Det kan ha varit hål 13 också, jag vill verkligen inte bli beskylld för att fara med fake news i min blogg) och då var det dags för Kickan igen att få en egen kuli som bar henne. Inte utan att man kan bli lite avundsjuk, tänk om någon ville kånka runt på en trött farmor emellanåt!

Men vid 16 green fanns en läktare så där kunde vi vila en stund, äta lite macka och klämma en klämmis. En hel sportdag kräver lite kolhydrater såklart. Och här fick Kickan se sitt livs firsta birdie! Hon utbrast i ett uppskattande "ubbagubbbubbla". Eller något åt det hållet. Det lät definitivt uppmuntrande i alla fall. Maken tyckte att jag skulle ta en bild på hela Kickanfamiljen med hål 16 i bakgrunden. Så då gjorde jag väl det. Men sen tyckte jag att kvoten hål 16:Kickanfamiljen blev lite vinglig, så då fick det bli en ny bild. Mindre golfhål och mer familj. Mycket bättre.

Sen följde vi med en boll via hål 17 och 18, och jag hörde en liten flicka säga till sin pappa när vi närmade oss 18:es tee att "det börjar bli lite långtråkigt, pappa". Men det tyckte inte Kickan och vi! Vi kanske uppskattade olika saker, men det där med att titta på golftävling, det var en höjdare!

Sen kan man ju parkera sig vid en drop zone också. Dra i lite gräs. Njuta av solen, som nu värmde riktigt gott. Maken och sonen passade på att titta på när Henrik Stenson slog ut - och det var säkert jättebra och sådär, men inte slår det att titta på en glad sondotter inte.

Efter det var vi nöjda med vårt golfäventyr och åkte hem och åt lite innan det var dags att styra kosan mot Lund igen. Medan sonen grillade lekte farfar och Kickan med de fina leksaksäggen innan vi smorde kråset en sista gång det här besöket. 

Tänk vilken tur vi har som har två så fina familjer att träffa! Vi är verkligen lyckligt lottade som har Grynet, Pyret och Kickan med föräldrar i vårt liv. 

Nu känner dock farmor att det är dags att börja träna lite på chipparna, nu när Kickan sett hur det ska gå till - jag vill ju inte att hon ska behöva skämmas för sin farmor på golfbanan.

I gott sällskap

När det nu blev så väldigt lyckat med Sofieroutflykt så fick man ju blodad tand. (Märkligt uttryck förresten, vill man verkligen ha blod på tänderna? Om man nu inte är, typ, jaguar eller lejon eller så?). Och hade man nu tagit sig uppåt vänstra sidan av Skåne, ja då kunde man ju tänka sig högra sidan och kanske lite mer neråt? Eller mycket mer neråt?

Alltså lockade jag med mig Becky för att se lite mer av Skåne. Ales stenar tänkte jag kunde vara ett bra ställe, förvisso längst ut på kanten av Skåne så i ärlighetens namn ser man kanske inte så himla mycket av det skånska landskapet, men det man ser, det är ju så vansinnigt vackert. Vi hade ingen brådska, så jag körde tvärsöver Skåne och ner längs kusten. Helt freestylat utan gps! Jomen. Förvisso fick jag ta ett par extra varv i en rondell när jag blev lite osäker på var vi var, men det löste sig. Gammaldags roadtrip med andra ord. 

Jag passade också på att peka ut var man absolut inte, under några som helst omständigheter, ska äta i Tomelilla, om man nu får för sig att man behöver en snabb bit mat. Maken och jag åt pasta på detta ställe för ett antal år sedan och vi blir fortfarande rysiga när vi tänker på hur vedervärdig maten var. Hur kan man ens misslyckas med pasta så?! Nåja, detta var en utsvävning, och eftersom Becky efter sommaren kommer att flytta hem igen så tror jag inte hon kommer att riskera att utsättas för den tomelilliska pastan - men nu är hon förvarnad i alla fall.

 Så småningom kom vi fram till Abbekås, övergav bilen och strosade uppåt och uppåt. Lärkorna drillade, vallmorna blommade och himlen var blå. Precis som det ska vara. Loppan blev överlycklig när hon insåg att här, här fanns det torkade komockor! Hurra! tänkte Loppan och tänkte raskt rulla sig i dem. Så är det ju det där med den petiga matten. Ack ja. 

Men även Loppan blev nöjd, hon fick ju trots allt luft i pälsen och gräs under tassarna och en härlig promenad. 

Man kan förledas att tro av fotona att vi var tämligen ensamma där, och riktigt så var det kanske inte, men gott om plats både fysiskt och för själen - här får fantasin verkligen luft under vingarna.

