Vår familj, som är en familj av bästa slag, den tyckte att pappa/morfar/farfar blivit lite väl tilltufsad av diverse baciller när vetenskapssocieteter och andra lärda sällskap ville ösa stipendier över honom så att han inte kunde närvara och smörja kråset medan det avhölls diverse tal om hans förträfflighet, så de inviterade honom på en middag att avhållas på ett slott. Generöst inbjöds även jag trots att ingen velat ge mig minsta lilla stipendium. Så idag sammanstrålade vi allihop på Sofiero. Humöret var på topp, trots ett visst inslag av duggregn. SMHI hade sagt att det inte skulle regna där idag, och alltså hade vi tagit med oss paraplyer. Oss lurar man inte så lätt.
Och eftersom jag antastade en vilt främmande dam och bad henne föreviga hela konkarongen så finns vi alla med på en och samma bild. Och kolla, alla flickorna står för egen maskin!
Vi hade ju också tur med att det var full fräs på rhododendronen. Även flickorna tyckte att den här blomprakten, den gick inte av för hackor. Nog för att rhododendronen är alldeles oerhört blommig och tjusig, men sötast var ändå Grynet och Pyret och Kickan. Det är ju så att man blir rent knäsvag när man ser den här rara trion!
- Mormor, rhododendronen blommar som om de är galningar! sa Grynet och slog huvudet på spiken.
Sofiero är verkligen knökfullt av vackra planteringar och blommor, och sen har de dessutom på senare år gjort väldigt fina och barnvänliga installationer; en sagoskog där träden lät till exempel. Och där man kunde sitta på en stor trollslända.
Trädstolarna, ja de var av utmärkt storlek som passar även en liten Kicka. Det blev hon mycket belåten över, för när man just denna dag fyller 11 månader, ja då är ju de flesta stolar lite väl stora, så då måste det ju vara jättebra att hitta en i precis lagom storlek. Dock var den kanske något för låg för mormor/farmor som avstod från att sätta sig. Ner hade jag nog kommit - men upp?!
Och på tal om upp, så var det där man sen hittade Grynet och Pyret när de fräste runt bland trädtopparna. En väldigt fin hängbro hade byggts där, och faktum är att även flickornas pappa, mamma, morbror och - trumvirvel!! - mormor lockades med. Det är ju onekligen något hisnande i att befinna sig så högt över marken, uppe bland fåglarna. Man kände sig nästan lite som Tarzan som svingade sig runt i lianerna. I alla fall tills ett gäng grabbar dundrade förbi så att hängbron vajade rejält, då blev man lite mindre tarzanlik.
Vi åt middag också, inne på slottsrestaurangen. - Ska vi äta på ett slott?! sa flickorna imponerat och ännu mer imponerade blev de när vi kom in och det var idel guldsoffor och kristallkronor. Fint som snus. Och god mat dessutom! Trots att vi åt länge så var flickorna jätteduktiga och tappade inte tålamodet - man minns väl själv från när man var liten och vuxna aldrig blev färdiga vid matbordet.
- mormor, ska vi gå i ravinen sen? undrade Grynet, och det var väl klart att vi skulle! Det är ju bland det finaste med Sofiero! Inte direkt barnvagnsvänligt, det kan ingen påstå, men sonen och sonhustrun transporterade ner vagnen med en sovande Kicka på ett kompetent sätt, medan de stora flickorna rusade i förväg. Nästan som en djungel, ju!
Sen blev det lite mer hängbro och lite mer titt på blommor innan det så småningom var dags att säga farväl till Sofiero för den här gången, trötta och glada efter en väldigt fin dag. Vi hann inte så långt förrän båda flickorna sov i baksätet och även mormor kände att ögonlocken blev tunga.
Det här blir en dag att minnas.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.