I gott sällskap

När det nu blev så väldigt lyckat med Sofieroutflykt så fick man ju blodad tand. (Märkligt uttryck förresten, vill man verkligen ha blod på tänderna? Om man nu inte är, typ, jaguar eller lejon eller så?). Och hade man nu tagit sig uppåt vänstra sidan av Skåne, ja då kunde man ju tänka sig högra sidan och kanske lite mer neråt? Eller mycket mer neråt?

Alltså lockade jag med mig Becky för att se lite mer av Skåne. Ales stenar tänkte jag kunde vara ett bra ställe, förvisso längst ut på kanten av Skåne så i ärlighetens namn ser man kanske inte så himla mycket av det skånska landskapet, men det man ser, det är ju så vansinnigt vackert. Vi hade ingen brådska, så jag körde tvärsöver Skåne och ner längs kusten. Helt freestylat utan gps! Jomen. Förvisso fick jag ta ett par extra varv i en rondell när jag blev lite osäker på var vi var, men det löste sig. Gammaldags roadtrip med andra ord. 

Jag passade också på att peka ut var man absolut inte, under några som helst omständigheter, ska äta i Tomelilla, om man nu får för sig att man behöver en snabb bit mat. Maken och jag åt pasta på detta ställe för ett antal år sedan och vi blir fortfarande rysiga när vi tänker på hur vedervärdig maten var. Hur kan man ens misslyckas med pasta så?! Nåja, detta var en utsvävning, och eftersom Becky efter sommaren kommer att flytta hem igen så tror jag inte hon kommer att riskera att utsättas för den tomelilliska pastan - men nu är hon förvarnad i alla fall.

 Så småningom kom vi fram till Abbekås, övergav bilen och strosade uppåt och uppåt. Lärkorna drillade, vallmorna blommade och himlen var blå. Precis som det ska vara. Loppan blev överlycklig när hon insåg att här, här fanns det torkade komockor! Hurra! tänkte Loppan och tänkte raskt rulla sig i dem. Så är det ju det där med den petiga matten. Ack ja. 

Men även Loppan blev nöjd, hon fick ju trots allt luft i pälsen och gräs under tassarna och en härlig promenad. 

Man kan förledas att tro av fotona att vi var tämligen ensamma där, och riktigt så var det kanske inte, men gott om plats både fysiskt och för själen - här får fantasin verkligen luft under vingarna.

Så småningom blir man ju ändå lite småhungrig, fantasi blir man kanske inte jättemätt av, så då gav vi oss iväg igen. Nu är ju Becky vegetarian, för annars köper man rökt makrill nere i fiskboden och sätter sig på en bänk och äter, men i stället körde vi till Olof Viktors och det är minsann inte kattskit det heller. Att sitta där ute i trädgården och äta god mat, det var ett bra val. Mycket bättre än Tomelilla.

Sen (efter att ha köpt med mig några av deras goda marmelader, hallon-och-choklad till exempel, mmmm....) var det dags att vända tillbaka till Lund. 

Jo för det var ju inte slut med supertrevligt sällskap för dagen, ånej. Maken och jag åkte och hämtade Grynet på förskolan. Det kom ett väldigt onödigt hällregn just då, men vem bryr sig om sånt när man ska träffa barnbarn. Paraply och regnjacka, då står man sig bra. Och sen slutade det regna såklart, för inte kan det regna när Grynet kommer på besök.

Grynet är ju snart inte förskolebarn längre och det märks - hon läser på allt hon ser och är en källa till mycket information och många intressanta funderingar; man kan äta salt, men man tycker inte om att dricka salt till exempel, funderade hon. Så sant, men jag har väl aldrig direkt tänkt på det.

- Mormor, varför har du torkade lavendel i skåpet. - För att mal kan äta ull, men de tycker inte om doft av lavendel, svarade jag då. - Mal flyger på natten, mormor, visste du det? sa vår egen lilla encyklopedi då. En strid ström av upplysningar och funderingar kom fortlöpande, men Grynet är en fena på att multitaska, så hon hann samtidigt med att hjälpa till med maten (korv och pasta, jajamen), pyssla och skriva och rita och berätta.

Vi pratade om böcker och bibliotek och kyrkor och, ja, det mesta faktiskt. Så småningom var det ändå dags att köra hem Grynet till mamma och pappa och lillasyster Pyret igen. Så roligt att ha sällskap! Och så tyst det blev när det bara var maken, jag och Loppan kvar i lägenheten.