Så småningom blir man ju ändå lite småhungrig, fantasi blir man kanske inte jättemätt av, så då gav vi oss iväg igen. Nu är ju Becky vegetarian, för annars köper man rökt makrill nere i fiskboden och sätter sig på en bänk och äter, men i stället körde vi till Olof Viktors och det är minsann inte kattskit det heller. Att sitta där ute i trädgården och äta god mat, det var ett bra val. Mycket bättre än Tomelilla.

Sen (efter att ha köpt med mig några av deras goda marmelader, hallon-och-choklad till exempel, mmmm....) var det dags att vända tillbaka till Lund. 

Jo för det var ju inte slut med supertrevligt sällskap för dagen, ånej. Maken och jag åkte och hämtade Grynet på förskolan. Det kom ett väldigt onödigt hällregn just då, men vem bryr sig om sånt när man ska träffa barnbarn. Paraply och regnjacka, då står man sig bra. Och sen slutade det regna såklart, för inte kan det regna när Grynet kommer på besök.

Grynet är ju snart inte förskolebarn längre och det märks - hon läser på allt hon ser och är en källa till mycket information och många intressanta funderingar; man kan äta salt, men man tycker inte om att dricka salt till exempel, funderade hon. Så sant, men jag har väl aldrig direkt tänkt på det.

- Mormor, varför har du torkade lavendel i skåpet. - För att mal kan äta ull, men de tycker inte om doft av lavendel, svarade jag då. - Mal flyger på natten, mormor, visste du det? sa vår egen lilla encyklopedi då. En strid ström av upplysningar och funderingar kom fortlöpande, men Grynet är en fena på att multitaska, så hon hann samtidigt med att hjälpa till med maten (korv och pasta, jajamen), pyssla och skriva och rita och berätta.

Vi pratade om böcker och bibliotek och kyrkor och, ja, det mesta faktiskt. Så småningom var det ändå dags att köra hem Grynet till mamma och pappa och lillasyster Pyret igen. Så roligt att ha sällskap! Och så tyst det blev när det bara var maken, jag och Loppan kvar i lägenheten.

 

Bland trädtoppar och blomsterprakt

 Vår familj, som är en familj av bästa slag, den tyckte att pappa/morfar/farfar blivit lite väl tilltufsad av diverse baciller när vetenskapssocieteter och andra lärda sällskap ville ösa stipendier över honom så att han inte kunde närvara och smörja kråset medan det avhölls diverse tal om hans förträfflighet, så de inviterade honom på en middag att avhållas på ett slott. Generöst inbjöds även jag trots att ingen velat ge mig minsta lilla stipendium. Så idag sammanstrålade vi allihop på Sofiero. Humöret var på topp, trots ett visst inslag av duggregn. SMHI hade sagt att det inte skulle regna där idag, och alltså hade vi tagit med oss paraplyer. Oss lurar man inte så lätt.

Och eftersom jag antastade en vilt främmande dam och bad henne föreviga hela konkarongen så finns vi alla med på en och samma bild. Och kolla, alla flickorna står för egen maskin!

Vi hade ju också tur med att det var full fräs på rhododendronen. Även flickorna tyckte att den här blomprakten, den gick inte av för hackor. Nog för att rhododendronen är alldeles oerhört blommig och tjusig, men sötast var ändå Grynet och Pyret och Kickan. Det är ju så att man blir rent knäsvag när man ser den här rara trion!

- Mormor, rhododendronen blommar som om de är galningar! sa Grynet och slog huvudet på spiken. 

Sofiero är verkligen knökfullt av vackra planteringar och blommor, och sen har de dessutom på senare år gjort väldigt fina och barnvänliga installationer; en sagoskog där träden lät till exempel. Och där man kunde sitta på en stor trollslända.

Trädstolarna, ja de var av utmärkt storlek som passar även en liten Kicka. Det blev hon mycket belåten över, för när man just denna dag fyller 11 månader, ja då är ju de flesta stolar lite väl stora, så då måste det ju vara jättebra att hitta en i precis lagom storlek. Dock var den kanske något för låg för mormor/farmor som avstod från att sätta sig. Ner hade jag nog kommit - men upp?! 

Och på tal om upp, så var det där man sen hittade Grynet och Pyret när de fräste runt bland trädtopparna. En väldigt fin hängbro hade byggts där, och faktum är att även flickornas pappa, mamma, morbror och - trumvirvel!! - mormor lockades med. Det är ju onekligen något hisnande i att befinna sig så högt över marken, uppe bland fåglarna. Man kände sig nästan lite som Tarzan som svingade sig runt i lianerna. I alla fall tills ett gäng grabbar dundrade förbi så att hängbron vajade rejält, då blev man lite mindre tarzanlik. 

Vi åt middag också, inne på slottsrestaurangen. - Ska vi äta på ett slott?! sa flickorna imponerat och ännu mer imponerade blev de när vi kom in och det var idel guldsoffor och kristallkronor. Fint som snus. Och god mat dessutom! Trots att vi åt länge så var flickorna jätteduktiga och tappade inte tålamodet - man minns väl själv från när man var liten och vuxna aldrig blev färdiga vid matbordet.

- mormor, ska vi gå i ravinen sen? undrade Grynet, och det var väl klart att vi skulle! Det är ju bland det finaste med Sofiero! Inte direkt barnvagnsvänligt, det kan ingen påstå, men sonen och sonhustrun transporterade ner vagnen med en sovande Kicka på ett kompetent sätt, medan de stora flickorna rusade i förväg. Nästan som en djungel, ju!

Sen blev det lite mer hängbro och lite mer titt på blommor innan det så småningom var dags att säga farväl till Sofiero för den här gången, trötta och glada efter en väldigt fin dag. Vi hann inte så långt förrän båda flickorna sov i baksätet och även mormor kände att ögonlocken blev tunga.

Det här blir en dag att minnas.

Hänryckningens tid

Pingst. Jag måste erkänna att jag lite missat att det är en av högtiderna nu. Pingst - det är väl en högtid som (om man nu inte är i giftastagen) liksom faller lite mellan stolarna? Det är inte så mycket påskkycklingar, julpynt eller sill-å-snaps över det hela. Hade det inte varit för att jag stickat färdigt en liten kofta i restgarner och behövde köpa knappar till den (för att inte mottagaren skulle ha växt ur den för länge sedan), ja då hade jag väl inte ens funderat över det där med pingst. Men nu sa jag till maken "ska'ru följa med till Bernts och köpa knappar?" igår. Jomen, man vet väl hur man firar en lördag! Knappköp, jajamensan! Då sa maken "har de öppet, nu när det är pingstafton och allt?", och jag tänkte "pingst?!". Men visst hade de öppet och jag fick köpt mina knappar OCH sytt i dem. Man är en förbättrad människa (med ett snabbt växande barnbarn), jodå.

När man nu hade fått klart för sig där med att det är hänryckning och allt, ja då vill man ju hänryckas lite mer. Alltså gick maken och jag på torget och inhandlade lite grönsaker. När jag skulle swisha betalningen råkade jag fotografera tomaterna i stället och då, då tänkte jag att jag kunde ju lika väl ta ett foto som visade mer än plommontomater. Men lugn, bara lugn, jag har ärligen betalt såväl potatis som färsk lök som plommontomater också. Ville bara säga det.

 Sen gick vi hem igen, tillbringade en solig eftermiddag i trädgården och var hur hänryckta som allra helst. Ända tills 01.05 på natten då jag ringde vår närmaste studentnationsgranne och påtalade (i ampra tonfall) att om man nu har korridorsfest och skrålar på högsta volym att it's raining men, halleluja!, ja då borde man kanske göra det för stängda fönster om det nu regnar, och vad tänkte jouransvarige göra åt detta oväsen, vavava?! Hänryckningen fick sig en liten smäll där, det fick den.

Men på morgonen tänkte jag att nu får vi ta tag i det här, och hur blir man hänryckt på bästa sätt? Självklart tar man sin kompis och går på promenad. Vad är det Loppan stirrar på så förvånat?

Det är ju änderna i stadsparksdammen som betedde sig på det mest märkliga vis, tänkte Loppan som inte letar mat under vattenytan direkt. Hon vill ju helst ha den serverad på ett mer civiliserat sätt. Själv upptäckte jag efter en stund att jag satt mig i en fågelskit, så kan det gå.

Sen gick vi hem och för säkerhets skull, för att hålla hänryckningskvoten på topp, så bakade jag en chokladkaka. Choklad är gott. Kaka är gott. Så detta kunde ju bara bli hur bra som helst!

Jag var mycket belåten med mig själv. Men sen tänkte jag; "kan man liksom höja nivån ytterligare?". Och nu hade jag ju några jordgubbar till övers i kylskåpet, lite grädde... klart man kunde! Herregud, jag till och med spritsade grädde och kände mig som om jag vore med i Hela Sverige Bakar.

Lite ytterligare hänryckning kunde man väl ändå nå, tänkte jag sedan. Tog min Loppa och gick ner i trädgården och bjöd maken på eftermiddagsfika. Sådärja. Nu var hänryckningen på topp!

Loppan? Jodå, hon var minsann också hänryckt. Det kanske inte ser så ut, men inombords är hon alldeles väldigt hänryckt. Så det så. I synnerhet när hon tiggde till sig en bit av mattes nygrillade fläskkarré. Hur nu det gick till?